Mindre invandring här. Mer hjälp till flyktingar där. Så låter Sverigedemokraternas huvudbudskap i valrörelsen. Nu börjar det klarna vad det förment solidariska budskapet egentligen innebär. På riktigt.
Idag presenterade partiet sin ekonomiska kalkyl för de kommande åren. Den var i sig ingen överraskning. Partiet vill bland annat stegvis begränsa asyl- och anhöriginvandringen med 90 procent för att på så sätt skaka fram 152 miljarder kronor under den kommande mandatperioden.
Beräkningen har idag brutalsågats en enstämmig kör av nationalekonomer.
Det låter med andra ord som det brukar när SD presenterar sin sifferexercis. Grundbulten i Sverigedemokraternas ekonomiska uträkningar är byggd på antaganden och grova förenklingar. Den håller helt enkelt inte.
Mer intressant är hur SD ska förverkliga sin politik. Det är lätt att säga att invandringen ska begränsas. Men hur det ska gå till har Sverigedemokraterna märkligt nog inte behövt svara på. Fram till nu. På dagens presskonferens tvingades Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt ge svar. Enligt Sjöstedt ska asyl- och anhöriginvandringen begränsas genom två åtgärder. Dels ska anhöriginvandringen begränsas genom ett totalt försörjningsansvar från anknytningspersonen
Den mer betydande förändringen handlar om den så kallade Dublinförordningen. Dublinförordningen innebär lite förenklat att om en person som kommer till Sverige för att söka asyl bevisligen har varit i ett annat EU-land innan hen anlände så ska hen istället söka asyl där. Enligt Sverigedemokraterna borde 90 procent av de som kommer till Sverige omfattas av förordningen. Skicka tillbaka dem. Så enkelt.
”Sverige har skrivit under och då ska vi förhålla oss till den”, förklarade Sjöstedt under presskonferensen.
Det finns bara ett problem. Det gör vi redan.
Sjöstedt får det att låta som om Migrationsverket struntar i Dublinförordningen.
Det gör de inte. De följer den när den går att följa. När det finns någon form av dokumentation på att personen redan varit i ett annat EU-land så skickas de tillbaka, med några ytterst få undantag.
Problemet är att det ofta inte går att ta reda på var en flykting varit innan den anlände till Sverige. Antingen håller de sig undan myndigheterna på vägen till Sverige eller så låter migrationsmyndigheterna i exempelvis Italien dem slinka igenom, för att på sätt minska antalet asylsökande i sitt eget land.
Det är inte så det var tänkt att funka. Men det gör det. SD riktar udden i sin kritik mot den svenska tillämpningen. Men problemet ligger inte i Sverige. Det ligger i de länder som likt SD ser invandringen som ett problem.
Och det är den verklighet SD, precis som alla andra partier, måste förhålla sig till. Det går inte bara skicka tillbaka människor. För vart ska de skickas?
Sverigedemokraternas svar är häpnadsväckande. Under dagens presskonferens förklarade Oscar Sjöstedt, på direkt fråga, att han var beredd att skicka flyktingbarn till Grekland. Dit är det flera EU-länder som inte skickar asylsökande, varken barn eller vuxna. Skälet är enkelt. Flyktingar i Grekland utsätts för ett systematiskt polisvåld. De grips på Atens gator och låses in på anläggningar med sämre standard än landets fängelser. Där kan de tvingas sitta i ett och halvt år, utan att ha begått ett brott. Human Rights Watch har vid flera tillfällen rapporterat om de omänskliga förhållanden som flyktingarna tvingas leva under.
Det är förvisso ingen nyhet att SD är beredda att strunta i människorättsorganisationers varningar. Redan 2012 förklarade Sverigedemokraternas dåvarande ekonomisk-politiske talesperson, Erik Almqvist, att partiet var beredda att skicka tillbaka personer till Grekland. Trots den utsatta situationen för flyktingar i landet.
– Vi tycker inte att asylsökande ska prövas mot den svenska invandringslagstiftningen som kanske är den extremaste i världen. Vi tycker att vi ska respektera Grekland, Italien och Ungerns asylprocess, sa Almqvist i samband med att partiet släppte sin budget i september 2012.
Så ser den tänkbara realpolitiska konsekvensen av SD:s medmänsklighet ut. Flyktingbarn i stinkande och kalla läger. Med blåmärken från polisernas batonger på ryggen och ett galler som utsikt.
SD:s lösning är precis så brutal. Sverige ska skicka barn mot skräcken och vi ska kasta flyktingar ut ur landet på något slags måfå. Vilket faktiskt, ironiskt nog, vore just ett avsteg från den Dublinkonvention Sverigedemokraterna säger sig vilja hedra. För de där människorna har ju blivit dokumenterade någonstans. Och det är i Sverige.
Eller så väntar vi. För om man ska tro Sjöstedt så har EU en viktig roll. På presskonferensen förklarade han att han kan tänka sig att EU ger mer pengar till Medelhavsländerna för att de ska kunna hålla ”en svensk standard” på sitt flyktingmottagande.
Det låter ju bra, om det var så att Sverigedemokraterna faktiskt arbetade för det. Sverigedemokraternas EU-parlamentariker Kristina Winberg har i EU-parlamentet påtalat hur Dublinkonventionen ”satts ut spel”. Men lösningen är inte mer pengar till mottagarländerna utan striktare gränskontroller.
En politik här. En annan där.
SD:s svar skapar bara fler frågor.
Vi kan inte skicka människor tillbaka till länder där vi tror att de varit. Så hur gör vi då? Skicka tillbaka dem till Syrien?
Barnen som ska skickas till Grekland, hur kan SD leva med det?
Varför föreslår inte SD mer pengar för flyktingmottagande i Medelhavsländerna?
Och slutligen. Om inte SD:s orealistiska planer går i lås, faller inte då hela budgeten?
