Det brinner flyktingförläggningar igen. Under den senaste veckan har bilderna på eldhärjade flyktingboenden väckt minnena från 90-talet till liv. Då, i en tid av stort flyktingmottagande och en aggressiv ton mot flyktingar i den politiska debatten attackerades flyktingboenden flera gånger i veckan. Attentatvågen kulminerade 1992, då hade vi en brand eller ett attentat var tredje dygn.
Ser vi samma sak igen? På ett sätt gör vi förstås det. Sverigedemokraterna har meddelat att de nått vägs ände i riksdagspolitiken och ger sig ut på gator och torg för att få till en folkomröstning om invandringen. Eller som Kent Ekeroth sa under sitt tal under partiets demonstration i Trelleborg i helgen; ”Nu smäller det!” Det är en kampanj som hela den svenska radikalnationalismen ställer sig bakom, där till och med uniformerade nazister deltog i den där demonstrationen i Trelleborg. I debatten finns det dessutom de som talar om systemkollapser. Det är sammantaget en undergångsretorik som kastar skuld mot ett etablissemang och målar ut flyktingarna som ett hot mot nationens fortlevnad.
Och vi ser attentat och bränder. Hur många vet vi i ärlighetens namn inte. Den sammanställning som valsat runt i medierna listar eldhärjade flytktingboenden, inte attacker. En del av bränderna har med största sannolikhet uppstått på boendena av andra orsaker. Ibland som en konsekvens av undermåligt brandskydd. Men vi vet att det sker attacker. Och av allt att döma har attackerna eskalerat de sista veckorna.
Så på ett sätt ser vi samma mönster i dag som på 90-talet.
Samtidigt vet vi att historien inte upprepar sig. 90-talet var då. Nu är nu. Och idag görs politik på helt andra sätt. Den stora skillnaden är förstås nätet.
Nu samlas människor i forum där hatet frodas fritt. Under onsdagen kunde vi avslöja hur det på SD-vänliga facebook-grupper förs resonemang som är direkt kriminella. Där ges instruktioner för hur man på bästa sätt bränner ner en byggnad och på hur man gör napalm. Där jublas det åt bränderna.
Bland vissa på dessa forum, och även bland andra mer etablerade högerextrema aktörer, spelar det just nu ingen roll vad som ligger bakom den senaste tidens bränder. De ses som legitima attacker mot ett system som hotar nationen, där hyllas motståndet som reser sig med bensindunken i ena handen, och mobilen i andra.
Jämförelsen med 90-talet är relevant. För den lär oss se mönstren. Samtidigt har vi att göra med en helt ny typ av politisk aktivism. Det är lättare än någonsin att hitta stängda rum där ens egen sanning bekräftas. Och när tongångarna från politiker och opinionsbildare sjunker ner i den bruna sörjan omvandlas den till öppet hat.
Forskningen har visat att det kan finnas ett samband med retorik och våld. Så den stora risken är inte att vi får ett nytt 90-tal. Den är att vi får en eskalering, legitimerad av undergångsretorik och underblåst i hatets digitala ekokammare.
