onsdag 29 oktober 2014

Jihadresorna är inte vårt enda problem

Justitieministern Morgan Johansson meddelade idag i en intervju för DN att snabblagstiftning som förbjuder svenska medborgare att delta i strid med terrorgrupper ska tas fram och vara klar redan till nästa år. Utöver detta antyder justitieminister att även ett totalförbud mot att kriga utomlands för svenska medborgare övervägs. Utredningen kring det förslaget kommer emellertid att ta längre tid.

En lagstiftning som syftar till att försvåra rekryteringen till grupper som Isis är en viktig markering. Vi bör emellertid inte se ett förbud som den viktigaste insatsen. Den viktigaste åtgärden är fortfarande ett förebyggande arbete, att förhindra nyrekryteringen till dessa organisationer. 

Mobiliseringen av människor som frivilligt är redo att bege sig till konfliktområden i världen innebär idag ett allvarligt säkerhetsproblem för många länder. Dessa människor som redan vid avfärden till konfliktområden bär på radikala och extrema föreställningar om vår värld får i dessa konflikter inte enbart ge utlopp för sina ideologiska övertygelser, utan också lära sig att effektivt tillfoga människor skada och erfarenheten av strid. Detta gör dessa människor till säkerhetsrisker såväl på plats i konfliktområdet som när de sedan återvänder hem.

Det säkerhetspolitiska perspektivet har med rätta varit starkt fokuserat på
islamistisk extremism, som den extrema kraft med starkast mobiliserande förmåga av frivilliga till konfliktdrabbade områden. I skuggan av detta har emellertid mobiliseringen av frivilliga till konfliktområden utifrån andra ideologiska övertygelser skett relativt obevakat. Justitieministern uttalande tycks gå i linje med detta då lagstiftnings som ska tas fram till nästa år, tydligt riktar sig mot rekryteringen av frivilliga till terrororganisationer. Vilket innebär att frågan om frivilliga som reser till konfliktområden för att delta i strid utifrån andra ideologiska övertygelser inte har samma prioritering. Detta är problematiskt eftersom att vi ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv har samma problem när svenska högerextremister återvänder från konflikten i Ukraina som när radikala Islamister återvänder från konflikten i Syrien. I båda fallen är det människor med radikala idéer, förankrade i en extrem världsuppfattning som återvänder med erfarenhet av strid, att hantera vapen, att döda. Ofta även psykiskt ärrade efter fasorna dom upplever under sin tid i strid. 

Den pågående konflikten i Ukraina har mobiliserat frivilliga från stora delar av Europa, fransmän, spanjorer, serber, polacker, ryssar, svenskar och andra nationaliteter har deltagit i striderna som frivilliga på någon av sidorna i konflikten. Spanjoren Angel Davilla- Rivas motiverade i en intervju för nyhetsbyrån Reuters sitt deltagande i konflikten på de ryska separatisternas sida med att han återgäldade Ryssland för stödet som forna Soviet gav till Republikanerna i det Spanska inbördeskriget. Samtidigt har cirka 20 fransmän deltagit i striderna, vissa av dem för regeringsstyrkorna andra för separatisterna. En av dem Victor Lenta (25) som beskriver sig som fransk nationalist uppger att anledningen till han kämpar på separatisternas sida är för att Ryssland utgör den sista barriären mot liberal globalisering som är anledning till devalveringen av fransk kultur och suveränitet. Hans landsman Gaston Besson som å andra sidan beskriver sig som en vänster-revolutionär deltar istället i den frivilliga, regeringstrogna och högerextrema Azov bataljonen. 

Serbiska frivilliga från den högerextrema Cetnik-rörelsen har deltagit på separatisternas sida både under annekteringen av Krimhalvön men också under oroligheterna i östra Ukraina med motiveringen att de hjälper Ryssland i gengäld för den ryska hjälpen under konflikterna i forna Jugoslavien. Alexander Zakharchenko en av befälhavarna för de ryska separatisterna i östra Ukraina uppger att uppemot 3000-4000 ryska frivilliga har stridit för rebellerna i Ukraina sedan april. Huruvida alla dessa är frivilliga eller inte är omstritt, men det visar fortfarande på stor rörlighet och på den stora mobiliserande kraft som finns i konflikten. 

Mobiliseringar av frivilliga till konfliktområden i Europa har också en historisk förankring inte enbart  sett ur en lång tidsperiod. Hundratals frivilliga från Ryssland och Grekland kämpade på den serbiska sidan under kriget i Bosnien Hercegovina (1992-1995). Ofta utifrån en religiös motivering, att man kämpade för den ortodoxa kristendomens överlevnad i kamp mot Islam. På andra sidan deltog hundratals utländska Mujahedin soldater i kriget på den Bosniska arméns sida. Nazisten Jackie Arklöv deltog i bosnienkriget som frivillig i högerextrema förband inom den bosnisk-kroatiska armén och deltog i övergreppen på muslimer i Hercegovina. Det är rimligt att anta att erfarenheten från kriget hade stor psykologisk effekt på Arklöv när han senare avrättade två poliser i närheten av Malexander 1999. 

Ett eventuellt återvändande av fransmännen Victor Lenta och Gaston Besson till Frankrike från kriget Ukraina innebär att de också potentiellt, utifrån sina ideologiska övertygelser, kommer vara varandras fiender även i Frankrike. Hur kommer de då i sitt återvändande påverka den ideologiska miljön i Frankrike? Detta är givetvis svårbedömt och spekulativt men ytterligare radikalisering är en stor sannolikhet.

Med tanke på den avskyvärda och omfattande brutalitet och människosyn som terrorgrupper som ISIS uppvisar är det logiskt att det finns ett fokus på rekryteringen av frivilliga till dessa grupper.  Vi får emellertid inte luras in i idén att rekrytering av frivilliga till konfliktdrabbade områden enbart är synonymt med islamistisk extremism. Att människor lockas till konflikter som frivilliga soldater sker i konflikter världen över. De som deltar gör det av många olika skäl, med olika ideologiska förankringar, och med olika motiv. Detta gör det till ett bredare problem, ett samhällsproblem där vi behöver erkänna det som sådant och prioritera de insatserna som handlar om förebyggande arbete, då rekryteringen av frivilliga ger långtgående konsekvenser för människors trygghet i många länder idag.

måndag 27 oktober 2014

Kritiken mot Kaplan ansvarslös

Under de senaste veckorna har vi sett ett lågintensivt drev mot den nye bostadsministern Mehmet Kaplan. Det är inget konstigt i sig. Nya ministrar ska granskas och nagelfaras, men i fallet med Kaplan har kritiken byggts på så lösa grunder att det snarare är hans kritiker som borde ställas mot väggen.

Huvudpoängen i den senaste tidens kritik mot Mehmet Kaplan är att han genom att hävda att islamofobi är en av orsakerna till radikalisering bland unga muslimer i Europa gynnar islamism.

Det började med en debattartikel av Nalin Pekgul i Dagens Industri den 16 oktober där hon ifrågasatte ett uttalande i turkisk press där Kaplan, enligt Pekgul, menade att ett av de viktigaste skälen till att ungdomar ansluter sig till ISIS är den utbredda islamofobin i Europa.

Fel, menade Pekgul. Det är identitetslösheten som är boven i dramat. Och Kaplans lösning – att ge mer pengar till moskéerna – kommer inte att förbättra situationen.

Om man ska tro Pekgul går Kaplans uttalande i linje med en dold islamistisk agenda, som nu nått etablissemangets öppna godkännande.

Dagen efter fyllde KDU:s ordförande Sara Skyttedal i, i en debattartikel i Expressen. Hon förkastar fullständigt idéen om att islamofobi kan ligga bakom radikalisering. Och menar att Kaplan, om han verkligen står för det han sagt, blir apologet för en av islamismens huvudbudskap: att västvärlden förtrycker muslimer.

Även Anna Dahlberg, ledarskribent på Expressen, menade att islamofobin är ett stickspår. Och att Kaplan borde veta att han med sin förklaring lånar ut sig till en tankefigur som anger islamofobin som roten till all ondska i världen. Enligt Dahlberg är det en idé som löper från Kaplan, via muslimska organisationer som Muslimska mänskliga rättighetskommittén, MMRK, och Sveriges Unga Muslimer hela vägen till Munir Awad, som 2010 greps för att ha planerat ett terrordåd mot den danska tidningen Jyllands-Posten.


Rekryteringen till militanta islamistiska grupper som ISIS är ett växande samhällsproblem. Det är ett problem som angår oss alla. Vi har i Expo i flera artiklar tagit upp frågan. Och just nu står myndigheter, såväl anhöriga som eventuella församlingsmedlemmar, vänner, kollegor, alla som på olika sätt berörs, många gånger tomhänta. Det saknas ännu genomgripande strategier även om många, både inom det muslimska civilsamhället och inom de samhälleliga institutioner som ställs inför problemet, gör så gott de kan.

Vi vet lite om vad vi ska göra åt att en liten grupp svenska muslimer radikaliseras och ger sig iväg för att strida för idéer som går stick i stäv med den öppna demokratins principer. Men vi vet ganska mycket om varför och hur radikaliseringen går till. Som vanligt finns det inte en förklaring.

Det handlar om både sociala och ideologiska faktorer, och precis som med högerextremism så hänger de ihop. En av faktorerna är islamofobin.

Visst använder islamistiska grupper islamofobin som ett rekryteringsredskap. Men de hittar inte på den. Den används för att islamofobin är en verklighet.

Det är inte bara Mehmet Kaplan som påstår det. Det gör även Säkerhetspolisen. Och i princip alla som arbetar med frågan seriöst.
Här är några exempel
http://www.radicalisationresearch.org/guides/francis-2012-causes-2/
http://www.icct.nl/download/file/ICCT-Schmid-Radicalisation-De-Radicalisation-Counter-Radicalisation-March-2013.pdf
http://www.fbi.gov/stats-services/publications/law-enforcement-bulletin/september-2011/perspective

Upplevd diskriminering är en faktor. Men det är förstås inte den enda. Men det har inte heller Mehmet Kaplan påstått. Kritiken mot Kaplan bygger inte bara på en total okunskap om radikaliseringsprocesser, utan också på uppenbart medvetna feltolkningar av vad han faktiskt sagt.

I intervjun i den turkiska tidningen Star Gazete förklarar Kaplan att islamofobin är en anledning till att svenskar ansluter ISIS, men han anger också rotlösheten som en faktor. Samma rotlöshet som Nalin Pekgul pekar ut som den drivande orsaken, men som hon alltså låtsas att Kaplan aldrig nämnt.

Skyttedal och Dahlberg bygger sin kritik, delvis på Nalin Pekguls tolkning av intervjun i den turkiska tidningen, men också på ett uttalande som Kaplan gjorde i P4 Extra. Där ställdes han bland annat till svars för ett omtvistat uttalande under ett panelsamtalet Almedalen i somras, då han enligt en bloggare i publiken ska ha jämfört de som ansluter till ISIS med de svenskar som stred i finska vinterkriget.

Uttalandet fick inte oväntat uppmärksamhet i finsk press. I en artikel i Hufvudstadsbladet förklarade bloggaren Stefan Olsson att Kaplan förvisso inte gjort en direkt jämförelse, men att det fortfarande var märkligt att ens ta upp dem i samma sammanhang. ”Jag förstår inte var jämförelsepunkten ligger”. (artikeln finns inte tillgängligt digitalt). Kaplan backade och förklarade att han, om det kunde uppfattas som en jämförelse, hade gjort fel.

"Det borde inte ha sagts i samma sammanhang. Jag sa så här. För länge sedan under finska vinterkriget åkte människor från Sverige till Finland och krigade där, och där var det inga misstänkliggöranden. Det var fel att säga på det sättet. Det blev missriktat."

I P4 Extra upprepade han sitt budskap:
”Min förklaring till situationen som händer i Sverige när unga väljer att åka ner, det är att unga muslimer kollektivt skuldbeläggs, för att några individer åker ner. Och det var hela det långa resonemanget som jag hade.”

Och detta tolkar alltså både Anna Dahlberg och Sara Skyttedal otroligt nog som en förment islamistisk agenda.

På samma sätt som antisemitismen bland annat bygger på en tankefigur om judisk dold makt, så innehåller islamofobin en idé om att muslimer vid maktpositioner har en dold islamistiskt agenda. Mot bakgrund av det måste den senaste kritiken mot Mehmet Kaplan ses som en högst oroväckande tendens. Att mot bättre vetande, och med svajjiga referenser, måla upp en bild av bostadsministern som islamist i fårakläder är ansvarslöst. Det förminskar islamofobin som problem, samtidigt som det bidrar till en antimuslimsk schablon.

Och i slutändan faller frågan tillbaka på kritikerna själva. Om man understödjer islamismen när man tar upp islamofobin som orsak till att vissa muslimer radikaliseras, vad är då Säkerhetspolisen och alla de andra aktörer som också påstår det?