Varje högerextremt och högerpopulistiskt parti har sina väl utvalda syndabockar. Beroende på nationell kontext, ideologisk inriktning och politiskt klimat varierar partiernas måltavlor. I Nederländerna och Danmark har den antimuslimska retoriken dominerat högerpopulisternas agenda. I Ungern tvekar inte Jobbik att peka ut judar som ett problem. I flera östeuropeiska länder går den högerextrema retoriken hand i hand med en utbredd homofobi.
I EU-valrörelsen har vi sett en nygammal fiende målas upp – romerna och östeuropeiska gästarbetare. I länder som exempelvis Tjeckien, Rumänien och Ungern är svartmålningen av romer en självklar del av extremhögerns strategi. I länder med en utbredd, folkligt förankrad antiziganism kliver de fram som en katalysator för hatet. De, hävdar de, är de enda som vill ta tag i problemet med romer på allvar. Som i Tjeckien, där det nya partiet Usvit, lockar väljare med krav på att romerna ska ut ur landet.
Nu ser vi strategin spridas till andra delar av Europa, kombinerat med krav på att begränsa östeuropeiska gästarbetares rörelsefrihet.
I Storbritannien leder UKIP opinionsmätningarna. Partiet kombinerar sin kritik mot EU med varningsrop om en ökad östeuropeisk invandring. I vissa fall med udden riktad mot romer. Som exempelvis i oktober förra året då Janice Atkinson från UKIP, i en tv-debatt i Channel 4 om romernas situation i Europa, hävdade att EU-medlemskapet kommer att innebära att det kan komma 50 000 personer från Bulgarien och Rumänien per år.
I Danmark har Dansk Folkeparti, som i skrivandet stund ser ut att bli landets största parti i EU-valet, siktat in sig på vad som kallas ”välfärdsturismen”. I Danmark har gästarbetare från Östeuropa rätt till danskt barnbidrag även om barnen bor kvar i hemlandet. Något som har debatterats hårt i Danmark under våren och som är en viktig fråga för Dansk Folkeparti. Debatten förs mot bakgrund av sommarens hårda toner mot rumänska tiggare.
I slutet av juni förra sommaren gick Socialdemokraternas Trine Bramsen ut och krävde nolltolerans mot rumänerna som ”invaderade” Köpenhamn. Polisen, menade Bramsen, måste sätta in resurserna mot de rumäner som kommer till Danmark och tigger, begår brott eller ”utnyttjar” festivaler för att samla pant. Rumänerna, skulle enligt Bramsen, stressas så att de inte får intrycket av att de kan komma och använda Danmark som campingplats. De ska väckas om natten och föras iväg. Tiggarna och gatumusikanterna ska straffas.
Hennes utspel fick stöd av Dansk Folkeparti, som nu alltså framgångsrikt rider vidare på vågen av misstro mot rumäner, och i förlängningen romer.
Så har vi Sverigedemokraterna, som nu alltså affischerar i Stockholms tunnelbana med krav på att ”stoppa det organiserade tiggeriet på våra gator”.
I valet 2010 var muslimerna måltavlan. Nu är det romer.
Det betyder inte att islamofobin försvunnit. Rasismen och intoleransen finns där, som en del av högerpopulismen och extremhögerns ideologiska ryggrad. Men måltavlorna kan bytas ut och anpassas efter vilken hatlära som för tillfället går att mobilisera väljare runt.
I den här valrörelsen har EU-negativa högerextrema och högerpopulistiska partier i allt större grad knutit ihop sin kritik mot EU med en antiziganistisk strategi. Och det verkar vara en framgångsrik strategi.
Någonstans ligger det en tragisk paradox inbyggd i detta.
Den fria rörligheten har inte bara gjort EU:s djupa klyftor synliga, den har också väckt den öppna vulgära politiserade antiziganismen till liv i fler delar av EU.
