Fler borde tala om intoleransen

Det politiska året är igång. Under onsdagen genomfördes 2013 års första partiledardebatt. Det var som väntat arbetslösheten och jobben som stod i fokus. Som vi noterade på bloggen igår gick Sverigedemokraterna in i debatten med stort självförtroende. En kris avklarad och ett stort stöd i väljarkåren.

Jimmie Åkesson har växt som politiker sedan han kom in i riksdagen. Han imponerade med sin hantering av järnrörsskandalen och har väckt allt större respekt hos flera av sina politiska motståndare. Men under riksdagsdebatten gjorde han ett oväntat svagt intryck. När Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt ifrågasatte Sverigedemokraternas stöd till sänkt bolagsskatt, som av vänsterledaren beskrevs som kärlek till de svenska storbankerna, fick Åkesson särskilt svårt att svara.

Ändå lyckades Jimmie Åkesson med det som kanske var partiets viktigaste drag för dagen. Att profilera sig i försvarsfrågan. I sitt anförande talade Åkesson om jobben, invandringen, kriminaliteten och slutligen försvarsfrågan. Sverigedemokraterna har som projekt att bredda sin politik. Åkesson har tidigare pekat ut kriminalpolitiken som en av partiets profilfrågor. Och satsningen har fungerat. Under onsdagens debatt valde Fredrik Reinfeldt att fokusera på bland annat brottsbekämpningen, en direkt konsekvens av att Sverigedemokraterna lockar över missnöjda moderatväljare.
I takt med att det svenska försvaret blivit en allt mer diskuterad fråga har Sverigedemokraterna nu tagit rollen som Försvarsmaktens främsta vänner.

Under slutet av förra året blev invandringen en av de mest diskuterade politiska frågorna. Idag var den långt ner på dagordningen. Jimmie Åkesson talade givetvis om den. Jonas Sjöstedt kritiserade Miljöpartiet för att ha gått med på regeringens system för arbetskraftsinvandring. Jan Björklund upprepade sitt tröttsamma mantra om att integrationspolitikens misslyckade måste erkännas. Men utöver det var det bara i replikskiften med Jimmie Åkesson som frågan kom på tal. Och till skillnad från för några år sedan var tonläget inte lika högt.

Sverigedemokraternas närvaro i rikspolitiken har blivit vardag. Det har sina givna nackdelar. Partiets perspektiv och världsbild smyger sig på. Men det har också sina fördelar. Dagens debatt visade att de partiledare som debatterade med Åkesson lärt sig sin läxa. Igår lovade vi att bjuda den partiledare som talade om kriminaliteten på landsbygden på pizza. Frågan kom inte upp. Men vi fick lite som vi ville ändå. Flera partiledare pratade om sina egna idéer när de mötte Jimmie Åkesson. Andra konfliktlinjer än invandringen väcktes till liv. Inte minst tack vare Annie Lööfs vurmande för landsbygden.

Strategin som går ut på att inte prata om Sverigedemokraternas frågor har dock en risk. Viktiga frågor som indirekt har med Sverigedemokraternas att göra kan komma i skymundan. Under onsdagens debatt var det bara Miljöpartiets Gustav Fridolin som pratade om den strukturella diskrimineringen på arbetsmarknaden.
Det borde ha varit fler.
En av de största politiska utmaningarna är intoleransen och diskrimineringen som riskerar att slita isär landet. Den frågan får inte glömmas bort i ivern att tränga undan SD:s frågor från agendan.

Kritik mot SD:s bristande integrationspolitik får motsatt effekt

Sverigedemokraterna har under den senaste tiden kritiserats för att det saknar en politik för att minska utanförskapet. I måndags svarade Jimmie Åkesson på kritiken i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Åkesson hävdade bland annat att vi kommer att få se en tillströmning av analfabeter från Somalia. Aftonbladets Martin Aagård kritiserade igår med rätta Dagens Nyheters debattredaktion för att de låter Jimmie Åkesson publicera den typen av generaliseringar –med tanke på att det inte finns några konkreta uppgifter som tyder på att det Åkesson säger är sant. 

Men det intressanta i det här sammanhanget är inte att SD som vanligt marknadsför sin politik med svartmålningar av människor från andra delar av världen. Jimmie Åkessons svar visade dessutom att hans kritiker har rätt. Sverigedemokraternas politik för att förbättra integrationspolitiken är substanslös. I själva verket är man motståndare till de flesta insatser som görs idag.

För partiets politiska motståndare blir det förmodligen en återkommande angreppsvinkel på partiet. Frågan är om det är rätt strategi? För egentligen görs attacken från fel håll.

Sverigedemokraterna har ingen integrationspolitik. För de tror inte på integration. Partiets politik handlar om assimilering. Att lösa samhällets problem genom att förvandla alla till ”svenskar”. Eller som man själv säger; ”skapa” en svensk identitet. Det är inte partiets integrationspolitik, eller brist på integrationspolitik som är problemet. Problemet är deras assimileringspolitik. Vad de faktiskt vill med vårt samhälle. Det är det som borde ifrågasättas.

Hur ska Sverigedemokraterna lyckas skapa den svenska identiteten?
Vad gör man med dem som inte håller med om de svenska värderingar som partiet menar definierar svenskheten?
Och om Sverigedemokraternas svar är att vi får leva med att alla inte blir ”svenskar”, vad är då poängen med Sverigedemokraternas politik?

Som Alex Bengtsson skrev på Expo Idag-bloggen igår så har Sverigedemokraterna slutat prata om assimilering. De säger istället integration. Det är ett bekvämt sätt att slippa prata om det som är jobbigt med partiets egna idéer. Ett sätt att flytta sig närmare mitten.

Genom att prata om Sverigedemokraternas bristande integrationspolitik så hjälper man partiet att göra den förflyttning. Det är en fälla som själv riskerar att ramla i. Tanken är förstås att avslöja bristerna i Sverigedemokraterna politik. Men i själva verket kastar det en skugga över det verkliga Sverigedemokraterna.

Ett sverigedemokratiskt okvädningsord

Under gårdagskvällen satt jag och diskuterade med några sverigedemokrater på Twitter. Det blev en givande diskussion om Sverigedemokraternas olika ideologiska inriktningar. En av de mest frispråkiga sverigedemokrater jag känner till deltog i diskussionen. Patrik Ehn, gruppledare för partiet både i Göteborgs kommunfullmäktige och i Västra Götalands-regionen, menade att det inte längre finns några falanger i partiet. Den så kallade Bunkerfraktionen som Ehn har tillhört existerar inte längre, menade han. Istället förklarade SD-politikern att det det finns olika generationer sverigedemokrater och att dessa har olika uppfattningar om vissa saker.

Eftersom den tidigare partiledaren Mikael Jansson, som Ehn står nära, är född på 1960-talet så skiljer det sig en del mellan honom och Jimmie Åkesson, förklarade Ehn. När jag påpekade att det bara skiljer två år mellan Åkesson och Jansson i antalet år de har varit med i partiet och att den nuvarande ungdomsförbundsordföranden Gustav Kasselstrand som står Jansson nära knappast är född på 1960-talet presenterade Patrik Ehn en annan, betydligt mer intressant, förklaring. Ehn hävdade följande: 

"Det finns inga falanger, men folk har olika ideologiska spår in i partiet, det nationella, det sociala, det konservativa". 

Patrik Ehn har tidigare publicerat ett längre blogginlägg på följande tema. I texten "De fyra elementen" förklarar SD-politikern sin syn på partiets ideologiska ramverk. Texten publicerades i december förra året strax efter partiets landsdagar där det beslutades att skriva in socialkonservatismen i partiprogrammet. Något som Ehn var skeptisk mot:

"Jag skulle vilja beskriva nationaldemokratin som vår överideolologi och socialkonservatismen som vår underideologi". 

Vidare förklarar Ehn "Det nationella elementet" bland annat så här:

"Vår nationalism betonar vikten av vårt gemensamma ursprung, vår historia och vår kultur, alltså det som binder samman folket i forntid, nutid och framtid". 

I stycket "Det sociala elementet" betonar Ehn partiets folkhemsvurmande på följande vis:

"Sverigedemokraterna vill återskapa det svenska folkhemmet och en förutsättning för det är att vi starkt begränsar invandringen samtidigt som de invandrare som kommit hit anpassar sig till det svenska samhället och dess normer och värderingar. Vi sverigedemokrater sätter den nationella solidariteten först utan att för den sakens skull glömma våra medmänniskor i andra delar av världen. Vår solidaritet med andra folk innebär att vi i första hand hjälper dem i deras närområden".

"Det konservativa spåret" förklarar Ehn partiets framväxt:

"Sverigedemokraterna har sina rötter i kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS). "Bevara Sverige svenskt" är en i allra högsta grad konservativ formulering. Konservatism kommer som bekant av latinets conservare som betyder bevara, och att bevara Sverige svenskt uttrycker då framför allt en kulturkonservativ hållning".

Under min och Ehns konversation Twitter igår kväll frågade jag honom ifall man inte skulle lägga till ett "fjärde spår" i partiet,"Det antimuslimska". På den frågan svarade Ehn följande:

"Ja det är väl det liberala spåret isf".

SD-politikerns ideologiska frispråkighet är anmärkningsvärd. Patrik Ehn med bakgrund i nazistiska Nordiska Rikspartiet och som utan tvekan kommit in i Sverigedemokraterna via "det nationella spåret" är mycket väl medveten om att "liberal" är och har varit ett skällsord inom Sverigedemokraterna. Kent Ekeroth som torde vara den ledande inom "det liberala spåret" då han är den inom partiet, i alla fall på riksnivå, som framförallt lägger vikt på att protestera mot den så kallade "islamiseringen" säger så här i en intervju i Annika Hamrud och Elisabeth Qvarfords bok "Svensk, svenskare...":

"Jag hatar FP. De är liberaler, mångkulturalister, de vill ha öppna gränser". 

"Liberal" har genom Sverigedemokraternas historia varit ett epitet som använts för att stämpla politiska motståndare inom partiet. När Nationaldemokraterna bröt sig loss för tio år sedan var ett utbrytarfraktionens främsta argument att den dåvarande ledningen i Sverigedemokraterna höll på att "liberalisera" partiet.

Menar då Patrik Ehn att Ekeroths gäng "liberaliserar" dagens Sverigedemokraterna? Förmodligen inte. Däremot menar han att Ekeroth och hans "spår" inte bryr sig om nationen och svenskheten bevarande som "Det nationella spåret" gör. Ekeroths brutala fokus på motståndet till invandring från muslimska länder bara för att människorna därifrån är just muslimer är således inget som "Det nationella spåret" har så värst mycket till övers för.

Alltså: I Sverigedemokraterna kallar man "falanger" för "spår" nu för tiden och Kent Ekeroth får nog leva med att han är "liberal" i vissa partikamraters ögon.

Åkessons idol pensionerar sig

Hösten 2006 var jag på en konferens i Helsingborg som anordnades av Svenska kommittén mot antisemitism. Det var ett par månader efter valet och Sverigedemokraterna hade stärkt position som landets största parti utanför riksdagen med representation i över hälften av landets kommuner. Till konferensen hade det kommit lärare och politiker från hela södra Sverige som ville lära sig mer om intolerans och främlingsfientlighet.

En av de inbjudna föreläsarna var den danska journalisten Adam Holm. Holm hade följt det parti i landet på andra sidan sundet som Sverigedemokraterna sedan några år tillbaka hade hämtat så mycket inspiration ifrån.

-        -  Pia Kjærsgaard är en katalysator i dansk politik, minns jag att den danska journalisten sa.

Danskt Folkeparti hade på mindre än ett decennium gått från att vara en missnöjd utbrytarfalang ur Mogens Glistrups sönderfallande Framstegsparti till ett stödparti till den danska regeringen. Trots att så väl borgerliga som de socialdemokratiska och de då större vänsteralternativen från början hade sagt att de aldrig skulle samarbeta med Danskt Folkeparti så hade partiet bara ett par år senare förändrat både det politiska klimatet och den förda politiken avsevärt. Pia Kjærsgaards krav på en betydligt hårdare migration och integrationspolitik blev verklighet i ett utbyte mot att borgerligheten fick regeringsmakten och snart förändrade i stort samtliga partier i Folketinget sin retorik när det kom till migration och integrationspolitiken.  Något som resulterade i ökade framgångar för Kjærsgaard.

Danskt Folkeparti kom också att bli ett av de första partierna i Europa som nådde framgångar med antimuslimska konspirationsteorier. Något som också tog plats på större danska dagstidningars ledarsidor och hos flera av de övriga partierna.

Utvecklingen i Danmark blev ett skräckscenario för svenska politiker. Men i södra Sverige satt ett gäng sverigedemokrater i trettioårsåldern och var mäkta imponerade över den politiska utvecklingen i Danmark och av Pia Kjærsgaard i synnerhet.

Danskt Folkepartis framgångar hade inte gått Sverigedemokraterna obemärkt förbi. Men det fanns ett problem. Partiet var sprunget ur en annan tradition än Sverigedemokraterna. Medan Danskt Folkeparti hade vuxit fram ur Mogens Glistrup i grunden nyliberala skattemissnöjesparti som med tiden hade lyckats kombinera folkligt skattemissnöje med en många gånger aggressiv och vulgär retorik riktad mot invandrare var Sverigedemokraterna ett parti sprunget ur den övervintrade högerextrema miljön.

Sverigedemokraternas bruna arv gjorde det problematiskt för Danskt Folkeparti att ha med dem att göra och Sverigedemokraterna hade under 1990-talet haft täta band med det numer insomnade Nationalpartiet vars partiledare Kaj Vilhelmsen alldeles nyligen meddelade att han har gått med i nazistiska Danskernes parti, en direkt motsvarighet till Svenskarnas parti.

Under den uppblossande partiledarstriden i Sverigedemokraterna 2005 blev Danskt Folkeparti och Pia Kjærsgaard en symbol för den falang som förespråkade Jimmie Åkesson som ny partiledare medan det gamla gardet runt partiledaren Mikael Jansson förespråkade fortsatt inspiration från Jean-Marie Le Pens högerextrema Front National.

När Åkesson och hans så kallade ”Skånefalang” tog över makten i partiet började så sakteliga banden till Danskt Folkeparti att bli allt tätare. De danska förebilderna dök upp på sverigedemokratiska internutbildningar för att slipa partiet som inför valet 2006 för första gången siktade mot riksdagen på allvar. Och istället för att skicka partiaktivister i skytteltrafik till Le Pens pompösa tillställningar räckte det nu för Åkesson och Söder att ta med sig partikadern över Öresundsbron för att käka smörrebröd och inspireras av Kjærsgaards adepter.

I valet 2006 blev det som bekant inte någon riksdag för Sverigedemokraterna. Men när det fyra år senare var dags för nästa satsning bemödade sig Kjærsgaard att ta sig till skånska Höganäs och ge draghjälp åt Åkesson när Sverigedemokraterna höll sin valfinal. En symbolisk handling. Nu var Sverigedemokraterna verkligen inne i den europeiska högerpopulistiska stugvärmen.  Och någon vecka senare var partiet till slut invalt i riksdagen.

Men till skillnad från sin danska idol har Åkesson inte lyckats inta den roll inom svensk politik som Kjærsgaard lyckades inneha i den danska motsvarigheten under ett decennium. Vågmästarrollen till trots har Sverigedemokraternas inflytande och påverkan på det politiska klimatet i Sverige varit ytterst begränsat om man jämför med Kjærsgaards politiska gärning.

Men även Pia Kjærsgaard har haft motgångar. I folketingsvalet förra året skedde ett trendbrott. Danskt Folkeparti backade för första gången och förlorade den åtråvärda rollen som vågmästare. Valets vinnare blev istället socialliberala Radikale Venstre och det frihetliga vänsteralternativet Enhetslistan. De enda partier i Folketinget som högljutt protesterade mot hur de övriga partierna i Folketinget anpassat sig till Kjærsgaards retorik.

Lite mindre än ett år efter valnederlaget kastar Pia Kjærsgaard in handduken då hon under gårdagskvällen meddelade att hon inte hade tänkt ställa upp till omval som partiledare för sitt livsverk. En av den europeiska intoleransens mest framgångsrika politiker i modern tid har bestämt för att dra sig tillbaka. Jimmie Åkesson får nu börja leta efter en ny husgud.