EP2014: Antiziganismens tid är här

Varje högerextremt och högerpopulistiskt parti har sina väl utvalda syndabockar. Beroende på nationell kontext, ideologisk inriktning och politiskt klimat varierar partiernas måltavlor. I Nederländerna och Danmark har den antimuslimska retoriken dominerat högerpopulisternas agenda. I Ungern tvekar inte Jobbik att peka ut judar som ett problem. I flera östeuropeiska länder går den högerextrema retoriken hand i hand med en utbredd homofobi.

I EU-valrörelsen har vi sett en nygammal fiende målas upp – romerna och östeuropeiska gästarbetare. I länder som exempelvis Tjeckien, Rumänien och Ungern är svartmålningen av romer en självklar del av extremhögerns strategi. I länder med en utbredd, folkligt förankrad antiziganism kliver de fram som en katalysator för hatet. De, hävdar de, är de enda som vill ta tag i problemet med romer på allvar. Som i Tjeckien, där det nya partiet Usvit, lockar väljare med krav på att romerna ska ut ur landet. 

Nu ser vi strategin spridas till andra delar av Europa, kombinerat med krav på att begränsa östeuropeiska gästarbetares rörelsefrihet. 

I Storbritannien leder UKIP opinionsmätningarna. Partiet kombinerar sin kritik mot EU med varningsrop om en ökad östeuropeisk invandring. I vissa fall med udden riktad mot romer. Som exempelvis i oktober förra året då Janice Atkinson från UKIP, i en tv-debatt i Channel 4 om romernas situation i Europa, hävdade att EU-medlemskapet kommer att innebära att det kan komma 50 000 personer från Bulgarien och Rumänien per år.

  

I Danmark har Dansk Folkeparti, som i skrivandet stund ser ut att bli landets största parti i EU-valet, siktat in sig på vad som kallas ”välfärdsturismen”. I Danmark har gästarbetare från Östeuropa rätt till danskt barnbidrag även om barnen bor kvar i hemlandet. Något som har debatterats hårt i Danmark under våren och som är en viktig fråga för Dansk Folkeparti. Debatten förs mot bakgrund av sommarens hårda toner mot rumänska tiggare.

I slutet av juni förra sommaren gick Socialdemokraternas Trine Bramsen ut och krävde nolltolerans mot rumänerna som ”invaderade” Köpenhamn. Polisen, menade Bramsen, måste sätta in resurserna mot de rumäner som kommer till Danmark och tigger, begår brott eller ”utnyttjar” festivaler för att samla pant. Rumänerna, skulle enligt Bramsen, stressas så att de inte får intrycket av att de kan komma och använda Danmark som campingplats. De ska väckas om natten och föras iväg. Tiggarna och gatumusikanterna ska straffas. 

Hennes utspel fick stöd av Dansk Folkeparti, som nu alltså framgångsrikt rider vidare på vågen av misstro mot rumäner, och i förlängningen romer. 

Så har vi Sverigedemokraterna, som nu alltså affischerar i Stockholms tunnelbana med krav på att ”stoppa det organiserade tiggeriet på våra gator”. 

I valet 2010 var muslimerna måltavlan. Nu är det romer. 

Det betyder inte att islamofobin försvunnit. Rasismen och intoleransen finns där, som en del av högerpopulismen och extremhögerns ideologiska ryggrad. Men måltavlorna kan bytas ut och anpassas efter vilken hatlära som för tillfället går att mobilisera väljare runt.

I den här valrörelsen har EU-negativa högerextrema och högerpopulistiska partier i allt större grad knutit ihop sin kritik mot EU med en antiziganistisk strategi. Och det verkar vara en framgångsrik strategi. 

Någonstans ligger det en tragisk paradox inbyggd i detta.  

Den fria rörligheten har inte bara gjort EU:s djupa klyftor synliga, den har också väckt den öppna vulgära politiserade antiziganismen till liv i fler delar av EU.  

EP2014: Kvinnorna i extremhögern, en blind fläck

Idag släpper Expo och Kvinna till Kvinna rapporten Folk, familj, fosterland. Tillsammans har vi granskat nationalismens konsekvenser för jämställdheten. Vi ser hur nationalistiska partier på punkt efter punkt hotar de rättigheter som kvinnor tillkämpat sig under decennier. Granskningen visar att det är just dessa frågor som en annars ganska splittrad extremhöger i Europa ger sig på. Feminismen ses ofta som ett hot som splittrar kärnfamiljen, och därmed det påstådda grundfundamentet för nationalstaten. Samtidigt som nationalismen tar sig in i parlamenten upplever kvinnorättsförsvarare i Europa att motståndet mot deras arbete blir mer handgripligt i form av fysiskt våld, hatkampanjer och hot i sociala medier.

Resultatet är inte förvånande. Nationalisternas dröm om det homogena samhället inkluderar en trångsynt och snäv syn på familjen, där män och kvinnor låses fast vid könsstereotypa samhällsroller.

Mer förvånande är hur lite vi egentligen vet om de kvinnor som faktiskt stödjer högerextrema och högerpopulistiska grupper och partier.

För kvinnorna finns där. I Europa personifieras just nu försöken att bilda en nationalistisk grupp i EU-parlamentet av Marine Le Pen. Den högerextrema terrorns ansikte är tyska Beate Zschäpe, den enda levande medlemmen i terrorgruppen NSU.

Enligt boken Mädelsache! som lanserades 2011 blir kvinnorna i den tyska extremhögern fler. Enligt författaren Andrea Röpke är runt en femtedel av deltagarna i den högerextrema scenen kvinnor. Redan 2009 konstaterade de två journalisterna Maria Blomquist och Lisa Bjurwald i sin bok God dag Kampsyster att kvinnorna i den svenska nazismens led blivit fler jämfört med början av 1990-talet.

Intressant nog har dessutom flera av de högerpopulistiska och högerextrema partierna som kandiderar i EU-valet lika många kvinnor som män på sina valsedlar.

Och även om majoriteten av partiernas väljare är män så finns det också kvinnor. Men vilka de är, och vilka deras motiv är, vet vi lite om. Eller rättare sagt, kunskapen kommer inte ut. Under de senaste åren har forskningen om extremhögern ur ett genusperspektiv växt, framför allt i Tyskland. Men tyvärr är journalistiken och den forskning som slår igenom mediebruset ofta fokuserad runt männen.

Expo är ju ett bra exempel. Vår rapportering, som många gånger görs av män, handlar oftast om männen i rörelsen. Vi måste bli bättre. Och förhoppningsvis kan fler följa.

Ta bara en sådan sak som Sverigedemokraternas satsning på kvinnorna. Medan den manliga väljargruppen generellt delas upp och utforskas i detalj - vi känner alla till berättelsen om den vita manliga arbetarklassens uppror mot etablissemanget och en skenande globalisering – så talas det ofta om de kvinnliga väljarna som en homogen grupp. Enligt Statistiska Centralbyråns partisympatimätning har stödet för SD bland hela den kvinnliga väljargruppen ökat marginellt sedan den första mätningen efter valet 2010 fram till senaste mätningen i november 2013. Från 2,1 till 3,8% Om Sveriges kvinnor fick bestämma så är sympatierna så låga för partiet att det inte skulle ta sig in i riksdagen. Men om man tittar noga så har något hänt. Bland gruppen med en förgymnasial utbildning, lite för enklat arbetarklassens kvinnor, har stödet ökat markant under samma period. Från 2,7 procent till 7,3.

Vad beror detta på? Jag har inga bra svar. Jag vet bara att det är hög tid att börja vidga blicken och svara på de frågor som just nu väldigt få ställer.

Fotboll och rasism hör inte ihop

I måndags avslöjade Fotbollskanalen att Kristianstad FF (KFF) sponsras av Sverigedemokraterna. Enligt föreningens ordförande Ronnie Larsson handlar det om att klubben behöver stöd och att SD är partiet som ställt upp. Det är inte första gången KFF tagit emot stöd av partiet. Samtidigt som  kampanjen "Ge rasismen rött kort" pågick i somras var Sverigedemokraterna delaktiga i att bjuda på gratis inträde till en match mot Trollhättan.

Larsson förklarar att klubben har många spelare med bakgrund i andra kulturer och att det därför är viktigt att jobba med integrationsfrågor. Man skulle utifrån det kunna tro att han skulle vara kritisk till sponsring från ett extremintolerant och antimuslimskt parti. Men nej, det är inte slutsatsen Larsson drar. Sportbladet kunde dessutom senare igår visa att klubben har ett värdegrundsdokument kallat ”KFF-stilen”. På klubbens hemsida kan man också läsa om en utbildningssatsning som inleddes 2012 i syfte att förankra värdegrunden hos alla som verkar i klubben. En av de fem ledstjärnorna i dokumentet lyder:

”En riktig KFF:are visar alltid kamratskap gentemot idrottskompisar, oavsett kön, hudfärg, religion, kultur och sexuallitet.”

En annan ledstjärna lyder:

”En riktig KFF:are tar därför aktivt avstånd mot våld, mobbning, rasism, droger och dopning.”

Ronnie Larsson säger trots det till Sportbladet att partiet "inte frångått sin värdegrund vid något tillfälle". Klubben har till och med framfört krav på Sverigedemokraterna:

"Vi var tydligt med att SD måste ha samma värdegrund som vi, och det garanterade SD att de har."

Låt oss titta närmre på SD:s värderingar när det gäller islam och muslimer med hjälp av ett antal exempel i mängden från ledande företrädare och i partiets officiella kanaler.

Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder under ett torgmöte i valrörelsen 2010:

"Precis som nazismen bekämpades måste nu islam bekämpas"
"Det är en ödesfråga för framtiden. Stoppar vi inte utbredningen av islam kommer muslimerna att ta över, och det kommer att gå fort"

Smålandsposten, 2010-09-09 

Den inflytelserika antimuslimska boken "Eurabia - The Euro-Arab Axis" recenseras i Sverigedemokraternas partiorgan SD-Kuriren:

"Omfattande hemsändelse av muslimer bosatta i Europa är det enda som kan förhindra Europas förvandling till ett dhimmi-område i utkanten av den stagnerade muslimska världen." 

SD-kuriren nr 63, april 2005 

Den nuvarande riksdagsledamoten Kent Ekeroth under Sverigedemokraternas landsdagar 2009:

 ”Islamiseringen är dagens viktigaste politiska fråga. Antingen går vi under med en suck, eller också gör vi motstånd. Nu är vi inne i en ny fas i ett uråldrigt krig som går 1 400 år tillbaka i tiden […] islam är en imperialistisk ideologi som arbetar för världsherravälde.

Riksdagsledamoten Thoralf Alfsson i sin blogg:

"Jag säger att islam hör inte hemma i Sverige. Den religionen borde hållas utanför landets gränser." 

thoralf.se, 2013-04-13

"Frågan är om det inte är dags att förbjuda islam i Sverige."  

thoralfalfsson.webblogg.se, 2012-04-26 

”Jag är islamofob och jag kan överhuvudtaget inte förstå att någon med kristen uppväxt kan vara något annat än islamofob.” 

thoralf.se, 2013-10-20 

Idrottsklubben vars värdegrund tydligt slår fast att man alltid ska visa kamratskap gentemot idrottskompisar oavsett religion och kultur anser alltså att Sverigedemokraternas värderingar sammanfaller med klubbens. Det visar på antingen en monumental okunnighet från klubbens sida eller (mer sannolikt) på att klubbens värdegrund i praktiken saknar både värde och grund.

Mot slutet av Sportbladets intervju når vi pudelns kärna.

Men är det rätt att låta SD sponsra klubben när de samtidigt förespråkar politik som strider mot värdegrunden?
– I vår värdegrund jobbar vi även mot mobbning, jag kan tycka att det är mobbning att inte låta alla andra partier men inte Sverigedemokraterna hjälpa till. 

Men de andra partierna pekar inte ut muslimer som det största hotet mot Sverige.– Vi tar bestämt avstånd från all typ av rasism oavsett om det gäller partier, religioner och eller rasism mot människor.
Sverigedemokraterna fick 11,8 procent av rösterna i Kristianstad i valet 2010.

Enligt Ronnie Larsson är det mobbning (och till och med rasism!) att stå upp för exempelvis muslimska spelares rätt till jämlikhet genom att vägra normalisera en politisk rörelse som demoniserar dem och utmålar dem som roten till världens elände. Talet om mobbning är ett allt vanligare argument som används för att rättfärdiga normaliseringen av organisationer som sprider hat. Det är jämförbart med en person som trakasseras på sin skola och till slut samlar kraft för att anmäla detta till skolans personal. Men istället för att stötta den som utsatts för mobbingen anklagar skolans ledning den utsatte för att "mobba" eleverna som bär ansvaret för trakasserierna.

Sverigedemokraternas värderingar skiljer sig från allt idrotten står för. Idrottsklubbar fostrar inte bara individer inom idrott utan även för livet genom goda vanor och genom att träna förmågan att samarbeta med och respektera andra.

Fler borde tala om intoleransen

Det politiska året är igång. Under onsdagen genomfördes 2013 års första partiledardebatt. Det var som väntat arbetslösheten och jobben som stod i fokus. Som vi noterade på bloggen igår gick Sverigedemokraterna in i debatten med stort självförtroende. En kris avklarad och ett stort stöd i väljarkåren.

Jimmie Åkesson har växt som politiker sedan han kom in i riksdagen. Han imponerade med sin hantering av järnrörsskandalen och har väckt allt större respekt hos flera av sina politiska motståndare. Men under riksdagsdebatten gjorde han ett oväntat svagt intryck. När Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt ifrågasatte Sverigedemokraternas stöd till sänkt bolagsskatt, som av vänsterledaren beskrevs som kärlek till de svenska storbankerna, fick Åkesson särskilt svårt att svara.

Ändå lyckades Jimmie Åkesson med det som kanske var partiets viktigaste drag för dagen. Att profilera sig i försvarsfrågan. I sitt anförande talade Åkesson om jobben, invandringen, kriminaliteten och slutligen försvarsfrågan. Sverigedemokraterna har som projekt att bredda sin politik. Åkesson har tidigare pekat ut kriminalpolitiken som en av partiets profilfrågor. Och satsningen har fungerat. Under onsdagens debatt valde Fredrik Reinfeldt att fokusera på bland annat brottsbekämpningen, en direkt konsekvens av att Sverigedemokraterna lockar över missnöjda moderatväljare.
I takt med att det svenska försvaret blivit en allt mer diskuterad fråga har Sverigedemokraterna nu tagit rollen som Försvarsmaktens främsta vänner.

Under slutet av förra året blev invandringen en av de mest diskuterade politiska frågorna. Idag var den långt ner på dagordningen. Jimmie Åkesson talade givetvis om den. Jonas Sjöstedt kritiserade Miljöpartiet för att ha gått med på regeringens system för arbetskraftsinvandring. Jan Björklund upprepade sitt tröttsamma mantra om att integrationspolitikens misslyckade måste erkännas. Men utöver det var det bara i replikskiften med Jimmie Åkesson som frågan kom på tal. Och till skillnad från för några år sedan var tonläget inte lika högt.

Sverigedemokraternas närvaro i rikspolitiken har blivit vardag. Det har sina givna nackdelar. Partiets perspektiv och världsbild smyger sig på. Men det har också sina fördelar. Dagens debatt visade att de partiledare som debatterade med Åkesson lärt sig sin läxa. Igår lovade vi att bjuda den partiledare som talade om kriminaliteten på landsbygden på pizza. Frågan kom inte upp. Men vi fick lite som vi ville ändå. Flera partiledare pratade om sina egna idéer när de mötte Jimmie Åkesson. Andra konfliktlinjer än invandringen väcktes till liv. Inte minst tack vare Annie Lööfs vurmande för landsbygden.

Strategin som går ut på att inte prata om Sverigedemokraternas frågor har dock en risk. Viktiga frågor som indirekt har med Sverigedemokraternas att göra kan komma i skymundan. Under onsdagens debatt var det bara Miljöpartiets Gustav Fridolin som pratade om den strukturella diskrimineringen på arbetsmarknaden.
Det borde ha varit fler.
En av de största politiska utmaningarna är intoleransen och diskrimineringen som riskerar att slita isär landet. Den frågan får inte glömmas bort i ivern att tränga undan SD:s frågor från agendan.

Kritik mot SD:s bristande integrationspolitik får motsatt effekt

Sverigedemokraterna har under den senaste tiden kritiserats för att det saknar en politik för att minska utanförskapet. I måndags svarade Jimmie Åkesson på kritiken i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Åkesson hävdade bland annat att vi kommer att få se en tillströmning av analfabeter från Somalia. Aftonbladets Martin Aagård kritiserade igår med rätta Dagens Nyheters debattredaktion för att de låter Jimmie Åkesson publicera den typen av generaliseringar –med tanke på att det inte finns några konkreta uppgifter som tyder på att det Åkesson säger är sant. 

Men det intressanta i det här sammanhanget är inte att SD som vanligt marknadsför sin politik med svartmålningar av människor från andra delar av världen. Jimmie Åkessons svar visade dessutom att hans kritiker har rätt. Sverigedemokraternas politik för att förbättra integrationspolitiken är substanslös. I själva verket är man motståndare till de flesta insatser som görs idag.

För partiets politiska motståndare blir det förmodligen en återkommande angreppsvinkel på partiet. Frågan är om det är rätt strategi? För egentligen görs attacken från fel håll.

Sverigedemokraterna har ingen integrationspolitik. För de tror inte på integration. Partiets politik handlar om assimilering. Att lösa samhällets problem genom att förvandla alla till ”svenskar”. Eller som man själv säger; ”skapa” en svensk identitet. Det är inte partiets integrationspolitik, eller brist på integrationspolitik som är problemet. Problemet är deras assimileringspolitik. Vad de faktiskt vill med vårt samhälle. Det är det som borde ifrågasättas.

Hur ska Sverigedemokraterna lyckas skapa den svenska identiteten?
Vad gör man med dem som inte håller med om de svenska värderingar som partiet menar definierar svenskheten?
Och om Sverigedemokraternas svar är att vi får leva med att alla inte blir ”svenskar”, vad är då poängen med Sverigedemokraternas politik?

Som Alex Bengtsson skrev på Expo Idag-bloggen igår så har Sverigedemokraterna slutat prata om assimilering. De säger istället integration. Det är ett bekvämt sätt att slippa prata om det som är jobbigt med partiets egna idéer. Ett sätt att flytta sig närmare mitten.

Genom att prata om Sverigedemokraternas bristande integrationspolitik så hjälper man partiet att göra den förflyttning. Det är en fälla som själv riskerar att ramla i. Tanken är förstås att avslöja bristerna i Sverigedemokraterna politik. Men i själva verket kastar det en skugga över det verkliga Sverigedemokraterna.

Dags att tala om SD:s politik

I helgen samlas Sverigedemokraterna till kommun- och landstingskonferens. Medierapporteringen inför mötet har handlat om partiets nya kommunikationsplan. Partiet vill upplevas som förtroendeingivande och ansvarsfulla. Kommunikationsplanen faller in i en rapportering om partiet som ger bilden av att Sverigedemokraterna nu genomgår en förändring. Men vad kommunikationsplanen säger är ju att partiet inte ska säga vad de egentligen tycker. I en intervju i Svenska Dagbladet förklarar Jimmie Åkesson:
”Bara för att man är politiker behöver man inte säga allt man tycker hela dagarna. Vi skriver i planen att man har lämnat köksbordet den dagen man väljer att bli politiker. Vid köksbordet kan man tycka en väldig massa om allting, som företrädare för ett parti har du ett ansvar.”

Bra, då vet vi det. Sverigedemokraterna håller tillbaka sina åsikter. Deras retorik kommer att bli grövre den dagen de upplever att det inte skrämmer väljare. Det är alltså inte rasismen i partiet som är problemet. Problemet är att folk inte gillar den.

Intervjun i Svenska Dagbladet är mer avslöjande än vad Jimmie Åkesson kanske inser. Angående partiets viktigaste fråga, att Sverige ska ta emot färre asylsökande, säger han.
- Man kan lika gärna uttrycka det som att vi vill hjälpa fler flyktingar än de andra partierna.

Bra då vet vi det också. Det handlar alltså inte om att Sverigedemokraterna bryr sig om flyktingarna. Deras tal om att hjälpa folk på plats är alltså bara tom retorik. Det är ju förstås uppenbart för de flesta. Men när Jimmie Åkesson inte tillfrågas om sin politik, utan om hur han ska prata om sin politik, så erkänner till och med han att det är så. 

Sverigedemokraternas kommunikationsplan är förvisso intressant. Men helgens konferens handlar inte bara om vilket kroppsspråk partiets företrädare ska ha. Den handlar framför allt om praktisk politik.

Förra året släppte Expo en rapport där vi gick igenom samtliga motioner som partiet lagt mellan 1991 och 31 oktober 2011. Bland annat visade rapporten att i över hälften av de kommuner där Sverigedemokraterna fick mandat för första gången 2010, hade de då inte lagt någon motion. Av de motioner som partiet lagt från 1991 var mer än en tredjedel standardiserade förslag hämtade från deras kommunala riktlinjer eller idé- och motionsbanker.

Granskningen visade dessutom att partiet i en betydande del av landets kommuner inte lagt några förslag alls. I 53 av de 105 kommuner där partiet fick representation första gången i valet 2010 hade då ännu ingen motion lämnats in. Det fanns till och med 28 kommuner där Sverigedemokraterna fick representation i valet 2006 som partiet ännu inte lyckats lämna någon motion till kommunfullmäktige

En av slutsatserna vi kunde dra från det omfattande materialet i rapporten var att Sverigedemokraterna i stor utsträckning bedriver en kommunpolitik som inte utgår från specifika lokala frågor och behov. Partiets företrädare i kommunerna fungerar snarare som ambassadörer för en politik som i första hand gäller hela landet.

Många av de motioner som partiet då hade lagt var standardiserade krav som partiet gemensamt kommit fram till under kommunkonferenser, då partiets nuvarande kommunalpolitiska riktlinjer klubbats, eller som innan dess hämtades från partiets motionsbank.

Mer än en tredjedel av partiets motioner var standardiserade förslag hämtade från Sverigedemokraternas kommunala riktlinjer eller idé- och motionsbanker. En stor del av de resterande motionerna innehåller krav som är så allmängiltiga att de passar för nästan alla kommuner i landet.

Vi har inte hunnit uppdatera statistiken sedan rapporten släpptes. Kanske ser det annorlunda ut idag. Men med tanke på de interna problem partiet haft och de allt fler tomma stolarna så är det tveksamt om partiets kommunpolitik kommit närmare väljarnas vardag.

Det finns flera sätt att betrakta ett parti. Just nu tycks bilden av Sverigedemokraterna formas av ett stegrande stöd i opinionen och medievänliga utspel om kosmetiska förändringar av partiet. Kvar i skuggan finns en politisk vardag där många av Sverigedemokraternas företrädare tycks ointresserade av vad som händer i deras egen kommun.

Det är kanske dags att tala lite om den också. Det är ju trots allt ett politiskt parti vi har att göra med. Oavsett hur de beter sig. 

Förlorarna i Sverigedemokraternas budget

Igår lanserade Sverigedemokraterna sin höstbudget. Ramarna känner vi till sedan tidigare. Genom att begränsa asyl- och anhöriginvandringen med 90 procent tänker sig partiet kunna lösgöra 119 miljarder fram till 2014. Vi har skrivit om partiets cyniska nedmontering av den svenska migrationspolitiken tidigare. I artikelserien ”Vi betalar priset” berättade vi om dem som inte får plats i Sverigedemokraternas Sverige. De som ska stängas ute.

Vi skulle kunna dra igång artikelserien igen. Faktum är att vi sedan publiceringen skulle kunna ha porträtterat en person per dag som inte platsar i Sverigedemokraternas Sverige. Inte minst skulle vi kunna ha återupprepat berättelsen, eftersom Sverigedemokraternas budget till så stora delar är en repris från tidigare år.

Men i det nya budgetförslaget finns en annan intressant notering att göra. Sverigedemokraternas budget säger förstås mycket om partiets politiska visioner. Men det säger lika mycket om partiets taktiska vägval. Hur man vill uppfattas.

Sverigedemokraterna säger sig ha en stor pott pengar som ska fördelas. Det intressanta är vad man nu väljer att fokusera på. Partiet har sedan tidigare en tydlig profil när det gäller brottsbekämpning. Jimmie Åkesson har deklarerat att partiet i nästa val ska vara lika känt för sin kriminalpolitik som för sin invandringspolitik. Men i och med höstbudgeten försöker partiet nu ta sig in i ett annat politiskt fält. Sverigedemokraterna lanserar sig som småföretagarnas bästa vänner. Eller snarare relanserar sig.

Partiet har genom historien alltid försökt blidka småföretagarnas krav på enklare regler och billigare sociala avgifter. En av de första kampanjerna efter att Jimmie Åkesson tillträdde som partiledare var den populistiska ”Enkel matematik”. Där gav partiet medvetet grovt förenklade svar på frågor som rörde partiets tre fokusområden vid den tiden. Kriminalitet, invandring – och företagsamhet. Receptet då var ”Företagsamhet + enklare regler = Fler jobb”.

Sedan dess har Sverigedemokraterna inte bara försökt ha en lite mer seriös inställning till arbetsmarknadspolitiken. Partiet har också glömt sin vurm för företagarna. Nu har de hittat tillbaka.  Sverigedemokraterna har till slut insett att partiet, för att uppfattas som ett seriöst alternativ, måste kunna leverera politik i en av de mest brinnande politiska frågorna – arbetslösheten.

Sverigedemokraternas förslag om rätt till avdrag för sociala avgifter och ett sjuklöneavdrag för företag har än så länge, mig veterligen, inte kommenterats. Varken av politiska motståndare, experter eller representanter för småföretagarnas lobbyorganisationer.

I väntan på reaktionerna fortsätter Sverigedemokraterna trumma ut sitt favoritbudskap. Att partiet varken är höger eller vänster. Eller både och. Enligt Sverigedemokraternas talesperson i ekonomiskpolitisk talesman, Erik Almqvist, är Sverigedemokraterna det enda parti som med trovärdighet kan lova alla något. Men bakom partiets guld-och-gröna-skogar-retorik döljer sig förstås en annan verklighet. Politik handlar om konflikter. Sverigedemokraternas budgetförslag är fyllt av plustecken. Men där finns också förlorare. De som drabbas av diskriminering ska inte ha någon ombudsman att vända sig till. Organisationer som arbetar mot rasism och homofobi ska inte kunna söka något stöd från staten. Stödet till arbete mot mäns våld mot kvinnor slopas. Stödet till folkbildningsförbunden stramas åt.

Det finns en konflikt även i Sverigedemokraternas budget. När Erik Almqvist säger att det bara finns vinnare så ljuger han. För i Sverigedemokraternas Sverige ska alla ha en bit av kakan. Inte bara på bekostnad av de invandrare som inte längre är välkomna. Utan även på bekostnad av kvinnor som misshandlas av sina män, av människor som utsätts för rasism och diskriminering och av människor som runt om i landet håller igång det civila samhället.

Kom ihåg det nästa gång Erik Almqvist säger att alla tjänar på Sverigedemokraternas politik.

Spiken i kistan för Avpixlat och Chang Frick

Efter Counterjihadmanifestationen i Stockholm den 4 augusti skrev jag om sverigedemokratens Chang Fricks lilla felsägning i pressfållan som var i anslutning till manifestationen. Frick hade nämligen först öppenhjärtligt berättat att han var på plats för sajten Avpixlats räkning. Något han dock snabbt dementerade när det gick upp för honom att kopplingen mellan SD och Avpixlat inte är helt okomplicerad. Frick menade att han först bara hade skämtat med mig när han kom fram tillsammans med en kameraman och skulle intervjua mig för Avpixlats räkning.

Avpixlats anonyma skribenter reagerade kraftigt på artikeln och publicerade därför en lång artikel där man hävdade att Frick inte hade med sajten att göra. Sådana "skämt" var helt enkelt inte okej.

Nu kan Expobloggen dock avslöja att Chang Frick menade allvar. Dagen innan manifestationen skickade han nämligen ett mail till tidskriften Expos redaktör Anders Dalsbro. I mejlet skriver sverigedemokraten att han vill göra en videointervju som ska handla om följande:

"Frågeställningen handlar om var gränsen går för rasism. Bakgrunden är händelsen igår från stockholm pride där två medlemmar från SDU inte fick närvara på ett utannonserat möte".

För vem skulle då videointervjun göras? Det förklarar Frick på följande sätt:

"Tanken med intervjun är att den ska ingå i ett reportage för sajten avpixlat".

Det är med andra ord uppenbart att Frick var på plats för Avpixlats räkning och att hans "skämt" snarare var en undanflykt.

Vi kan således en gång för alla konstatera att Sverigedemokraterna och Avpixlat inte bara står nära varandra. Partiets företrädare jobbar också för sajten.

Riksdagsledamoten Kent Ekerot hjälper sajten att dra in pengar och Chang Frick gör "videoreportage"....

Ett sverigedemokratiskt okvädningsord

Under gårdagskvällen satt jag och diskuterade med några sverigedemokrater på Twitter. Det blev en givande diskussion om Sverigedemokraternas olika ideologiska inriktningar. En av de mest frispråkiga sverigedemokrater jag känner till deltog i diskussionen. Patrik Ehn, gruppledare för partiet både i Göteborgs kommunfullmäktige och i Västra Götalands-regionen, menade att det inte längre finns några falanger i partiet. Den så kallade Bunkerfraktionen som Ehn har tillhört existerar inte längre, menade han. Istället förklarade SD-politikern att det det finns olika generationer sverigedemokrater och att dessa har olika uppfattningar om vissa saker.

Eftersom den tidigare partiledaren Mikael Jansson, som Ehn står nära, är född på 1960-talet så skiljer det sig en del mellan honom och Jimmie Åkesson, förklarade Ehn. När jag påpekade att det bara skiljer två år mellan Åkesson och Jansson i antalet år de har varit med i partiet och att den nuvarande ungdomsförbundsordföranden Gustav Kasselstrand som står Jansson nära knappast är född på 1960-talet presenterade Patrik Ehn en annan, betydligt mer intressant, förklaring. Ehn hävdade följande: 

"Det finns inga falanger, men folk har olika ideologiska spår in i partiet, det nationella, det sociala, det konservativa". 

Patrik Ehn har tidigare publicerat ett längre blogginlägg på följande tema. I texten "De fyra elementen" förklarar SD-politikern sin syn på partiets ideologiska ramverk. Texten publicerades i december förra året strax efter partiets landsdagar där det beslutades att skriva in socialkonservatismen i partiprogrammet. Något som Ehn var skeptisk mot:

"Jag skulle vilja beskriva nationaldemokratin som vår överideolologi och socialkonservatismen som vår underideologi". 

Vidare förklarar Ehn "Det nationella elementet" bland annat så här:

"Vår nationalism betonar vikten av vårt gemensamma ursprung, vår historia och vår kultur, alltså det som binder samman folket i forntid, nutid och framtid". 

I stycket "Det sociala elementet" betonar Ehn partiets folkhemsvurmande på följande vis:

"Sverigedemokraterna vill återskapa det svenska folkhemmet och en förutsättning för det är att vi starkt begränsar invandringen samtidigt som de invandrare som kommit hit anpassar sig till det svenska samhället och dess normer och värderingar. Vi sverigedemokrater sätter den nationella solidariteten först utan att för den sakens skull glömma våra medmänniskor i andra delar av världen. Vår solidaritet med andra folk innebär att vi i första hand hjälper dem i deras närområden".

"Det konservativa spåret" förklarar Ehn partiets framväxt:

"Sverigedemokraterna har sina rötter i kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS). "Bevara Sverige svenskt" är en i allra högsta grad konservativ formulering. Konservatism kommer som bekant av latinets conservare som betyder bevara, och att bevara Sverige svenskt uttrycker då framför allt en kulturkonservativ hållning".

Under min och Ehns konversation Twitter igår kväll frågade jag honom ifall man inte skulle lägga till ett "fjärde spår" i partiet,"Det antimuslimska". På den frågan svarade Ehn följande:

"Ja det är väl det liberala spåret isf".

SD-politikerns ideologiska frispråkighet är anmärkningsvärd. Patrik Ehn med bakgrund i nazistiska Nordiska Rikspartiet och som utan tvekan kommit in i Sverigedemokraterna via "det nationella spåret" är mycket väl medveten om att "liberal" är och har varit ett skällsord inom Sverigedemokraterna. Kent Ekeroth som torde vara den ledande inom "det liberala spåret" då han är den inom partiet, i alla fall på riksnivå, som framförallt lägger vikt på att protestera mot den så kallade "islamiseringen" säger så här i en intervju i Annika Hamrud och Elisabeth Qvarfords bok "Svensk, svenskare...":

"Jag hatar FP. De är liberaler, mångkulturalister, de vill ha öppna gränser". 

"Liberal" har genom Sverigedemokraternas historia varit ett epitet som använts för att stämpla politiska motståndare inom partiet. När Nationaldemokraterna bröt sig loss för tio år sedan var ett utbrytarfraktionens främsta argument att den dåvarande ledningen i Sverigedemokraterna höll på att "liberalisera" partiet.

Menar då Patrik Ehn att Ekeroths gäng "liberaliserar" dagens Sverigedemokraterna? Förmodligen inte. Däremot menar han att Ekeroth och hans "spår" inte bryr sig om nationen och svenskheten bevarande som "Det nationella spåret" gör. Ekeroths brutala fokus på motståndet till invandring från muslimska länder bara för att människorna därifrån är just muslimer är således inget som "Det nationella spåret" har så värst mycket till övers för.

Alltså: I Sverigedemokraterna kallar man "falanger" för "spår" nu för tiden och Kent Ekeroth får nog leva med att han är "liberal" i vissa partikamraters ögon.

Expos journalistubildning upprör

Hur ska man som reporter hantera situationen när politikern man intervjuar avfärdar varje kritisk fråga som "vänsterextremism", "svenskfientlighet" och "islamkramande"? Hur granskar man en rörelse där offentliga företrädare förespråkar dödsstraff på journalister? Vad betyder alla de egenkomponerade begrepp som "massinvandring", "kulturberikare" och "kulturmarxism" som en specifik politisk miljö använder sig av?

Dessa tre frågor och flera därtill hade Stiftelsen Expo tillsammans med ett par av Sveriges ledande journalister när det handlar om att granska och skildra den organiserade intoleransen under kursen "Gräv och granska" som vi lanserade igår. En tvådagarsutbildning för journalister som länge har varit efterfrågats.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Först och främst fick vi ett positivt gensvar. Från reportrar och andra som jobbar med media som hörde av sig med både frågor och intresseanmälningar.

Men sedan kom också ekon av upprörda primalskrik.

Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder som är känd för att inte låta sig av journalister som ställer frågor som han inte gillar drog självklart följande slutsats om utbildningen:  "Expo startar nu utbildning för den svenska journalistkåren om hur man ska särbehandla SD. Jo, i Sverige fungerar det faktiskt så...". 

Den SD-anknutna sajten Avpixlat skrev givetvis en artikel om utbildningen. Avpixlats "hemliga" skribent skriver bland annat: "Vissa saker går inte ens att hitta på med den vildaste fantasin, de sker istället helt sonika i Sverige".

I det "frispråkiga" kommentarsfältet till artikeln är det i skrivande stund 504 mestadels upprörda och arga kommentarer. Bland annat framförs följande teori: "Expo har nu också drabbats av den s.k.Svenska avundsjukan,då dessa journalister står ljusår ifrån Avpixlats sanningsskrivande mästare Mats Dagerlind". 

Även den något radikalare sajten Fria Tider uppmärksammar utbildningen. En av sajtens läsare föreslår att Fria Tider startar en egen utbildning: "Kanske dags för Fria Tider att starta sin egen utbildning? "Så rapporterar du objektivt och korrekt även när invandrare och bögar är inblandade".

Folkbildning och inkomst på samma gång!".

Nazistiska Nationell.nu uppmärksammar också utbildningen. En av sajtens läsare drar följande slutsats: "Ja. Judisk makt-rörelsen behöver fylla på sina glesa led".

Antimuslimska Swedish Defence Leagues tidigare talesperson Isak Nygren som vid flera tillfällen förespråkat dödsstraff på journalister bara för att de jobbar på Expo twittrade till undertecknad om kursen: "Stalin hade varit stolt över er om han levde".

Med dessa reaktioner i åtanke och telefonsamtal till kollegor där "arga män" förklarat att de minsann "är dubbelt så gammal" och just därför "borde veta mer" så känns det som att vårt initiativ till en utbildning för journalister, milt sagt,  är både behövlig och ligger i tiden.

Vår utbildning handlar nämligen om att granska rörelser som uppenbarligen har fruktansvärt svårt för att bli granskade.

Åkessons idol pensionerar sig

Hösten 2006 var jag på en konferens i Helsingborg som anordnades av Svenska kommittén mot antisemitism. Det var ett par månader efter valet och Sverigedemokraterna hade stärkt position som landets största parti utanför riksdagen med representation i över hälften av landets kommuner. Till konferensen hade det kommit lärare och politiker från hela södra Sverige som ville lära sig mer om intolerans och främlingsfientlighet.

En av de inbjudna föreläsarna var den danska journalisten Adam Holm. Holm hade följt det parti i landet på andra sidan sundet som Sverigedemokraterna sedan några år tillbaka hade hämtat så mycket inspiration ifrån.

-        -  Pia Kjærsgaard är en katalysator i dansk politik, minns jag att den danska journalisten sa.

Danskt Folkeparti hade på mindre än ett decennium gått från att vara en missnöjd utbrytarfalang ur Mogens Glistrups sönderfallande Framstegsparti till ett stödparti till den danska regeringen. Trots att så väl borgerliga som de socialdemokratiska och de då större vänsteralternativen från början hade sagt att de aldrig skulle samarbeta med Danskt Folkeparti så hade partiet bara ett par år senare förändrat både det politiska klimatet och den förda politiken avsevärt. Pia Kjærsgaards krav på en betydligt hårdare migration och integrationspolitik blev verklighet i ett utbyte mot att borgerligheten fick regeringsmakten och snart förändrade i stort samtliga partier i Folketinget sin retorik när det kom till migration och integrationspolitiken.  Något som resulterade i ökade framgångar för Kjærsgaard.

Danskt Folkeparti kom också att bli ett av de första partierna i Europa som nådde framgångar med antimuslimska konspirationsteorier. Något som också tog plats på större danska dagstidningars ledarsidor och hos flera av de övriga partierna.

Utvecklingen i Danmark blev ett skräckscenario för svenska politiker. Men i södra Sverige satt ett gäng sverigedemokrater i trettioårsåldern och var mäkta imponerade över den politiska utvecklingen i Danmark och av Pia Kjærsgaard i synnerhet.

Danskt Folkepartis framgångar hade inte gått Sverigedemokraterna obemärkt förbi. Men det fanns ett problem. Partiet var sprunget ur en annan tradition än Sverigedemokraterna. Medan Danskt Folkeparti hade vuxit fram ur Mogens Glistrup i grunden nyliberala skattemissnöjesparti som med tiden hade lyckats kombinera folkligt skattemissnöje med en många gånger aggressiv och vulgär retorik riktad mot invandrare var Sverigedemokraterna ett parti sprunget ur den övervintrade högerextrema miljön.

Sverigedemokraternas bruna arv gjorde det problematiskt för Danskt Folkeparti att ha med dem att göra och Sverigedemokraterna hade under 1990-talet haft täta band med det numer insomnade Nationalpartiet vars partiledare Kaj Vilhelmsen alldeles nyligen meddelade att han har gått med i nazistiska Danskernes parti, en direkt motsvarighet till Svenskarnas parti.

Under den uppblossande partiledarstriden i Sverigedemokraterna 2005 blev Danskt Folkeparti och Pia Kjærsgaard en symbol för den falang som förespråkade Jimmie Åkesson som ny partiledare medan det gamla gardet runt partiledaren Mikael Jansson förespråkade fortsatt inspiration från Jean-Marie Le Pens högerextrema Front National.

När Åkesson och hans så kallade ”Skånefalang” tog över makten i partiet började så sakteliga banden till Danskt Folkeparti att bli allt tätare. De danska förebilderna dök upp på sverigedemokratiska internutbildningar för att slipa partiet som inför valet 2006 för första gången siktade mot riksdagen på allvar. Och istället för att skicka partiaktivister i skytteltrafik till Le Pens pompösa tillställningar räckte det nu för Åkesson och Söder att ta med sig partikadern över Öresundsbron för att käka smörrebröd och inspireras av Kjærsgaards adepter.

I valet 2006 blev det som bekant inte någon riksdag för Sverigedemokraterna. Men när det fyra år senare var dags för nästa satsning bemödade sig Kjærsgaard att ta sig till skånska Höganäs och ge draghjälp åt Åkesson när Sverigedemokraterna höll sin valfinal. En symbolisk handling. Nu var Sverigedemokraterna verkligen inne i den europeiska högerpopulistiska stugvärmen.  Och någon vecka senare var partiet till slut invalt i riksdagen.

Men till skillnad från sin danska idol har Åkesson inte lyckats inta den roll inom svensk politik som Kjærsgaard lyckades inneha i den danska motsvarigheten under ett decennium. Vågmästarrollen till trots har Sverigedemokraternas inflytande och påverkan på det politiska klimatet i Sverige varit ytterst begränsat om man jämför med Kjærsgaards politiska gärning.

Men även Pia Kjærsgaard har haft motgångar. I folketingsvalet förra året skedde ett trendbrott. Danskt Folkeparti backade för första gången och förlorade den åtråvärda rollen som vågmästare. Valets vinnare blev istället socialliberala Radikale Venstre och det frihetliga vänsteralternativet Enhetslistan. De enda partier i Folketinget som högljutt protesterade mot hur de övriga partierna i Folketinget anpassat sig till Kjærsgaards retorik.

Lite mindre än ett år efter valnederlaget kastar Pia Kjærsgaard in handduken då hon under gårdagskvällen meddelade att hon inte hade tänkt ställa upp till omval som partiledare för sitt livsverk. En av den europeiska intoleransens mest framgångsrika politiker i modern tid har bestämt för att dra sig tillbaka. Jimmie Åkesson får nu börja leta efter en ny husgud.

Dålig stämning på Avpixlatredaktionen

Det är mitt twittrande från gårdagens antimuslimska manifestation och analys av densamma som har skapat dålig stämning hos de annars anonyma näthatarna på Avpixlat. Sajtens redaktion har gått ut med ett så kallat förtydligande om vem som får jobba för sajten och uttala sig för den.

Anledningen är att sverigedemokraten Chang Frick råkade försäga sig under gårdagen. Han och en kollega klev fram till mig när jag stod i pressfållan och bad om en "kommentar till Avpixlat". Jag avstod detta. Sedan förklarade jag för Chang att det var bra att han till slut erkände att han jobbar för sajten. Något han bara snuddat vid tidigare när jag och kollegor har pratat med honom. Han har dock tidigare öppenhjärtligt både till Expo och andra medier berättat att han var medarbetare på Avpixlats föregångare, bloggen Politiskt Inkorrekt.

När det gick upp för Chang att han försagt sig o sin medverkan i Avpixlat menade han att bara skämtade men att det kunde bli så att hans filmmaterial från demonstration ändå kunde att komma upp på sajten vad det lider. När jag twittrade att Frick hade berättat han var Avpixlatmedarbetare var Frick tvungen att gång på gång förklara sig både för mig och kollegor att han bara skojade. När min kollega Annika Hamrud twittrade att Frick i efterhand hävdat att han skämtat visade det sig att en av de få personerna som de facto öppet gått ut med att han jobbar för Avpixlat, Mats Dagerlind, blev besviken.

På Twitter skrev Dagerlind följande "Det var ju synd att han skämtade. Hade väl varit trevligt med lite bilder och reportage i Avpixlat". Ett dygn efteråt är i alla fall besvikelsen enorm på Avpixlat. I förtydligande skriver sajtens anonyma redaktionen bland annat följande:

"Något som vi däremot varken uppskattar eller tillåter är att man utan uttrycklig överenskommelse med oss går ut och påstår sig representera oss (dvs. Avpixlat) i samband med insamlandet/producerandet av sådant material som man avser bidra med, t.ex. vid intervjuer, filmning eller fotografering, och inte heller att man märker något eget sådant material med vår logotyp eller vårt namn.

Tyvärr sker detta emellanåt och nu senast i samband med Counter Jihad-demonstrationen på Norra Bantorget i Stockholm. Ett sådant agerande ger våra politiska motståndare utrymme för vidlyftiga spekulationer av ett slag som endast är ägnat att skapa förvirring och riskerar skada vårt goda varumärke".

I kommentarsfältet preciserar sig en av sajtens moderatorer och riktar skarp kritik mot Frick:

"Bland annat är det Frick, som vår redaktion påtalat för många gånger att inte utge sig för att tillhöra Avpixlat. Dessutom filmade han demon, iofs inget fel i det men sedan la han in vår logotyp. Det vill vi inte veta av. Hans video får därmed inte visas hos oss eller finnas länkad bland kommentarerna. 

Frick är på inget sätt inblandad i vårt arbete men han tycks tro det med sitt ständiga glappande.
Ingen från AP-redaktionen fanns heller på plats under lördagen - vilket är en genomgående regel: aldrig vara fysiskt på plats".


Det är svårt att tolka "förtydligandet" och den ovanstående kommentaren som att den stackars sverigedemokraten Chang Frick nu får sparken från Avpixlat bara för att han gjorde något så hemskt som att berätta att han jobbar för sajten.

Illa.

Drömmen om en egen tidning

I en intervju på Dagens Opinion meddelar idag Sverigedemokraternas riksdagsledamot Erik Almqvist att han ligger i startgroparna för att starta en ny tidning. ”Samtiden – Fri Opinion” är det tänkt att tidningen ska heta och den planeras lanseras under nästa år.

Bakom tidningsprojektet står aktiebolaget Samtid & framtid vars styrelse endast av består av mer eller mindre välkända sverigedemokrater. Ändå lovar Almqvist dyrt och heligt att tidningen inte kommer drivas av Sverigedemokraterna.

–      Partiet är inte inblandat i detta, mer än att vi stöttar med mer praktiska saker och ekonomiskt nu i uppstarten. Vi kommer inte påverka tidningen, säger Almqvist i intervjun med Dagens Opinion.

Almqvist lovar också att den nya tidningen inte ska bli som den främlingsfientliga sajten Avpixlat. En sajt vars nyhetsartiklar dagligen sprids av ledande sverigedemokrater och som innehåller grov främlingsfientlig retorik med ett kommentarsfält där partikamrater till Almqvist bland annat önskat skottpengar på Fredrik Reinfeldt och hävdat att det finns likheter mellan Anders Behring Breivik och svenska SSU.

Enligt Almqvist kommer den nya tidningen vara mycket ”bredare än så”. Sverigedemokraten hävdar också att idén om ”Samtiden – Fri Opinion” kommit från ”folk som är vana att jobba med journalistik” och att det i tidningen även ska finnas liberala, kristdemokratiska och möjligen vänsterkolumnister.

Men vad är då skillnaden mellan Almqvists tidningsprojekt och andra tidningar om den kommande tidningen inte ska vara som hatsajten Avpixlat? Ska den möjligen vara en ny variant av partiorganet SD-Kuriren som under Tommy Hanssons ledning förvandlats till en interntidning från att ha varit ”Sveriges mest läst politiska sajt”, vilket Sverigedemokraterna för några år sedan marknadsförde sin partitidnings hemsida som?

Förmodligen inte.

Läsaren får dock en hint om vad tidningen kommer att innehålla när Almqvist i intervjun förklarar vad som är dåligt med dagens medieklimat. Riksdagsmannen eftersöker ”andra vinklar” på mer än invandringspolitiken.

–      Då pratar vi inte bara om invandringsfrågor, utan det gäller även exempelvis rapporteringar från den arabiska våren, det som händer i Syrien just nu, och de fängslade svenska journalisterna i Afrika. Det märks att mycket av de fakta och diskussioner som försiggår i andra länder kommer inte fram i den svenska debatten, tycker Erik Almqvist.

Det är uppenbart att Almqvist tycker att svensk medias rapportering om Assad-regimens agerande mot det syriska folket och kampanjerna för att frige de svenska journalister som sitter fängslade i Afrika, Dawit Isaak, Martin Schibbye och Johan Persson, inte är helt tillfredsställande för honom. Almqvist har även tidigare klagat på hur svensk media skildrar utvecklingen i Ungern och landets nya medielagar.

Skulle då ”Samtiden – Fri Opinion” kunna fylla något tomrum vad det gäller just de exempel som Almqvist tar upp i intervjun med Dagens Opinion? Lyckas Almqvist och hans nyfunna vänner som är ”vana att jobba med journalistik” rådda ihop en tidning med skribenter utanför den sverigedemokratiska sfären vore det en stor skräll.

Misslyckas tidningen med detta har jag väldigt svårt att se att tidningsprojektet inte blir något annat än en konkurrent till en tidning som Almqvist garanterat känner till och som dagligen kommer med ”andra vinklar” om både kriget i Syrien och de fängslade journalisterna i Afrika. Samma tidning har också skrivit en rad artiklar om med helt andra vinklar om den politiska utvecklingen i Ungern.

Tidningen heter Nationell Idag och startades av Nationaldemokraterna. Sedan ett par år tillbaka erhåller Nationell Idag som kommer ut en gång i veckan även presstöd.

Med Almqvists något kortfattade beskrivning verkar det inte bättre än att Sverigedemokraterna nu tar upp kampen med det sönderfallande Nationaldemokraterna om att erhålla statligt presstöd för en intolerant och konspirationsteoretisk tidning.