 |
| Paula Bieler och Hanna Wigh. |
Under
Almedalsveckan har företrädare för SD-kvinnor, föga förvånande,
hunnit med att uttrycka en hel del inte helt verklighetsförankrade
påståenden. Som att kvinnor i Sverige bara förvärvsarbetat sedan
70-talet (säg det till min mormor, född 1919, och hon hade kunnat
berätta en del om sitt yrkesliv) och att det finns ett omedelbart
samband mellan invandringspolitik och våldtäktsstatistik.
När
SD-kvinnor på den internationella kvinnodagen åttonde mars i år
lanserade en kampanj för att ”lyfta
frågan om det hedersförtryck som fått fäste i vårt land”
utlovade man ett konkret åtgärdsprogram. Detta presenterades under
onsdagen. Som en aperitif fick vi omåttligt nyfikna serverat ett
upptaktsmöte på tisdagen.
Paula
Bieler och Hanna Wigh, båda ledamöter i SD-Kvinnors
förbundsstyrelse, höll ett gemensamt anförande vid torgmötet. De
båda SD-Kvinnorna var tydliga i sin ståndpunkt att det som
vanligtvis benämns som våld i nära relationer är något helt
annat än det som generellt kallas för hedersvåld.
SD-Kvinnor
tror inte att när män misshandlar sina döttrar, flickvänner eller
fruar fysiskt och/eller psykiskt, så är det ett uttryck för en
könsmaktsordning där kvinnor är underordnade män. Det gäller när
en pappa förbjuder sin dotter att gå på disco. Det gäller när en
man talar om för kvinnan han lever med att hon är värdelös. Det gäller när en kvinna inte själv får bestämma vem hon ska gifta sig med. Och
det gäller när en man slår eller våldtar sin flickvän.
En
maktanalys är för SD-Kvinnor bara intressant när den går att
tillämpa på män och kvinnor som inte är
blonda och blåögda.
Bieler
rasade mot att ”det svenska samhället har fastnat i den här
tanken om integration” och anförde istället tesen att ”olika
sätt att leva sina liv kan vara olika mycket värda”. Detta
följdes upp av förbundskollegan Hanna Wigh som menade att ”vi kan
absolut inte ställa upp på kulturrelativismen. Vi måste övergå
till en assimilationskultur framför en integration”.
Torgmötet
pågick i 40 minuter. Om det var hybris eller brist på erfarenhet
som var upprinnelsen till detta omotiverat långa anförande låter
jag vara osagt. Onekligen hinner man dock säga väldigt mycket på
40 minuter.
Bieler
och Wigh raljerade över genusteorier och över vissa företags
ambition att genomföra så kallad genuscertifiering av
arbetsplatsen. De
menade att slöjan är en politisk symbol och vill se en åldersgräns
på 15 år för flickor att bära den. (Detta kan ställas i relation
till Sara-Lena Bjälkös tanke om att användandet av begreppet ”hen”
borde vara belagt med 18-årsgräns, som hon anförde vid måndagens
torgmöte). SD-Kvinnorna är oroade över att vissa föräldrar är
sämre föräldrar än andra. Så kan det förstås vara – och det
kan bero på en mängd olika faktorer. SD-Kvinnorna menar dock att
lösningen är att utveckla ”föräldrastöd med särskild
inriktning på att lära föräldrar med bakgrund i hederskulturer
hur de bör agera för att vara goda föräldrar i enlighet med
svenska värderingar”.
Det finns egentligen bara en sak att
glädjas över: i SD-kvinnornas reklamfilm ”Tänk om” från i
våras rimmar man sitt budskap. Detta något genanta inslag slipper
vi i deras åtgärdspogram mot hedersvåld.
