Hösten
2006 var jag på en konferens i Helsingborg som anordnades av Svenska kommittén
mot antisemitism. Det var ett par månader efter valet och Sverigedemokraterna
hade stärkt position som landets största parti utanför riksdagen med
representation i över hälften av landets kommuner. Till konferensen hade det
kommit lärare och politiker från hela södra Sverige som ville lära sig mer om
intolerans och främlingsfientlighet.
En
av de inbjudna föreläsarna var den danska journalisten Adam Holm. Holm hade
följt det parti i landet på andra sidan sundet som Sverigedemokraterna sedan
några år tillbaka hade hämtat så mycket inspiration ifrån.
- - Pia Kjærsgaard är en
katalysator i dansk politik, minns jag att den danska journalisten sa.
Danskt
Folkeparti hade på mindre än ett decennium gått från att vara en missnöjd
utbrytarfalang ur Mogens Glistrups sönderfallande Framstegsparti till ett
stödparti till den danska regeringen. Trots att så väl borgerliga som de socialdemokratiska
och de då större vänsteralternativen från början hade sagt att de aldrig skulle
samarbeta med Danskt Folkeparti så hade partiet bara ett par år senare
förändrat både det politiska klimatet och den förda politiken avsevärt. Pia
Kjærsgaards krav på en betydligt hårdare migration och integrationspolitik blev
verklighet i ett utbyte mot att borgerligheten fick regeringsmakten och snart
förändrade i stort samtliga partier i Folketinget sin retorik när det kom till
migration och integrationspolitiken. Något som resulterade i
ökade framgångar för Kjærsgaard.
Danskt
Folkeparti kom också att bli ett av de första partierna i Europa som nådde
framgångar med antimuslimska konspirationsteorier. Något som också tog plats på större danska dagstidningars ledarsidor och hos flera av de övriga partierna.
Utvecklingen
i Danmark blev ett skräckscenario för svenska politiker. Men i södra Sverige
satt ett gäng sverigedemokrater i trettioårsåldern och var mäkta imponerade
över den politiska utvecklingen i Danmark och av Pia Kjærsgaard i synnerhet.
Danskt
Folkepartis framgångar hade inte gått Sverigedemokraterna obemärkt förbi. Men
det fanns ett problem. Partiet var sprunget ur en annan tradition än Sverigedemokraterna.
Medan Danskt Folkeparti hade vuxit fram ur Mogens Glistrup i grunden nyliberala
skattemissnöjesparti som med tiden hade lyckats kombinera folkligt
skattemissnöje med en många gånger aggressiv och vulgär retorik riktad mot
invandrare var Sverigedemokraterna ett parti sprunget ur den övervintrade
högerextrema miljön.
Sverigedemokraternas
bruna arv gjorde det problematiskt för Danskt Folkeparti att ha med dem att
göra och Sverigedemokraterna hade under 1990-talet haft täta band med det numer
insomnade Nationalpartiet vars partiledare Kaj Vilhelmsen alldeles nyligen
meddelade att han har gått med i nazistiska Danskernes parti, en direkt
motsvarighet till Svenskarnas parti.
Under
den uppblossande partiledarstriden i Sverigedemokraterna 2005 blev Danskt
Folkeparti och Pia Kjærsgaard en symbol för den falang som förespråkade Jimmie
Åkesson som ny partiledare medan det gamla gardet runt partiledaren Mikael
Jansson förespråkade fortsatt inspiration från Jean-Marie Le Pens högerextrema
Front National.
När
Åkesson och hans så kallade ”Skånefalang” tog över makten i partiet började så
sakteliga banden till Danskt Folkeparti att bli allt tätare. De danska
förebilderna dök upp på sverigedemokratiska internutbildningar för att slipa
partiet som inför valet 2006 för första gången siktade mot riksdagen på allvar.
Och istället för att skicka partiaktivister i skytteltrafik till Le Pens
pompösa tillställningar räckte det nu för Åkesson och Söder att ta med sig
partikadern över Öresundsbron för att käka smörrebröd och inspireras av
Kjærsgaards adepter.
I
valet 2006 blev det som bekant inte någon riksdag för Sverigedemokraterna. Men
när det fyra år senare var dags för nästa satsning bemödade sig Kjærsgaard att
ta sig till skånska Höganäs och ge draghjälp åt Åkesson när Sverigedemokraterna
höll sin valfinal. En symbolisk handling. Nu var Sverigedemokraterna verkligen
inne i den europeiska högerpopulistiska stugvärmen. Och någon vecka
senare var partiet till slut invalt i riksdagen.
Men
till skillnad från sin danska idol har Åkesson inte lyckats inta den roll inom
svensk politik som Kjærsgaard lyckades inneha i den danska motsvarigheten under
ett decennium. Vågmästarrollen till trots har Sverigedemokraternas inflytande
och påverkan på det politiska klimatet i Sverige varit ytterst begränsat om man
jämför med Kjærsgaards politiska gärning.
Men
även Pia Kjærsgaard har haft motgångar. I folketingsvalet förra året skedde ett
trendbrott. Danskt Folkeparti backade för första gången och förlorade den
åtråvärda rollen som vågmästare. Valets vinnare blev istället socialliberala
Radikale Venstre och det frihetliga vänsteralternativet Enhetslistan. De enda
partier i Folketinget som högljutt protesterade mot hur de övriga partierna i
Folketinget anpassat sig till Kjærsgaards retorik.
Lite
mindre än ett år efter valnederlaget kastar Pia Kjærsgaard in handduken då hon
under gårdagskvällen meddelade att hon inte hade tänkt ställa upp till omval
som partiledare för sitt livsverk. En av den europeiska intoleransens mest
framgångsrika politiker i modern tid har bestämt för att dra sig tillbaka.
Jimmie Åkesson får nu börja leta efter en ny husgud.
