SCB:s partisympatiundersökning visar totalt sett en statistisk
säkerställd ökning för Sverigedemokraterna. Den så kallade
järnrörsskandalen verkar inte ha påverkat partiet. Åtminstone inte
negativt. Det finns dock en liten tillbakagång bland unga kvinnliga
väljare men i övrigt växer Sverigedemokraterna stadigt. Värt att konstatera är emellertid att stora delar av mätningar har gjorts innan skandalerna kom till allmän beskådan.
Partiets
starka fästen är utom tvivel Skåne och Blekinge, om man bortser från
Stor-Malmö, där Sverigedemokraterna har färre sympatisörer än
riksgenomsnittet. Andra regioner där partiet går starkt framåt är län
som Dalarna, Värmland och Gävleborg.
Att Sverigedemokraterna är det
tredje största partiet bland ensamföretagare, har en märkbar
överrepresentation bland män och dessutom går kraftigt fram bland
framför allt äldre väljargrupper ger en bild av ett parti som
attraherar män i alla åldrar i småstäder i söder och bruksorter i
Mellansverige. Samt att dessa väljare nödvändigtvis inte är de
lågutbildade arbetare eller unga förvirrade pojkar som den något
slentrianmässiga bilden av den sverigedemokratiska väljaren tenderar att
vara.
Sverigedemokraterna må växa i en tid då partiet drabbats av
skandaler samtidigt som landet har drabbats av en rejäl varselvåg. Men
av SCB:s mätning att döma går det faktiskt inte att enbart förklara
partiets framfart med den ekonomiska krisen. Sverigedemokraterna ökar
förvisso bland LO-medlemmarna men ökningen är inte alls lika drastisk om
man jämför med flera andra väljargrupper, däribland pensionärerna.
Den
som vill förklara Sverigedemokraternas framgångar bör därför leta efter
fler förklaringar för att möjligen få en sammantagen bild. En rimlig
förklaring torde vara att den fråga som Sverigedemokraterna helst av
allt vill diskutera har debatterats flitigt det senaste halvåret. Man
kan givetvis diskutera HUR debatterna om migration och integration har
skötts av Sverigedemokraternas motståndare men låt det vara osagt
åtminstone för den här gången.
Enkom det faktum att invandringen och
integrationen diskuteras skapar givetvis konfliktytor som intoleranta
partier av Sverigedemokraternas kaliber gynnas av. Det är uppenbart att
högerpopulister och högerextremister jublar när den traditionella
höger-vänsterskalan utifrån fördelningspolitiken sakta men säkert suddas
ut. Då kan partier som dessa, relativt enkelt, fånga upp de väljare som
antingen bär på intoleranta idéer eller är ambivalenta inför dem.
Ett
land som ofta används som ett exempel på vad som händer när
"invandringsdebatten" tar överhand istället för fördelningspolitiska
frågor är Danmark. I journalisten Lena Sundströms bok "Världens
lyckligaste folk" redovisas mätningar om mediebevakningen inför
Folketingsvalet 2001 då Danskt Folkeparti fick sitt genombrott.
I
tidningarnas rapportering handlar 50% om det som benämns
som"utlänningar". I TV-kanalernas rapportering handlade hela 61 % om
"utlänningar" medan bara 13% handlade om "skatter" 11% om "äldre", 6% om
"hälsa" respektive om "lag och ordning". Nu har inte den svenska
debatten sett ut på samma sätt och det vore en pinsam förenkling att
"skylla" på medierapporteringen. Men det faktum att Sverigedemokraterna
hjärtefråga har tagit plats som en ständigt återkommande fråga i den
politiska debatten samtidigt som den tidigare höger-vänsterkonflikten
tonats ner borde förklara en hel del.
Och den partistrateg som i
detta nu skissar på att "vinna tillbaka" SD-väljare genom att prata ännu
mer om invandringen bör nog tänka en vända till.
