Den svenska migrationspolitiken har fått en ny skamfläck. Under de senaste veckorna har allt fler röster höjts emot projektet REVA. REVA, som står för ”rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete”, är regeringens satsning på att öka antalet deportationer av papperslösa. Projektet inleddes 2010, testades först i Skåne och är nu verklighet på flera platser i landet. Direktiven från regeringen till de berörda myndigheterna; Polisen, Kriminalvården och Migrationsverket, är glasklara. Det så kallade ”verkställighetsarbetet” ska prioriteras. Och i polisens ögon har de nya arbetsmetoderna funkat. I Skåne ökade antalet avvisningar med 25 procent efter införandet av Reva.
I verkligheten, bakom polisens cyniska procenttal döljer sig en allt mer brutal verklighet för de som lever gömda i Sverige. Namnen på bröllopspar som ska gifta sig borgerligt kontrolleras, det görs husrannsakningar och arbetsplatsräder, Barn- och ungdomspsykiatrin kontaktas och framför allt genomför polisen ”inre utlänningskontroller” där personers identifikation kontrolleras i kollektivtrafiken och på stan.
De nya metoderna har väckt starka reaktioner. Organisationer som erbjuder papperslösa vård har vittnat om hur människor tvekar att ta sig till kliniker i rädsla för att bli kontrollerade. Barn som lever gömda vågar inte ta sig till skolan. Men det som orsakat de mest högljudda protesterna är polisens id-kontroller. Enligt utlänningslagen får det enbart göras när det finns grundad anledning att kontrollera en person. I praktiken innebär det ett urval som riskerar att bygga på rasism. Det finns många exempel på personer som vittnat om hur de stoppats av polisen enbart på grund av deras hudfärg och utseende. En av dem är Gonzalo Munos. Han är född och uppvuxen i Sverige med föräldrar från Chile. I ett inslag SVT:s regionala nyhetsprogram för Stockholm berättar han hur han stod och väntade på en kompis innanför spärrarna vid en tunnelbanestation när en polis kom fram till honom och bad honom gå med åt sidan. Gonzalo hade inte plankat, inte gjort sig skyldig till något brott, men i polisens ögon var han misstänkt. ”Jag skulle vilja se ditt pass för du är misstänkt för att illegalt vara i Sverige”, förklarade polisen. Kontrollen gick snabbt och när polisen fått se id-kortet bad han om ursäkt för att han hade stört Gonzalo. Men skadan var redan skedd.
Gonzalo förklarar i intervjun att det känns som om polisens arbete är baserat på fördomar och rasism. ”Det känns dåligt. Det känns diskriminerande, faktiskt.”.
I SVT:s Debatt under torsdagen förklarade Sören Clerton, chef för gränskontrollenheten, att det kan ske fel, att det ibland kan göras felbedömningar. Som om det var nykterhetskontroller vi pratade om. Det är det inte. När en polis utsätter en medborgare för kontroller baserade på hudfärg och utseende så får det konsekvenser. För den som drabbas och i slutändan för hela samhället. Det är på det sättet vi bygger in rasism i våra system. Det är så rasismen hålls vid liv. Sådant borde vår poliskår motarbeta, inte underblåsa.
Vi har idag ett system med reglerad invandring. Det finns som jag ser det inga andra realistiska alternativ. Den borde vara mer humant, ta större hänsyn till mänskliga rättigheter, men så länge invandringen är reglerad så kommer det finnas folk som inte får rätt att uppehålla sig i Sverige. Det är rimligt att de myndigheter som idag har ansvaret för att avvisa personer fortsätter att ha det ansvaret.
Frågan är hur det arbetet ska gå till. Vi ser just nu en skrämmande utveckling. Polisens ökade insatser mot papperslösa är ingen slump. Det är en högst medveten prioritering från Alliansen och Miljöpartiet. Deporteringarna ska bli fler. Lagen är en sak, men polisens arbete regleras också i praktiken av moral. Med ett ökat tryck på polisen riskerar gränserna för vad som anses vara värdigt och moraliskt rättfärdigat att förflyttas. De fredade zonerna försvinner, människor som behöver vård och barn som vill gå i skola isoleras. I slutändan är det inte bara en fråga för de som drabbas, utan för hela samhället. Principerna som rättskipningen bygger på sänder signaler till resten av samhället.
Det är en fråga om prioriteringar. Uppenbarligen har regeringen bestämt sig. Behovet av att få ut så många papperslösa som möjligt ur landet är så stort att det rättfärdigar id-kontroller med rasistiska urval och en poliskår som tvingas mot allt mer ovärdiga arbetsmetoder.
Det finns en annan väg. Den börjar med att säga det uppenbara. Riv upp REVA. Lägg ner jakten. Återupprätta värdigheten.
