Dags att ta nazismen på allvar

Idag presenteras resultatet i Expos årsrapport. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Den rasideologiska miljön, med Svenskarnas parti i spetsen är mer aktiva än på länge. Efter flera års ideologisk och organisatorisk förvirring har den nationella rörelsen börjat röra på sig.

Förändringen har flera förklaringar. Framför allt är det ett resultat av Svenskarnas Partis nya strategi. Partiet framställer sig som ett alternativ för missnöjda sverigedemokrater och har under de senaste åren, som Expo tidigare berättat, samlat flera tongivande aktörer i den rasideologiska miljön. Partiet har dessutom inspirerade av utvecklingen i Europa i allt större grad profilerat sig som socialt ansvarstagande.

Rapporten mäter aktiviteter. Det är inte en perfekt mätmetod, men det ger en fingervisning. Vad som inte syns där är det ökade utbudet av högerextrema medier. Där syns inte heller de omkringliggande omständigheterna. En av de grundläggande förklaringarna till det ökade antalet aktiviteter är att Sverigedemokraterna. I takt med att partiet ökar i popularitet vidgas extremhögerns politiska karta. Det har uppstått ett politiskt utrymme bortom Sverigedemokraterna där det nu finns möjlighet att locka sympatisörer med en SD-liknande retorik.

Det finns helt enkelt ett litet men växande utrymme för nazister.
Det är en hisnande insikt.

För sex år sedan skrev Hans Lindquist, liberal ledarskribent på Falu Kuriren, en artikel i Expo om nazismens framtid. Han visste vad han pratade om. Sedan 1970-talet hade han granskat den övervintrade fascismen och nazismens försök att nå ut med sitt giftstämplade politiska budskap.

Han kom fram till det självklara. Den traditionella extremhögern, utpräglad antidemokratisk fascism och nazism, var död som politisk idé.

Vi läste och nickade instämmande. Att Sverigedemokraterna och likasinnade partier som Front National eller Österrikiska Frihetspartiet skulle kunna nå politisk framgång var uppenbart, men förutsättningen för det var att de på ett trovärdigt sätt kunde frikoppla sig från sina bruna skuggor.

Nazisterna var möjligen farliga för enskilda individer som kom i deras väg. Men som politiker skulle de för evigt klassas som nostalgiska dårar.

Jag läser den där artikeln. Och nu skakar jag på huvudet.
Han hade fel. Vi hade fel.
Nazismen är återigen politiskt gångbar.

I maj 2012 gick det krisdrabbade Grekland till val. Valresultatet ritade om den politiska kartan fullständigt. Socialdemokratin imploderade, liberalkonservativa Ny demokrati straffades även de hårt av väljarna. Det högerpopulistiska partiet LAOS utraderades. Och som från ingenstans klev det nazistiska Gyllene Gryning in i parlamentet, med stöd från sju procent av väljarna. I omvalet några månader senare låg partiet kvar på samma nivå, 6,9 procent.

De kom förstås inte från ”ingenstans”. Gyllene Gryning hade utnyttjat krisen och täppt igen luckorna i den krackelerade välfärden med soppkök och andra sociala aktiviteter, riktade enbart till dem som partiet uppfattar som äkta greker.

Förklaringarna till partiets framgångar är många, men grunden är förstås att krisen har skapat ett utrymme för partiet. Och nu, ett drygt år senare, vet vi hur partiet hanterat väljarnas förtroende. Gyllene grynings ledamöter attackerar journalister, sprider hat, förnekar Förintelsen, vill införa dödsstraff enbart för ”våldsamma invandrare”, går beväpnade på möten i parlamentet. Enligt UNHCR ökar det rasistiska våldet i landet, och Gyllene Gryning anklagas för att vara delaktiga i attacker mot invandrare.

Det kanske mest skrämmande är att stödet har växt. I skrivande stund har partiet stöd av 11,5 procent av väljarna.

Det hade varit en sak om det bara handlade om Grekland. Men i november förra året lyckade det ukrainska partiet Svoboda locka drygt 10.5 procent av väljarna i parlamentsvalet, med en liknande framtoning som Gyllene Gryning.

Framgångarna ger ringar på vattnet. I Sverige har nazister inspirerats av sina allierade i Grekland och Ukraina. Totalt har antalet aktiviteter ökat med 24 procent jämfört med förra året. Bakom den torftiga sifferexercisen syns som sagt ett allt mer aktivt Svenskarnas parti. Ett nazistiskt parti som har lockat över avhoppade kommunpolitiker från Nationaldemokraterna och Sverigedemokraterna i fem kommuner. Som samlar kläder till hemlösa och lagar trasiga fotbollsmål och som deltog i det medborgargarde som i spåren av upploppen i Husby gick ut i natten för att jaga invandrare.

Det är lite mer än ett år kvar till nästa val. Svenskarnas parti siktar, stärkta av Sverigedemokraternas framgångar och inspirerade av nazismens osannolika återuppståndelse, på tio kommunala mandat.

Det skulle vara lätt att vifta undan dem, att kalla dem nostalgiska dårar. Men nu vet vi bättre. Nazismen är inte död. Den får liv när människor glömmer dess innebörd eller i värsta fall inte ser några bättre alternativ.