För lite mer än ett år sedan hade Sverigedemokraterna kampanjat hemma i Frillesås, ett litet samhälle längs Hallandskusten. Partiets lokalavdelning i Kungsbacka kommun försökte mobilisera mot planerna på ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Flygbladet upprörde många i lokalbefolkningen och ett möte anordnades av bybor för att diskutera hur samhället skulle välkomna flyktingarna om boendet blev verklighet.
I början av mötet var det en äldre dam som reste sig upp för att tala till församlingen. Hon höll upp Sverigedemokraternas flygblad som innehöll en rad vulgära påståenden om hur ensamkommande flyktingbarn parasiterade på samhället genom skyhöga bidrag och grov kriminalitet. Hon tittade ilsket på mötesdeltagarna och sedan berättade hon sin historia.
Hon berättade att hon i början av 1940-talet klivit av på tågstationen i Frillesås. Det var mörkt och det var kallt ute.
- Jag var ensam och jag var livrädd. Jag var förmodligen Frillesås första ensamkommande flyktingbarn, berättade hon.
Hon var ett av cirka 72 000 finska barn som kom till Sverige under finska vinter och fortsättningskriget. Cirka 15 000 av de ensamkommande flyktingbarnen kom liksom idag att skickas tillbaka. Men många kom att bli kvar. Hon var en av dem.
Sedan berättade hon hur han välkomnats av lokalsamhället och blev en del av det. Frillesås blev hennes hembygd. Hon berättade vidare om hur hon när blivit äldre studerade i Göteborg. Hur hon jobbade utomlands i många år. Men på ålderns höst flyttade hon tillbaka till sitt älskade Frillesås.
Kvinnan höll upp SD-flygbladet igen.
- Det här är inte bara en attack mot dom som skall komma. Det är också en attack mot mig. Och eftersom det är en attack mot mig är det en attack mot hela Frillesås, sa hon sen.
När jag på tisdagsmorgonen på tåget upp mot Stockholm läser Sverigedemokraternas strategidokument om hur partiet ska nå pensionärer kom jag att tänka på den äldre damen hemma i Frillesås. Powerpointbilden med rubriken "Att sätta grupp mot grupp" vittnar om partiets cyniska människosyn men också om Sverigedemokraternas hela existensberättigande. Att skilja på folk och folk genom att sprida misstro och ställa utsatta grupper mot varandra.
Så långt inget nytt under solen.
De senaste åren har partiets företrädare talat allt mer om ofta om att övriga partier i riksdagen bedriver det Jimmie Åkesson kallar "splittringspolitik". Strategin är glasklar. När Sverigedemokraterna talar om "splittringspolitik" är det ett sätt att slippa säga öppet att människor med olika etnisk och kulturell bakgrund är så vansinnigt olika att vi inte kan leva tillsammans. Att en del av oss som bor här helt enkelt inte är välkomna. Det är ett sätt paketera den rasistiska grundsynen.
Det vet partiets kärnväljare och aktivister. Men för partiets motståndare har det många gånger varit en retorik som är svår att hantera.
Men det är som det är med ord och begrepp. "Splittringspolitik" behöver inte rimligtvis vara det Jimmie Åkesson talar om.
För vem är det egentligen som splittrar ett mångkulturellt Sverige där befolkningen till stora delar består av människor med så kallade rötter här och där? Självklart är det partier vars retorik bygger på att skilja på folk och folk och i sina strategidokument talar öppet om att "sätta grupp mot grupp".
I dokumentet står det att man ska ställa flyktingboenden mot äldreboenden i den sverigedemokratiska i sin argumentation.
- Det här är inte bara en attack mot dom som skall komma. Det är också en attack mot mig. Och eftersom det är en attack mot mig är det en attack mot hela Frillesås, sa den äldre damen på mötet hemma i Frillesås.
Den äldre damens berättelse och tusentals andras behöver nog berättas oftare, tänker jag samtidigt som den engelska punktrubaduren Billy Bragg sjunger i mina hörlurar om hur rasismen splittrar våra lokalsamhällen.
