Åkesson vilse i historien

Åkesson vilse i historien

Intervjun med Jimmie Åkesson i söndagens intervjuprogram Nyfiken på partiledaren har väckt starka reaktioner. Många som växte upp på samma plats under samma tid känner inte igen sig i Åkessons beskrivning. Själv berättar han att han hamnade i bråk med invandrare och att han nu i efterhand har kunnat förstå att det blir problem när det kommer för många invandrare på för kort tid.

Men, nu har det visat sig att ”massinvandringen” till Sölvesborg vid den här tiden i själva verket bestod av 24 personer 1985 och året därpå 99 personer. I en stad på över 7000 invånare. Allt enligt en granskning av Dagens ETC

Dessutom, menar flera av hans skolkamrater och lärare i samma artikel, fanns det inga ”invandrargäng”.

Det är inte förvånande att inte alla delar samma upplevelse. Så är det. Vi läser vår omvärld olika, beroende på hur vi lär oss läsa och förstå den, och beroende på vem vi är i förhållande till andra.

Jag vet själv. I min roman Som om vi hade glömt, en uppväxtskildring som berättar om ungefär samma tid i min uppväxtort Åsensbruk i Dalsland, rotar jag i mitt förflutna. Jag har ägnat många timmar på att fundera på vad det var som gjorde att det kändes naturligt för mig att som elvaåring ta till mig identiteten ”antirasist”.

Men det går inte att förstå utifrån de referensramar jag har idag.

Vi såg det som hände med barnets ögon. De i klassen som blev ”patrioter” och kallade flyktingbarnen från Kosovo för ”blattar” kallade vi "de taskiga”. Jag och mina vänner gjorde inte våra, i efterhand uppenbart politiska, val efter ideologiska ramar, utan efter moraliska. Efter ett barns logik. Färgade av vår omgivning men översatta till vårt eget språk.

Vad ”patrioterna” såg vet jag inte. Men en sak är säker, de såg inte samma sak som jag. Och ironiskt nog är detta också nu Åkessons stora poäng och försvar. Att ingen ska ge göra intrång i hans upplevelse.

För den är hans och därför är den sann.

Det passar honom nu. Men han ser uppenbarligen inga problem med att negligera och förminska människors upplevelser av rasism. Diskriminering, säger Sverigedemokraterna, är inget större problem, om det ens existerar. Flyktingar som kommer med trauman och vittnesmål om helvetesresor genom ett Europa som inte vill ha dem, är enligt partiet inga riktiga flyktingar.

Så vem äger sin berättelse?
Alltid Åkesson.
Aldrig en flykting eller en person som utsatts för rasism på grund av sin hudfärg eller religion.

Dessutom återstår den stora frågan. I måndags publicerades Dagens Industri en debattartikel där jag kritiserade Åkessons historieskrivning. Mot bakgrund av min egen utgrävning i det förflutna lät jag hans berättelse vara. Min fråga var en annan. Varför har han två motstridiga berättelser?

För samtidigt som han hävdade att han knappt visste något om Sverigedemokraterna så har han i andra sammanhang sagt att han från första dagen var medveten om partiets ”otillräckligheter”. Och att han först efter Mikael Janssons tillträde som partiledare 1995 kände sig bekväm med att bli medlem.

I Studio ett säger han att han beställde material från Sverigedemokraterna 1994, som ”motsvarade hans förväntningar”, men på frågan vad han idag anser om partiets syn på invandringen vid det tillfället säger han att ville förändra partiet.

Så varför denna förvirring, varför dessa motstridiga uppgifter?

Sanningen är väl kanske lika enkel som den är besvärande. Åkesson var aldrig eller har aldrig varit nazist. Men han kunde uppenbarligen stå ut med det. Han kunde stå ut med att hans då högt uppsatta partikollega, Anders Westergren i Höör, 1996 hyrde ut sin mark till nazistläger där en av partiets kommunfullmäktigeledamöter brände böcker iförd nazistuniform.

Han kunde stå ut med att partiet inte kastade ut dem.

Han kunde stå ut med att hon efter att hon lämnat partiet till förmån för Nationalsocialistisk front fick ett stort tack av partiet i medlemstidningen SD-bulletin.

Han kunde stå ut med att 2003 ta emot pengar från den belgiske miljonären Bernard Mengal, trots att Åkesson själv reagerade på att Mengal bland annat talat om ”den nordiska rasen” och att flera i partiet ryggade för Mengals antisemitiska språkbruk. Han stod inte bara ut med det. Han var med och tog beslut om att ta emot pengarna.

Kanske är det så enkelt att Åkesson kan leva med allt det där, eftersom invandringen i hans ögon är ett större problem.

Åkesson har medvetet har gått vilse i historien. För att sanningen gör för ont för väljarna. Och vem vet, kanske för honom själv också.

Rinkebybornas sammanhållning ger hopp om framtiden

På sena fredagseftermiddagen fylldes Rinkeby torg av människor. Det var mestadels elever från Rinkebyskolan som var arga, frustrerande och rädda. Men trots det visade de den bästa av sidan mänskligheten: Egenskapen av att hålla ihop. Att visa  och praktisera sammanhållning.

Anledningen var att en skolkamrat, en sextonårig flicka och hennes mamma, riskerar att utvisas ur Sverige. Trots att flickan hotas av så väl tvångsgifte och könsstympning  har flickan som varit i Sverige i tre år har hon och hennes mor fått avslag på deras ansökan om uppehållstillstånd. Men Kainat, som flickan heter, och hennes mammas situation har fått Rinkebyungdomarna att agera. Det var ett enat lokalsamhälle som slöt upp i går på torget. En värme och en känsla av både gemenskap och beslutsamhet som inte gick att ta miste på.

Men Kainats situation har även engagerat människor utanför Rinkeby. Deportationshotet och flickans öde om hon tvingas skickas tillbaka till Pakistan har spridits i sociala medier och lyfts upp av flera större svenska medier.

Men den massiva mobiliseringen som sluter upp för Kainat hade aldrig kommit till om inte människor i Rinkeby och i lokalsamhällena runt Järvafältet stått upp för en flicka som trampar runt på samma gator som de själva.

Dess värre befinner sig tusentals fler personer i en liknande situation som Kainat och hennes mamma. Om lokalsamhället sluter upp på liknande sätt. Och om Rinkebybornas sätt att agera blir en mönsteraktion mot hot om deportation samtidigt som andra lokalsamhället sluter upp i solidaritet med de drabbade - då kan vi plötsligt förändra opinionen och makthavare tvingas att förändra politiken.

Den sammanhållning som Rinkebyborna visade igår gav hopp om framtiden. Ett hopp om att Kainat och hennes mamma ska få stanna i ett Sverige som håller ihop.

För sammanhållning är vårt enda alternativ. 

Naiv syn på extremhögern i regeringens rapport

I fredags presenterade regeringen sin rapport Våldsbejakande extremism i Sverige - Nuläge och tendenser. Det finns många intressanta och viktiga slutsatser i rapporten. Bland annat konstaterar rapportförfattaren Doris Högne Rydheim, rektor vid Polishögskolan, att även den antimuslimska counter jihad-miljön måste tas med i beskrivningen av de våldsbejakande extremistmiljöerna i Sverige. Trots att Säkerhetspolisen inte gör samma bedömning.

Med tanke på utbytet mellan den svenska counter jihad-rörelsen och likasinnade i andra delar av världen finns det en risk att den svenska miljön i framtiden inspireras av de konfrontationer, upplopp och våldsdåd som skett utifrån en antimuslimsk agenda i andra länder, skriver utredaren.

Den kompletterande bilden av hur den våldsbejakande extremistmiljön ser ut är ett viktigt steg framåt. Men tyvärr präglas andra delar av rapporten av en naiv inställning till det hot som extremhögern utgör mot det demokratiska samhället.

Det grundläggande problemet är att utredningen till så stor del lutar sig emot Säkerhetspolisens analyser och slutsatser. Säkerhetspolisen tittar på den brottslighet som de olika extremistmiljöerna gör sig skyldiga till, och låter den vara avgörande för analysen. Som om en högerextrem grupps syften och mål enbart förstås genom vilka brott som begås av dess aktivister.  Kanske är det den utgångspunkten som fått Säkerhetspolisen att, mot bättre vetande, hävda att ”extremistmiljöer” inte utgör politiska rörelser i traditionell bemärkelse.

Ja, de säger faktiskt så. Att nazismen inte är en politisk rörelse.
Så vad är den då? Om man ska tro Säkerhetspolisen och Brottsförebyggande rådet är den en ”ungdomsproteströrelse”.

Så här skriver de i rapporten ”Våldsam politisk extremism - Antidemokratiska grupperingar på yttersta höger- och vänsterkanten. Rapport 2009:15”, vilket alltså är vad regeringens nya rapport lutar sig emot.

”Således kan extremistmiljöerna på ett generellt plan beskrivas som ungdomsproteströrelser där historiskt tankegods blandas samman med ungdomskulturers vanliga sociala attribut. Extremistmiljöerna utgör därför inte politiska rörelser i traditionell bemärkelse. I stället består extremistmiljöerna av ett begränsat antal ungdomar som provocerar och attackerar utan någon realistisk politisk målsättning. Sammanhållningen bygger lika mycket på ålder, vänskap, musik och klädstil som på ideologi."

Det är ett häpnadsväckande påstående.
Extremhögern består inte bara av ungdomar.
Det vet vi.
Extremhögern har ett tydligt politiskt mål. De vill avskaffa demokratin.
Det vet vi.
Extremhögern hålls samman av en gemenskap. Självklart spelar sociala faktorer roll. Men ideologin är mer avgörande för sammanhållningen än klädstil och musik.
Det vi också.

Ändå håller Säkerhetspolisen fast vid sin uppfattning. Helt utan förmåga att sätta den högerextrema rörelsen i ett politiskt sammanhang.

Kanske är det rimligt att Säkerhetspolisens fokus ska ligga på brottsligheten i extremistmiljöerna. Men problemet är att deras analys bidrar till en bild där extremhögern reduceras till ett gäng våldsamma, förvirrade ungdomar utan politiska ambitioner.  

Det är ett problem för att det inte är sant.
Det är ett problem också för att det leder till en analys där Säkerhetspolisen, enligt regeringens rapport hävdar att vit makt-miljön saknar ”både direkt avsikt och förmåga att agera mot de grundläggande funktionerna eller att förändra statsskicket”.

Förmåga är en sak. Det är uppenbart att den saknas. Men avsikten finns. Det kommer inte att ske genom våld. Den strategin lades åt sidan efter det misslyckade kriget mot staten i början av 1990-talet. Men just nu ser vi en nazistisk mobilisering inför höstens val som saknar motstycke under efterkrigstiden.

Det är ett hot som inte kan viftas bort med förlegade och stereotypa beskrivningar från de som har som jobb att skydda demokratin. Och det blir än värre när myterna sprids vidare av en regering som vill väl, men som inte klarar av att bryta sig loss från Säkerhetspolisens förenklade analys.

Hemliga avtal och konspirationsteorier

I denna blogg kritiserade Daniel Poohl i ett inlägg tidigare i veckan en konspiratorisk nyhet i Expressen.

Igår ”avslöjade” Expressen ett dokument som enligt artikeln visar att Socialdemokraterna lovar att samarbeta med Sveriges muslimska råd. Storyn är i korthet att Carina Hägg, riksdagsledamot för Socialdemokraterna, har förlorat möjligheten att bli vald till riksdagen. Anledningen om man ska tro Hägg och andemeningen i artikeln är att muslimer agerat i kulissen.

Expressen påstod sig kunna presentera ett hemligt avtal som skulle visa på att socialdemokraterna står under en dunkel påverkan från muslimska samfund. Eftersom det visar sig att dokumentet Expressens reporter lutar sig mot i själva verket fanns öppet tillgängligt kommer här en liten uppdatering.

Dokument kom från den socialdemokratiska sidoorganisationen Tro och solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen). När de publicerar något är det inte samma sak som att det socialdemokratiska partiet publicerar något. Det handlar om en integrationsrapport författad 1999 som varken är ett bevis för de dunkla anklagelserna eller ett "hemligt avtal", som det beskrivits i Expressen. I samband med att Carina Hägg i december i fjol drog igång ryktesspridningen om hemliga avtal valde Tro och solidaritet att publicera dokumentet på organisationens hemsida och klargjorde i samband med detta att de inte ansåg sig ha något att dölja gällande sina kontakter med muslimska organisationer. Men enligt Expressen skulle dokumentet på något sätt stödja Carina Häggs anklagelser om att islamiska förbundet låg bakom att hon flyttats ner från valbar plats på Jönköpings läns riksdagslista.

”De [Islamiska förbundet] kan lyfta in sina personer men också påverka så att kritiker inte får politiska uppdrag”

Det är också värt att notera att Carina Hägg tar upp sina ställningstaganden under förra årets affär kring Islamiska förbundet (IFIS) ordförande Omar Mustafa som skäl till att hon flyttats bort från valbar plats. Detta trots att alla som minns turerna under våren 2013 också minns hur det hela slutade, Mustafa fick lämna Socialdemokraternas partistyrelse och valde därefter att lämna partiet.  Att Tro och solidaritet och Islamiska förbundet inte är kritiskt inställda till Carina Hägg är känt men varken den socialdemokratiska sidoorganisationen eller den muslimska organisationen bestämmer över Jönköpings läns socialdemokratiska kandidaters placeringar på riksdagslistor. Det är en sak att kritisera Tro och solidaritets sätt att förhålla sig till integrationsfrågor, antisemitism och islamistisk ideologi men en helt annan att legitimera konspiratoriska anklagelser.

I den antimuslimska bloggosfären räcker förstås Häggs teorier och det "hemliga" dokumentet som "bevis" men Socialdemokraternas ordförande i Jönköpings län har beskrivit Häggs påståenden som "en ren lögn" som skadat partiet och förtroendet för Hägg. I ett pressmeddelande (3/12) förklaras valberedningens skäl till nedflyttningen av Hägg.

Det är klart uttryckt från centralt håll att partiets riksdagslistor till nästa år ska präglas av framtidsinriktning, föryngring och förnyelse. Av nuvarande fyra S-ledamöter från länet är Carina Hägg den som suttit allra längst i riksdagen (sedan 1995). Den långa mandatperioden är skälet till att hon nominerats på listans sjätte plats.

Men sådana enkla förklaringar duger förstås inte i konspirationsteoriernas värld.