Åkesson vilse i historien
Intervjun med Jimmie Åkesson i söndagens intervjuprogram Nyfiken på partiledaren har väckt starka reaktioner. Många som växte upp på samma plats under samma tid känner inte igen sig i Åkessons beskrivning. Själv berättar han att han hamnade i bråk med invandrare och att han nu i efterhand har kunnat förstå att det blir problem när det kommer för många invandrare på för kort tid.
Men, nu har det visat sig att ”massinvandringen” till Sölvesborg vid den här tiden i själva verket bestod av 24 personer 1985 och året därpå 99 personer. I en stad på över 7000 invånare. Allt enligt en granskning av Dagens ETC
Dessutom, menar flera av hans skolkamrater och lärare i samma artikel, fanns det inga ”invandrargäng”.
Det är inte förvånande att inte alla delar samma upplevelse. Så är det. Vi läser vår omvärld olika, beroende på hur vi lär oss läsa och förstå den, och beroende på vem vi är i förhållande till andra.
Jag vet själv. I min roman Som om vi hade glömt, en uppväxtskildring som berättar om ungefär samma tid i min uppväxtort Åsensbruk i Dalsland, rotar jag i mitt förflutna. Jag har ägnat många timmar på att fundera på vad det var som gjorde att det kändes naturligt för mig att som elvaåring ta till mig identiteten ”antirasist”.
Men det går inte att förstå utifrån de referensramar jag har idag.
Vi såg det som hände med barnets ögon. De i klassen som blev ”patrioter” och kallade flyktingbarnen från Kosovo för ”blattar” kallade vi "de taskiga”. Jag och mina vänner gjorde inte våra, i efterhand uppenbart politiska, val efter ideologiska ramar, utan efter moraliska. Efter ett barns logik. Färgade av vår omgivning men översatta till vårt eget språk.
Vad ”patrioterna” såg vet jag inte. Men en sak är säker, de såg inte samma sak som jag. Och ironiskt nog är detta också nu Åkessons stora poäng och försvar. Att ingen ska ge göra intrång i hans upplevelse.
För den är hans och därför är den sann.
Det passar honom nu. Men han ser uppenbarligen inga problem med att negligera och förminska människors upplevelser av rasism. Diskriminering, säger Sverigedemokraterna, är inget större problem, om det ens existerar. Flyktingar som kommer med trauman och vittnesmål om helvetesresor genom ett Europa som inte vill ha dem, är enligt partiet inga riktiga flyktingar.
Så vem äger sin berättelse?
Alltid Åkesson.
Aldrig en flykting eller en person som utsatts för rasism på grund av sin hudfärg eller religion.
Dessutom återstår den stora frågan. I måndags publicerades Dagens Industri en debattartikel där jag kritiserade Åkessons historieskrivning. Mot bakgrund av min egen utgrävning i det förflutna lät jag hans berättelse vara. Min fråga var en annan. Varför har han två motstridiga berättelser?
För samtidigt som han hävdade att han knappt visste något om Sverigedemokraterna så har han i andra sammanhang sagt att han från första dagen var medveten om partiets ”otillräckligheter”. Och att han först efter Mikael Janssons tillträde som partiledare 1995 kände sig bekväm med att bli medlem.
I Studio ett säger han att han beställde material från Sverigedemokraterna 1994, som ”motsvarade hans förväntningar”, men på frågan vad han idag anser om partiets syn på invandringen vid det tillfället säger han att ville förändra partiet.
Så varför denna förvirring, varför dessa motstridiga uppgifter?
Sanningen är väl kanske lika enkel som den är besvärande. Åkesson var aldrig eller har aldrig varit nazist. Men han kunde uppenbarligen stå ut med det. Han kunde stå ut med att hans då högt uppsatta partikollega, Anders Westergren i Höör, 1996 hyrde ut sin mark till nazistläger där en av partiets kommunfullmäktigeledamöter brände böcker iförd nazistuniform.
Han kunde stå ut med att partiet inte kastade ut dem.
Han kunde stå ut med att hon efter att hon lämnat partiet till förmån för Nationalsocialistisk front fick ett stort tack av partiet i medlemstidningen SD-bulletin.
Han kunde stå ut med att 2003 ta emot pengar från den belgiske miljonären Bernard Mengal, trots att Åkesson själv reagerade på att Mengal bland annat talat om ”den nordiska rasen” och att flera i partiet ryggade för Mengals antisemitiska språkbruk. Han stod inte bara ut med det. Han var med och tog beslut om att ta emot pengarna.
Kanske är det så enkelt att Åkesson kan leva med allt det där, eftersom invandringen i hans ögon är ett större problem.
Åkesson har medvetet har gått vilse i historien. För att sanningen gör för ont för väljarna. Och vem vet, kanske för honom själv också.
