Arbetslöshet och flyktingmottagande inte avgörande för SD:s framgångar

Vad beror Sverigedemokraternas framgångar på? På valnatten presenterade jag några av mina grundläggande tankar kring detta. Men frågan är förstås komplex och har många delsvar.

Det finns två grundteser som brukar komma upp i spåren av framgångar för SD. De vinner i kommuner som tar emot många flyktingar och de vinner där arbetslösheten är hög.

Ett första ödmjukt försök att undersöka teserna visar att båda tycks sakna täckning. I alla fall om vi talar om flyktingmottagande och arbetslöshet som avgörande faktorer.

Detta är ingen vetenskap utan snarare en glimt in i två huvudteser kring SD:s framgångar. Andra perspektiv och tillvägagångssätt att undersöka frågan välkomnas. Och Expo kommer också längre fram komma med en mer genomarbetad valanalys.

Men detta är i alla fall en ledtråd. Det verkar helt enkelt som om varken arbetslöshet alternativt stort flyktingmottagande har någon direkt relation till ett extra starkt stöd för SD.

Så här gjorde jag.

Med hjälp av statistik på valpejl så har jag ställt samman de 20 kommuner med störst flyktingmottagande, respektive högst arbetslöshet. Siffrorna för flyktingmottagande bygger ett medelvärde för åren 2006-2013. När det gäller siffrorna för arbetslöshet anger de ett medelvärde för åren 2010-2013 och gäller öppet arbetslösa och sökande i program med aktivitetsstöd, i procent.

Sedan har jag korskört dem mot:
1) De 20 kommuner där SD fick störst stöd i valet till kommunfullmäktige
2) De 20 kommuner där SD fick störst stöd i riksdagsvalet
3) De 20 kommuner där SD ökade mest i kommunvalet, mätt i procentandelar.

Tabellerna ser ut så här.

Tanken är helt enkelt att undersöka om kommunerna med starkt stöd för SD också toppar arbetslöshets-listan och flyktingmottagande-listan.

Nu till svaret på frågan. Finns det något samband?
Tabellen nedan visar de kommuner med flest antal flyktingar per 1000 invånare, respektive andel arbetslösa och om det finns något samband med listorna ovan. Kommunerna som är markerade i rosa finns med bland de med både högst flyktingmottagande och arbetslöshet och skulle därmed utifrån de teser som här testas vara extra intressanta.

Korskörningen visar att det bara är bland kommunerna där SD ökat som det finns ett samband. (Den gula kolumnen). Bland de 20 kommunerna med högst resultat i riksdagsval och kommunval är de flesta skånska. Det är områden där Sverigedemokraterna sedan tidigare är starka. Och uppenbarligen har varken ovanligt hög arbetslöshet eller ovanligt stort flyktingmottagande i relation befolkningen någon uppenbar påverkan. Därmed skulle teserna så gott helt och hållet avfärdas. Men så enkelt är det förstås inte. 

För minst lika intressant är att se vad som utmärker de kommuner där Sverigedemokraterna ökar som mest. 

3 av de 20 kommuner där Sverigedemokraterna ökade som mest i kommunvalet finns också med på listan över landets högsta arbetslöshet. 

5 av de 20 kommuner där Sverigedemokraterna ökade som mest i kommunvalet finns med på listan över högst flyktingmottagande per 1000 invånare. 

Vad säger det. 

1. Hög arbetslöshet eller högt flyktingmottagande, eller ens båda två faktorerna tillsammans, betyder inte automatiskt framgångar för Sverigedemokraterna. 

Faktum är att SD i många av de kommuner som finns med på listan över högsta flyktingmottagande per invånare och andel arbetslösa inte ens når upp till riksgenomsnittet i riksdagsvalet (se de fetade/icke-fetade siffrorna. 

2. Det finns ett visst samband, som kanske blir tydligare om man kollar bortom kommunerna i Skåne. I Skåne har Sverigedemokraterna varit etablerade längre än i stora delar av resten av landet, och det gör att partiets tillväxt just där kanske ska förstås utifrån andra premisser.

3. Å ena sidan tycks sambandet mellan stark tillväxt för SD vara starkare i kommuner med högt flyktingmottagande än i kommer med hög arbetslöshet. Å andra sidan är stödet för partiet i valet till riksdagen generellt större bland kommuner med hög arbetslöshet, jämfört med de kommuner med högt flyktingmottagande. 

Slusats: 

Det finns inte ett svar på Sverigedemokraternas framgångar. Men varken hög arbetslöshet eller högt flyktingmottagande verkar vara en påtaglig avgörande faktor. 

Vi ber om ursäkt

Stiftelsens Expos nyhetssajt Expo Idag publicerade under onsdagen den 10 september en artikel med rubriken ”SD-kandidat: Släng sten på negrerna”. I artikeln pekade vi felaktigt ut Sverigedemokraternas kandidat Lennart Johansson, tredje namn till valet i Alvesta kommunfullmäktige, för att ha postat rasistiska inlägg på Facebook och för att ha delat nazistiskt material.

Publiceringen byggde på material från den granskning som Expo Idag publicerade på söndagen den 7 september där vi undersökte hur väl partiets riktlinjer kring nolltolerans mot rasism och extremism är förankrade bland partiets företrädare. Granskningen, som undersökte vad SD-företrädare spridit och gillat på Facebook, var omfattande och gjordes av flera medarbetare som fick tydliga instruktioner kring vad vi skulle leta efter och hur vi skulle säkerställa att vi hittat rätt personer.

Tyvärr brast rutinerna och vi blandade ihop Lennart Johansson, i Alvesta, med en SD-sympatisör vid samma namn.

I slutändan är det jag som ansvarig utgivare som brustit i mitt ansvar att säkerställa att de uppgifter vi publicerar är korrekta.

Vi på Expo är högst medvetna om hur känsligt det är att peka ut personer vid namn i samband med avslöjanden om rasism och intolerans. Därför är vi noggranna och försiktiga.

Och därför vill jag också be om ursäkt till Lennart Johansson, som felaktigt pekats ut, för den skada vår publicering kan ha åsamkat honom. 

Vi har idag plockat ner artikeln från vår hemsida och tagit bort den från Expos Facebook och Twitter. Och vi uppmanar alla som spridit artikeln att plocka bort den ur sina flöden och länksamlingar.

Söndagskrönika: SD och SvP, två grenar på samma träd

Under valrörelsens slutskede har avslöjandena om Sd-kandidater haglat tätt. Det mest uppmärksammade fallet hittills är toppnamnet i Halmstad som fångades på bild efter en fest, då hon städade med en hakkorsbindel runt ena armen. Idag kan Expo berätta att var tredje kandidat, vars Facebook-profiler vi har kunnat se, har gillat eller spridit det som partiet pekat ut som ideologiskt avvikande. Granskningen visar att partiets riktlinjer kring den så kallade nolltoleransen mot rasism och extremism saknar förankring i de egna leden.

Vi granskar Sverigedemokraterna eftersom partiet med bestämdhet hävdar att det inte har något som helst med rasism att göra. Rasism är vidrigt, som partiet säger i den reklamfilm som nu rullar på tv. Vi granskar för att undersöka om det de säger om sig själva är sant.

Men det paradoxala är att ju mer vi kan avslöja hur partiföreträdare gör sig skyldiga till grova rasistiska utfall, desto mer riskerar partiet att normaliseras.

Mediedramaturgin förutsätter att en nyhet är något som avviker. När det faller snö på vintern i Sundsvall rycker journalister och mediekonsumenter på axlarna. När det faller snö på midsommarafton är det en nyhet. Det är en dramaturgi som utgår från brett förankrade normer kring vad vi uppfattar som självklart och avvikande.

När Sd kommer in i bilden ställs det invanda mönstret för hur vi förstår en nyhet på ända. När journalisterna gör sitt jobb och granskar SD och deras påstådda rensning av rasism och extremism så blir en av reaktionerna ofta:
”Jaha, och vad är nytt med det?"
Som att rapportera om ett milt snöfall en decemberdag i Sundsvall.

Samtidigt riskerar nyhetens inneboende dramaturgi att mellan raderna antyda för mottagaren att rasismen i partiet är något avvikande. Som att partiet i övrigt är fritt från rasism.
Som om vi rapporterade om ett oväntat snöfall under en annars varm sommar.

Expo är oundvikligen en del av detta. Därför finns det anledning att påminna om att vi inte ska låta oss luras av denna paradox. Att inte avtrubbas, att inte betrakta SD som ett parti där rasismen är något avvikande.

Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt och socialkonservativt parti med rötterna i den övervintrade fascismen och nazismen, ungefär så brukar det låta när Sverigedemokraterna ska ringas in ideologiskt. Men poängen är att partiet än idag är en del av den miljö som de kom ur. Låt oss kalla den extremhögern. Begreppet är trubbigt. Höger i det här sammanhanget säger inget om partiernas ekonomiska politik, som många gånger snarare är vänsterorienterad, utan syftar istället på deras ihållande ultrakonservativa syn på demokrati, fri rörlighet, respekt för minoriteter, idén om människors lika värde och den övergripande idén om en homogen befolkning.

Det är långt ifrån en homogen idésfär. Där finns fascister, nationalsocialister, religiöst motiverade och hedningar, Revolutionärer och pragmatiker, de som styrs av antisemitiska respektive antimuslimska maktanalyser. De som vill ha parlamentarism och de som avfärdar den.

Sverigedemokraterna har sedan Jimmie Åkessons tillträde flyttat sina positioner inom detta extremhögerns politiska landskap. Med en pro-israelisk hållning, i kombination med en växande antimuslimsk agenda, har partiet effektivt distanserat sig från den nazistiska miljön. Samtidigt har partiet antagit en på papperet mer ”liberal” – det kallas så i den här världen – syn på assimilering. Nu för tiden talar partiet om en öppen svenskhet, att vem som helst kan bli svensk, oavsett varifrån man kommer, så länge man bara anpassar sig och tar till sig den svenska kulturen. Medan exempelvis Svenskarnas parti, som fiskar efter röster i kölvattnet av Sverigedemokraternas framgångar, säger att man bara kan bli svensk om man har rätt gener. I deras värld ligger svenskheten i både blodet och kulturen.

Sverigedemokraterna och Svenskarnas parti är varandras motpoler i den högerextrema världen. På vilka grunder man kan bli svensk, och framför allt hur det svenska samhället ska organiseras, diktatur eller parlamentarism, skiljer dem väsentligt från varandra.

Ändå delar de i grunden en insikt. Vissa människor måste hållas isär. För att samhällen ska fungera måste de vara homogena. Sverigedemokraterna säger sig förespråka öppen svenskhet men i praktiken går politiken ut på att ge så få människor som möjligt från ”kulturellt avlägsna” länder chansen att ens försöka bli svensk. Uppfattningen om vad som är kulturellt avlägset hand i hand med gamla rasistiska stereotyper. Invandringen ska begränsas, inte bara av ekonomiska skäl, utan lika mycket för att vissa människor inte har här att göra. Inte för vilka de är, utan för vilka de antas vara.
Svenskarnas parti gör det enklare för sig. De vill i princip stänga gränserna, kolla generna på folk och kasta ut de som inte passar in.
Tillsammans med övriga delar av extremhöger avskyr de liberaler, vänstern, feminister, internationalister och alla andra som gör en annan värld än deras möjlig.
De är som två grenar på samma träd, med rötterna i samma mylla.

Minns det nästa gång en Sverigedemokrat uppmärksammas för ett rasistiskt utfall. Det är inte ett bevis på att partiet i övrigt är fritt från rasism och intolerans. Det är en påminnelse om de rötter som partiet fortfarande hämtar sin näring ur.

I Sverigedemokraterna är hakkors "spexigt"

Idag publicerar Expo Idag bilder där Sverigedemokraternas toppkandidat i Halmstad Catharina Strandquist på en fest 2012 bär en hakkorsbindel. På en bild sitter hon och skrattar. På en annan städar hon efter festen. Under gårdagen var Strandquist svår att få tag på. När Expressens reporter till slut fick tag på henne hävdade hon först att bilderna inte fanns. När reportern erbjöd sig att möta upp henne och visa bilderna gjorde SD-politikern sig oanträffbar.

Hennes partikollega i Halmstad Ronny Ledström kallar Strandquists hakkorsbärande för att "plumpt skämt" och partiets presschef Martin Kinnunen ställer sig frågan om hon var på maskerad. Partikamraten Erik Hellsborn i Varberg, distriktsstyrelseledamot i Halland, kallar förfarandet bland annat för "spexigt".

– Jo, visst är det olämpligt, och det tyder på dåligt omdöme, men som sagt var det här två år sedan. Det här är när Catharina var 18 år, och ungdomar gör spexiga och provokativa saker ibland. Det händer mycket mellan 18 och 20, säger Hellsborn till Aftonbladet. 

Vad Hellsborn, som själv gjort sig känd för att skylla Anders Behring Breiviks terrordåd i Norge på det mångkulturella samhället och tipsa om nazistisk litteratur, inte säger är att Strandquist vid det aktuella tillfället var aktiv i partiet och dess ungdomsförbund. 

Allt snack om Sverigedemokraternas nolltolerans mot rasism och extremis  verkar vara som bortblåst. Den som följer partiet vet att denna pose till stora delar finns till för att berättiga uteslutningar av interna kritiker. 

Frågan är nu hur god vän Catharina Strandquist är med partitoppen. Skulle hon vara det kan hon ju alltid hävda att hon varit på maskerad och spexat. 

För Förintelsen, den största mänskliga tragedin i historien, är det tydligen okej att skämta om i ett parti som har sina rötter i efterkrigstidens svenska fasciströrelse.