Under valrörelsens slutskede har avslöjandena om Sd-kandidater haglat tätt. Det mest uppmärksammade fallet hittills är toppnamnet i Halmstad som fångades på bild efter en fest, då hon städade med en hakkorsbindel runt ena armen. Idag kan Expo berätta att var tredje kandidat, vars Facebook-profiler vi har kunnat se, har gillat eller spridit det som partiet pekat ut som ideologiskt avvikande. Granskningen visar att partiets riktlinjer kring den så kallade nolltoleransen mot rasism och extremism saknar förankring i de egna leden.
Vi granskar Sverigedemokraterna eftersom partiet med bestämdhet hävdar att det inte har något som helst med rasism att göra. Rasism är vidrigt, som partiet säger i den reklamfilm som nu rullar på tv. Vi granskar för att undersöka om det de säger om sig själva är sant.
Men det paradoxala är att ju mer vi kan avslöja hur partiföreträdare gör sig skyldiga till grova rasistiska utfall, desto mer riskerar partiet att normaliseras.
Mediedramaturgin förutsätter att en nyhet är något som avviker. När det faller snö på vintern i Sundsvall rycker journalister och mediekonsumenter på axlarna. När det faller snö på midsommarafton är det en nyhet. Det är en dramaturgi som utgår från brett förankrade normer kring vad vi uppfattar som självklart och avvikande.
När Sd kommer in i bilden ställs det invanda mönstret för hur vi förstår en nyhet på ända. När journalisterna gör sitt jobb och granskar SD och deras påstådda rensning av rasism och extremism så blir en av reaktionerna ofta:
”Jaha, och vad är nytt med det?"
Som att rapportera om ett milt snöfall en decemberdag i Sundsvall.
Samtidigt riskerar nyhetens inneboende dramaturgi att mellan raderna antyda för mottagaren att rasismen i partiet är något avvikande. Som att partiet i övrigt är fritt från rasism.
Som om vi rapporterade om ett oväntat snöfall under en annars varm sommar.
Expo är oundvikligen en del av detta. Därför finns det anledning att påminna om att vi inte ska låta oss luras av denna paradox. Att inte avtrubbas, att inte betrakta SD som ett parti där rasismen är något avvikande.
Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt och socialkonservativt parti med rötterna i den övervintrade fascismen och nazismen, ungefär så brukar det låta när Sverigedemokraterna ska ringas in ideologiskt. Men poängen är att partiet än idag är en del av den miljö som de kom ur. Låt oss kalla den extremhögern. Begreppet är trubbigt. Höger i det här sammanhanget säger inget om partiernas ekonomiska politik, som många gånger snarare är vänsterorienterad, utan syftar istället på deras ihållande ultrakonservativa syn på demokrati, fri rörlighet, respekt för minoriteter, idén om människors lika värde och den övergripande idén om en homogen befolkning.
Det är långt ifrån en homogen idésfär. Där finns fascister, nationalsocialister, religiöst motiverade och hedningar, Revolutionärer och pragmatiker, de som styrs av antisemitiska respektive antimuslimska maktanalyser. De som vill ha parlamentarism och de som avfärdar den.
Sverigedemokraterna har sedan Jimmie Åkessons tillträde flyttat sina positioner inom detta extremhögerns politiska landskap. Med en pro-israelisk hållning, i kombination med en växande antimuslimsk agenda, har partiet effektivt distanserat sig från den nazistiska miljön. Samtidigt har partiet antagit en på papperet mer ”liberal” – det kallas så i den här världen – syn på assimilering. Nu för tiden talar partiet om en öppen svenskhet, att vem som helst kan bli svensk, oavsett varifrån man kommer, så länge man bara anpassar sig och tar till sig den svenska kulturen. Medan exempelvis Svenskarnas parti, som fiskar efter röster i kölvattnet av Sverigedemokraternas framgångar, säger att man bara kan bli svensk om man har rätt gener. I deras värld ligger svenskheten i både blodet och kulturen.
Sverigedemokraterna och Svenskarnas parti är varandras motpoler i den högerextrema världen. På vilka grunder man kan bli svensk, och framför allt hur det svenska samhället ska organiseras, diktatur eller parlamentarism, skiljer dem väsentligt från varandra.
Ändå delar de i grunden en insikt. Vissa människor måste hållas isär. För att samhällen ska fungera måste de vara homogena. Sverigedemokraterna säger sig förespråka öppen svenskhet men i praktiken går politiken ut på att ge så få människor som möjligt från ”kulturellt avlägsna” länder chansen att ens försöka bli svensk. Uppfattningen om vad som är kulturellt avlägset hand i hand med gamla rasistiska stereotyper. Invandringen ska begränsas, inte bara av ekonomiska skäl, utan lika mycket för att vissa människor inte har här att göra. Inte för vilka de är, utan för vilka de antas vara.
Svenskarnas parti gör det enklare för sig. De vill i princip stänga gränserna, kolla generna på folk och kasta ut de som inte passar in.
Tillsammans med övriga delar av extremhöger avskyr de liberaler, vänstern, feminister, internationalister och alla andra som gör en annan värld än deras möjlig.
De är som två grenar på samma träd, med rötterna i samma mylla.
Minns det nästa gång en Sverigedemokrat uppmärksammas för ett rasistiskt utfall. Det är inte ett bevis på att partiet i övrigt är fritt från rasism och intolerans. Det är en påminnelse om de rötter som partiet fortfarande hämtar sin näring ur.
