Mattias Karlsson har ingen guldsits

"Sverigedemokraterna har gjort riksdagen till en lekstuga" var budskapet från statsminister Stefan Lövfen i gårdagens nyhetssändningar. Det var samma dag som Sverigedemokraterna med den vikarierande partiledaren Mattias Karlsson "sträckt ut en hand" till Socialdemokraterna med ett kravbrev. För SD under Karlssons ledning är enligt honom själv "kompromiss- och dialoginriktade" när det gäller de kommande budgetomröstningarna i riksdagen.

Nu är det med andra ord slut på tiden då SD-politiker kallar politiska motståndare som bland annat Socialdemokraterna för landsförrädare. Karlssons utspel går inte att tolka på annat sätt.

Vikarien menade också att partiets krav att minska invandringen med 50 procent inte skulle vara så kontroversiellt för Löfven då den skulle vara i samma nivåer som när Göran Persson var statsminister. 

"Och jag tror inte Stefan Löfven tycker att Göran Persson var främlingsfientlig", försökte Karlsson. Och därefter hävdade han att Socialdemokraterna är desperata. 

Må så vara. Men retoriken om "Göran Perssons tid" kan nog vara det sämsta argumentet signerat partiideologen Mattias Karlsson jag har hört under de mer än tio år jag har följt honom. 

Mattias Karlsson vet två saker: Att situationen i världen idag är rätt annorlunda än på "Göran Perssons tid" med stora delar av Mellanöstern som fullständigt står i lågor. Och att asylinvandring baseras på det och inte på vare sig "nivåer eller volymer" utan på rätten till en fristad när ens hemland står i brand. 

Det är med andra ord ett omöjligt krav att ställa. Att SD lyckas manipulera medierapporteringen är inget nytt. Det har partiet gjort sedan det var ett promilleparti. Men det är en annan sak att nå parlamentariskt inflytande.

Sverigedemokraternas våta dröm är inte i första hand att den nuvarande regeringen spricker. Karlsson, Jomshof, Oscar Sjöstedt och deras knapptryckarkompani som i medierapporteringen kallas "Sverigedemokraternas riksdagsgrupp" önskar snarare att Alliansen faller samman. De vet att de inte kommer bjudas in av Socialdemokraterna. Men de är också väl medvetna om att Alliansen i nuvarande form, med nuvarande partiledningar, aldrig någonsin skulle gå SD till mötes. 

Därför ser gärna Karlsson en mittenregering med en borgerlig allians i spillror där Folkpartiet och Centerpartiet ingår i ett socialdemokratiskt regeringsunderlag. En sprucken allians med ett KD och inte minst ett Moderaterna som rör sig åt ett mer "SD-vänligt" håll skulle kanske någon gång i framtiden öppna dörren åt Sverigedemokraterna. 

Men vägen dit är lång. Och det vet Mattias Karlsson. Därför vore en regeringskris inte direkt ett guldläge i nuläget. 

Samtidigt vill partiets gräsrötter fälla regeringen. Och under onsdagen publicerade Aftonbladet en undersökning där 71 procent av partiets väljare förordade att SD skulle rösta på Alliansens budget vilket skulle innebära att Lövfens regering avgår. Hur toppstyrt Sverigedemokraterna än är så går det inte att kontrollera väljarna. 

Fäller inte Karlsson och hans sverigedemokrater regeringen nästa vecka är risken påtaglig att en del av de rörliga väljare som satte sitt hopp till partiet i senaste valet försvinner. Och Mattias Karlsson blir ensam igen. Med en sjukskriven partiledare som ingen vet om eller när han återvänder, ständiga konflikter i så väl parti som ungdomsförbund och den gnagande känslan om ett felaktigt beslut i samband med budgetvoteringen. 

Det går knappast att kalla för guldläge. 

Ingen vanlig söndag

Idag skulle kunna ha varit en vanlig söndag. En söndag med återkommande måndagsångest, och förberedelser inför veckan som komma skall. Om rasismen inte fanns skulle idag kunna ha varit en vanlig söndag, men istället minns vi vad som blev kulmen på de hänsynslösa pogromer av judar som pågick mellan den 7:e och 13:e november i 30-talets Tyskland. 

Natten mellan 9:e och 10:e november förstördes över 1400 synagogor, bönehus och omkring 7500 butiker som ägdes av judar. Hundratals mördades, och tusentals arresterades eller skickades till koncentrationslägren. Glassplittret från krossade fönster som täckte gatorna gav händelserna namnet Kristallnatten, eller Novemberpogromen. 

76 år har gått sedan dess. Ikväll befinner jag mig vid en minnesstund som anordnats av Svenska kommittén mot antisemitism i samarbete med Judiska församlingen och med stöd från Forum för levande historia. Jag har fått den stora äran att tilldelas årets ELSA-pris som delas ut av SKMA, och prisutdelningen kommer att ske under ceremonin. 

SKMA är en organisation som jag har en väldigt stor och djup respekt för. Det är en organisation vars närvaro i den offentliga debatten har synliggjort antisemitismen i vårt samhälle. Och det är en organisation som spelar en stor roll i den antirasistiska rörelsen. Av den anledningen känns det extra hedrande att få ett pris från dem. En motivering till varför jag fått den är att jag bedriver en konsekvent antirasism. En motivering som var både rörande och glädjande att läsa. 

Den konsekventa antirasismen är något jag är övertygad om är avgörande för rörelsens framgångar, eller motgångar. Det här blir än mer tydligt i kölvattnet av Israel och Palestina konflikten. Där tankar och idéer som länge varit centrala i den antisemitiska retoriken, nu används i kritiken mot Israel. Där Förintelsen jämförs med Israels politik, och därmed leder till ett skuldbeläggande av judar som ett folk. Och där de antirasister som kritiserar antisemitismen som finns i delar av antirasismen, anklagas för att försöka tysta Israel-kritik. Trots att flera antirasistiska organisationer tvingats skrikit sig hesa om att kritik mot Israel inte är antisemitism. 

Dagen efter det offentliggjorts att jag skulle få priset, twittrar en ökänd islamofob ”Så Bilan Osman får ett pris för att hon känner sig träffad då man kritiserar IS. Spännande…". Den reaktionen ringar in behovet av en konsekvent antirasism. En antirasism som ser att det går att dra paralleller till idéer som existerar inom islamofobin. De antimuslimska inslag som finns i delar av debatten om regimen i Iran, eller terrorgrupper som IS. Och där dem som motsätter sig detta anklagas för att tysta kritiker. 

Jag känner mig hedrad över att vara årets ELSA-pristagare. Och jag är glad över det erkännande som priset innebär. Det är samtidigt bitterljuvt. Glädjen inför priset kan aldrig vara större än sorgen jag känner inför att rasismen fortfarande genomsyrar det här samhället. Och när jag ikväll lyssnar på uppläsningen av vittnesmål från Novemberprogromen kommer jag mer än någonting annat önska att rasismens brutala konsekvenser aldrig skedde, och att idag bara var en vanlig söndag.