Idag skulle kunna ha varit en vanlig söndag. En söndag med återkommande måndagsångest, och förberedelser inför veckan som komma skall. Om rasismen inte fanns skulle idag kunna ha varit en vanlig söndag, men istället minns vi vad som blev kulmen på de hänsynslösa pogromer av judar som pågick mellan den 7:e och 13:e november i 30-talets Tyskland.
Natten mellan 9:e och 10:e november förstördes över 1400 synagogor, bönehus och omkring 7500 butiker som ägdes av judar. Hundratals mördades, och tusentals arresterades eller skickades till koncentrationslägren. Glassplittret från krossade fönster som täckte gatorna gav händelserna namnet Kristallnatten, eller Novemberpogromen.
76 år har gått sedan dess. Ikväll befinner jag mig vid en minnesstund som anordnats av Svenska kommittén mot antisemitism i samarbete med Judiska församlingen och med stöd från Forum för levande historia. Jag har fått den stora äran att tilldelas årets ELSA-pris som delas ut av SKMA, och prisutdelningen kommer att ske under ceremonin.
SKMA är en organisation som jag har en väldigt stor och djup respekt för. Det är en organisation vars närvaro i den offentliga debatten har synliggjort antisemitismen i vårt samhälle. Och det är en organisation som spelar en stor roll i den antirasistiska rörelsen. Av den anledningen känns det extra hedrande att få ett pris från dem. En motivering till varför jag fått den är att jag bedriver en konsekvent antirasism. En motivering som var både rörande och glädjande att läsa.
Den konsekventa antirasismen är något jag är övertygad om är avgörande för rörelsens framgångar, eller motgångar. Det här blir än mer tydligt i kölvattnet av Israel och Palestina konflikten. Där tankar och idéer som länge varit centrala i den antisemitiska retoriken, nu används i kritiken mot Israel. Där Förintelsen jämförs med Israels politik, och därmed leder till ett skuldbeläggande av judar som ett folk. Och där de antirasister som kritiserar antisemitismen som finns i delar av antirasismen, anklagas för att försöka tysta Israel-kritik. Trots att flera antirasistiska organisationer tvingats skrikit sig hesa om att kritik mot Israel inte är antisemitism.
Dagen efter det offentliggjorts att jag skulle få priset, twittrar en ökänd islamofob ”Så Bilan Osman får ett pris för att hon känner sig träffad då man kritiserar IS. Spännande…". Den reaktionen ringar in behovet av en konsekvent antirasism. En antirasism som ser att det går att dra paralleller till idéer som existerar inom islamofobin. De antimuslimska inslag som finns i delar av debatten om regimen i Iran, eller terrorgrupper som IS. Och där dem som motsätter sig detta anklagas för att tysta kritiker.
Jag känner mig hedrad över att vara årets ELSA-pristagare. Och jag är glad över det erkännande som priset innebär. Det är samtidigt bitterljuvt. Glädjen inför priset kan aldrig vara större än sorgen jag känner inför att rasismen fortfarande genomsyrar det här samhället. Och när jag ikväll lyssnar på uppläsningen av vittnesmål från Novemberprogromen kommer jag mer än någonting annat önska att rasismens brutala konsekvenser aldrig skedde, och att idag bara var en vanlig söndag.
