Igår stod det klart att tre sverigedemokrater i Södertälje lämnar partiet. De tre har alla gemensamt att de valts in i kommunfullmäktige för partiets räkning och samtliga har irakiskt ursprung. Det sistnämnda faktumet, att tre sverigedemokrater kom från Irak, rönte stor uppmärksamhet innan valet 2010. Partiets konkurrent om de intoleranta rösterna i Södertälje, Nationaldemokraterna, har vid flera tillfällen försökt göra en stor affär av att Sverigedemokraterna "släppt in" människor från Mellanöstern på sina valsedlar.
Men Sverigedemokraterna stod på sig. Till skillnad från Nationaldemokraterna förespråkar SD så kallad assimilering och det partiet kallar för "den öppna svenskheten". "Den öppna svenskheten" fungerar så här:
Är du född i ett annat land och kommer till Sverige så kan du, kanske, ändå bli svensk. Men det räcker inte bara med att du blir svensk medborgare. Du ska också anpassa dig till den svenska kultur som Sverigedemokraterna under åren har haft så vansinnigt svårt att konkretisera. Men viktigast av allt: Du ska uppfatta dig själv som svensk och dessutom uppfattas som svensk av andra svenskar.
Jag har under de år som jag har jobbat på Expo försökt att hitta ett så pedagogiskt sätt som möjligt för att förklara för exempelvis åhörare vid föreläsningar om hur "den öppna svenskheten" fungerar i praktiken. I fortsättningen blir de tre avhoppade sverigedemokraterna från Södertälje det självklara exemplet. För varför lämnar de partiet? Jo, för att de upplever att de inte behandlats som fullvärdiga svenskar av sina partikamrater.
De har med andra ord drabbats av den politik som de tidigare företrätt. Trots att de tre hade anpassat sig så pass mycket till Sverigedemokraternas vision om svenskhet att de till och med hade blivit sverigedemokrater var de ändå inte tillräckligt svenska enligt sina partikollegor.
Så mycket för den "öppna" svenskheten.
