Efter de första rapporterna om terrordåden i Norge förra sommaren var det många, inklusive jag själv, som förutsatte att det var jihadister som låg bakom attackerna. Det är inte så konstigt. Det är så vi har lärt att känna igen terrorismen. Frihetshatande muslimer som spränger sig själva i luften.
Breiviks massaker avslöjade hur enkelspårig vår uppfattning om terrorhotet är. Efter den 22 juli förra året har det rasat en viktig debatt om hur vi ska förstå och känna igen den nutida terrorismen.
Nu ger International Centre for Counter Terrorism, ICCT, nytt bränsle till diskussionen. I en rapport hävdar Arun Kundnani att den högerextrema terrorn har blivit en blind fläck i den internationella jakten på terrorister. Arun Kundnani har tidigare granskat, och kritiserat, den brittiska regeringen förebyggande program mot terrorism. Nu uppmanar han Europas regeringar att tänka om, eller i alla fall börja använda ett annat språkbruk, i arbetet mot terrorism.
Till att börja med finns det anledning att uppdatera bilden av vilka politiska miljöer som utgör ett säkerhetshot. Sedan 1990 har minst 249 personer dött i högerextremt våld. 263 personer har dött av jihadiskt våld. Det betyder inte att arbetet med att förebygga och stoppa jihadistisk terror ska prioriteras ner, det innebär att hotet från extremhögern måste tas på allvar. Så är det inte idag.
Delvis beror det på att extremhögern är i förändring, säkerhetstjänster och experter hade helt missat radikaliseringspotentialen i den antimuslimska rörelsen. Vi vet idag att Breiviks terrordåd har skapat en allt mer våldsam, och snart kanske egen gren av den så kallade counterjihadrörelsen. Det är en miljö med människor som fullaste allvar tror att vi befinner oss i krig med islam och som ser Breivik som ett föredöme.
Det beror också på, och det är Arun Kundnanis stora poäng, att etablerade politikers tal om terrorn inte bara har osynliggjort det högerextrema våldet, utan möjliggjort det.
I debatten om mulitkulturalismen och vågen av nynationalism runt om i Europa har framför allt den antimuslimska rörelsen kunnat navigera relativt ostört. De har kunnat drapera sitt hat mot muslimer och islam i redan etablerad föreställning om att Europa är på väg att förlora sin själ. På det sättet har det antimuslimska terrorhotet blivit en blind fläck.
Det är dags att uppdatera bilden av vad som hotar demokrati, gemenskap och frihet.
