Nolltoleransen som försvann

Idag meddelade Sverigedemokraterna att Kent Ekeroth får stanna i partiets riksdagsgrupp. Partiet försöker påskina att den så kallade nolltoleransen kvarstår då politikern lämnar sina övriga uppdrag i riksdagen och i synnerhet posten som rättspolitisk talesperson.

– Vi har gjort den bedömningen att han kan behålla sin riksdagsplats. Hans agerande för två och ett halvt år sedan har nu fått konsekvenser och också visat att vi har nolltolerans i partiet, förklarar gruppledaren och partisekreteraren Björn Söder till TT.

Vad det gäller Erik Almqvists fortsatta framtid i både riksdagsgrupp och parti är det fortfarande tyst. Och som tidigare bekräftats utreds både Almqvists och Ekeroths av polis för sina ageranden.

SD-ledningens logik till varför Almqvist inte redan nu har uteslutits för sina rasistiska och sexistiska uttalanden är oklara. Det numer riksbekanta medlemsutskottet som har hand om uteslutningsärenden brukar agera väldigt snabbt. När det handlar om partiets gräsrötter. Kommunfullmäktigeledamöter ute på landsbygden har snabbt fått reda på om de är fortsatt välkomna eller inte i partiet. Men inte den här gången. Jimmie Åkesson hävdade när skandalen var ett faktum i förra veckan att det inte finns några "dubbla måttstockar" i partiet. Men uppenbarligen talade partiledaren osanning när han hävdade det.

Att Kent Ekeroth nu får stanna beror enligt SD-ledningen på att politikern inte själv yttrade något rasistiskt den där sommarkvällen. Den tidigare rättspolitiska talespersonen "filmade ju bara". Men frågan är om en kommunpolitiker utan vänskapsband med personer i partiets innersta kärna hade behandlats lika väl av Söder och Åkesson. 

En som inte tror det är den uteslutna kommunpolitikern Mattias From från Kungsbacka. From som tidigare var en flitig företrädare för partiet och gruppledare i kommunfullmäktige blev för ett par månader sedan utesluten sedan han kritiserat partiledningen. Motiveringen till att From fick kicken var att han använt sig av antisemitiska konspirationsteorier.

På sin blogg skrev From tidigare i veckan ett intressant inlägg angående den gångna veckans turbulens i hans tidigare parti. Kungsbackapolitikern skriver bland annat:

"Betänk att det skulle ha varit SD Kungsbackas f.d kommunfullmäktigegrupp som gick ut fulla på gatorna med järnrör och kallade folk för "blattelover" och "hora". Då hade man uteslutit hela lokalavdelningen fortare än kvick. Nu har inga uteslutningsärenden öppnats - inkonsekvensen är uppenbar!".

Uttrycket "inkonsekvensen är uppenbar" kommer från Sverigedemokraternas första partiledare Anders Klarström. Ett uttryck som From använder i stort sett varenda blogginlägg. Just den här gången har den uteslutna sverigedemokraten från Kungsbacka väldigt rätt. 

Jimmie är fast i rävsaxen

Om ett par dagar är Kent Ekeroths så kallade time out över. Då räknar både allmänhet, politiska motståndare, media och sverigedemokrater med ett svar från Jimmie Åkesson huruvida partiets rättspolitiske talesperson ska få vara kvar i partiet och frågorna om Erik Almqvists vara eller icke vara kommer ännu en gång stå som spön i backen.

För Åkessons del är frågan om Almqvist och Ekeroths framtid i både partiet och riksdagen en återvändsgränd utan dess like.

Skulle Almqvist och Ekeroth få stanna kommer den rasistiska och sexistiska järnrörsskandalen etsa sig fast på partiet för en lång, lång tid framöver. Det är knappast så att de sverigedemokratiska järnrören kommer att användas mindre som epitet på partiet än exempelvis Toblerone har använts mot Socialdemokraterna av partiets motståndare i snart två decennium.

Skulle riksdagsgruppen dessutom vara så vansinnigt korkad att Ekeroth plockas tillbaka som rättspolitisk talesperson kommer varje debatt i riksdagen om kriminalpolitik bli en fars av sällan skådat slag.

Men framförallt handlar det om Åkessons utlovade nolltolerans. Den nya "nolltoleransen" kom i en tid då allt fler medier börjat uppmärksamma sverigedemokraters förehavanden på nätet där öppen rasism, gillande av rasideologiska rörelser och hotfulla utfall mot politiska motståndare var vardag.

Åkesson har hela tiden bedyrat att partiet inte har några "dubbla måttstockar" Varför får i sådana fall Ekeroth och Almqvist stanna? Missnöjet bland de gräsrötter som fått sina partikompisar uteslutna den senaste tiden lär inte bli minska trots att både Almqvist och Ekeroth är väl förankrade och populära hos stora delar av aktivistkadern.

Det är heller ingen hemlighet att Åkesson och hans närmaste drömmer om en mer utnyttjad vågmästarroll efter valet 2014 då den borgerliga alliansen i alla fall nu ser ut att vara sargad och endast skulle kunna behålla makten med en uppgörelse med något parti utanför Alliansen.

Nu har förvisso Fredrik Reinfeldt visat en egen slags nolltolerans inför uppgörelser med Åkesson och den hatfulla retoriken mot statsministern som finns inom Sverigedemokraterna gör ett scenario där Reinfeldt och Sverigedemokraterna sitter vid förhandlingsbordet oerhört avlägset. Med två riksdagsledamöter kvar i partiet, kända för både järnrör och rasism har knappast gjort partiet mer attraktivt som samarbetsparti.

Men det finns flera anledningar till varför Åkesson svävar på målet när han fått frågor om de båda riksdagsledamöternas framtid i riksdagen och partiet. Vad det gäller riksdagsplatserna kan han inte göra något åt dem. Skulle Åkesson utesluta de båda politikerna skulle splittringen vara total. Både Ekeroth och Almqvist har gått om anhängare som skulle se rött. Lägg där till ett ungdomsförbund och en traditionalistfalang i partiet som inte varit sena med att utnyttja den uppkomna situationen för att flytta fram sina positioner.

Och åtminstone Kent Ekeroth är så pass självständig att han mycket väl skulle kunna få för sig att starta eget med sina antimuslimska vänner som idag finns utanför partiet. Det vore en mardröm för Jimmie Åkesson då Ekeroth både sitter på internationella kontakter och en högljudd supporterskara på internet som Sverigedemokraterna definitivt inte vill ha emot sig.

Det finns också en något bortglömd aspekt vad det gäller Åkessons ambivalens inför beslutet om Almqvists och Ekeroths framtid. Skulle partiledaren mot all förmodan lyckas övertala de båda att lämna både partiet och riksdagen väntar åtminstone en ny riksdagsledamot som Åkesson absolut inte vill ha i riksdagen.

Först in om någon av järnrörspolitikerna skulle hoppa av är Markus Weichel från Östergötland. Weichel sitter i partistyrelsen och är ingen kontroversiell person för Jimmie Åkesson. Trots att han är dömd för förtal. Värre blir det med Anna Hagwall, partiets tidigare andre vice ordförande. Hagwall petades för några år sedan till förmån för Carina Herrstedt. Samma Herrstedt övertog även Hagwalls roll som kvinnoförbundsordförande. Något som Anna Hagwall ogillade skarpt och sedan dess har den tidigare frontfiguren sett med onda ögon på partiledningen. Det är det sista Åkesson och Söder behöver. Ännu hämndlysten partiveteran i riksdagsgruppen lierad med en revolterande SDU-ledning. Det är en mardröm som heter duga för Jimmie Åkesson.

Sölvesborgspolitikern sitter i en rävsax som det blir svår att ta sig ur helskinnad.

Ögontjänare och räddande änglar

- Det funkar alltid att vara ögontjänare, säger Erik Almqvist i den video från sommaren 2010 som var och varannan svensk har sett vid det här laget. Almqvists uttalande från den där sommarnatten är på flera sätt signifikativt för det parti som många trodde att han skulle ta över när Jimmie Åkesson fått nog och flyttat hem till mexitegelvillan i Sölvesborg.

Almqvist anslöt sig i och med järnrörsavslöjandet och dess efterspel till en anrik partitradition av lögner. Där högt uppsatta partiföreträdare ljugit väljare och sympatisörer rakt upp i ansiktet. Men som Erik Almqvist själv uttryckt det i sitt youtubeklipp från den där skandalsommaren: ”Sanningen kommer alltid fram”.

Låt oss börja med hur partiet bildades. I den sverigedemokratiska historieskrivningen heter det att partiet bildades på ett möte den 6 februari 1988. Det stämmer inte. Personer som var med och bildade partiet har i efterhand berättat att mötet aldrig ägde rum. Sverigedemokraterna bildades av en grupp uteslutna styrelseledamöter från det kortvariga projektet Sverigepartiet.

De uteslutna hade sin bakgrund i den öppet rasistiska kampanjen Bevara Sverige Svenskt (BSS). Gemensamt för nästan hela gänget var också att de hade en bakgrund i fascistiska och nationalsocialistiska grupperingar. Ändå har Sverigedemokraterna envisats med att beskriva BSS som en ”tvärpolitisk grupp”.

Sverigedemokraterna fortsatte sedan på den inslagna vägen. Lögner och skandaler var vardagsmat. Många utomstående bedömare trodde dock att de skulle bli något mindre av den varan när Mikael Jansson tog över partiledarskapet 1995.
Jansson började sitt partiledarskap med att införa ett uniformsförbud. Nu skulle de skinnskallar som skadat partiets anseende rensas ut. Passade inte kostymerna var det lika bra att ta bomberjackan och Doctor Martens-kängorna och gå hem. Det gjorde också några skinnskallar och partiveteraner. Hembygdspartiet bildades. Ett parti med en kortvarig historia.

I stockholmskommunen Ekerö hade Sverigedemokraterna vunnit ett av sin fem kommunala mandat. Partiets fullmäktigeledamot Freddy Fjällklint hade klivit över till Hembygdspartietoch Ekerö-avdelningen hade tänkt skänka den lokala partikassan till utbrytarpartiet. Pengarna skulle gå via Fjällklints konto.

Ungefär på samma sätt som Kent Ekeroth idag slussar pengar till hatsajten Avpixlat.

Handlingen på Ekerö uppskattades inte av SD-ledningen. Partiets organisatör, motsvarighet till partisekreterare, på den här tiden var Lars Emanuelsson. Emanuelsson hade tidigare överfallit en fotograf som filmat utanför Sverigedemokraternas riksårsmöte. Emanuelsson och en annan partistyrelseledamot åkte således ut till Ekerö och tvingande in Fjällklint i en bil. I bilen hade de bland annat ett baseballträ. Under hot tvingade de sedan Fjällklint att på posten vid T-Centralen i Stockholm skriva över pengarna till ett annat konto. Både Emanuelsson och den andra partistyrelseledamoten kom att dömas för detta. Emanuelsson dömdes även för misshandeln av journalisten. Partiledaren Mikael Jansson, idag riksdagsledamot gav en kommentar till händelserna på Ekerö och journalistmisshandeln i media. 1997 sa Jansson till Aftonbladet:

- Det här är en skitsak som inte ska behöva påverka Lasses politiska framtid.

I den sverigedemokratiska partihistoriken är dessa händelser antingen förvrängda eller förträngda. Journalistmisshandeln brukar förvanskas till att journalisten ledde en attack mot Sverigedemokraternas riksårsmöte. Det skedde visserligen en vänsterextrem attack mot mötet men då satt journalisten på polisstationen och anmälde misshandeln. Kidnappningen på Ekerö beskrivs på sin höjd som ”incidenten på Ekerö”. I Sverigedemokraternas jubileumsbok ”20 röster om 20 år” beskrivs Emanuelsson som ”en räddande ängel”.

Mikael Janssons aviserade storstädning 1995 kom uppenbarligen av sig. När Expos Daniel Poohl och Micke Ekman granskade partiets valkandidater genom åren i samband med de skrev boken ”Ut ur skuggan – en kritisk granskning av Sverigedemokraterna” kunde de klarlägga att partiet hade procentuellt fler kandidater med nazistkopplingar i valet 1998 än fyra år tidigare.

I början av 2000-talet splittrades Sverigedemokraterna än en gång. Nationaldemokraterna hade bildats och nu hade Sverigedemokraterna, minsann, en gång för alla gjort upp med ”extremismen” en gång för alla. Personer med smygsympatier till nazismen hörde hemma i Nationaldemokraterna som enligt Sverigedemokraterna var så kallade kryptonazister.

Men i alla fall Björn Söder tyckte egentligen lite annorlunda. I ett mejl från den 26 september 2002 meddelade en lycklig Söder partistyrelsen att Karl-Erik Nilsson som i den nyss gångna valrörelsen var affischnamn för Nationaldemokraterna anslutit sig till Sverigedemokraterna. Nilsson hade tidigare varit aktiv i flera nazistiska och fascistiska organisationer.

Söder skrev följande:

”ND:s affischnamn, Karl-Erik Nilsson i Sjöbo, har den 20 september betalat in medlemsavgift till SD. Dessutom har han blivit prenumerant på SD-kuriren.

Att han är enskild medlem är det väl ingen som har något emot? Kul i alla fall att ND rasar samman. Synd bara att man inte kan gå ut med:)”

Söder och hans kamrat Jimmie Åkesson skulle med tiden bli vansinnigt duktiga på att fara med osanningar och halvsanningar. Inför Europaparlamentsvalet 2004 skulle Sverigedemokraterna storsatsa. Partiet fick lite oväntat stöd från den rike belgaren Bernad Mengal. Vad Sverigedemokraterna visste men inte påstod sig veta var att Mengal var en ökänd antisemit och rasideolog. När det kom till allmänhetens kännedom förnekade partiledningen helt enkelt att de inte visste vem han var. Det kan tyckas märkligt med tanke på att Mengal hade besökt Sverigedemokratisk Ungdoms sommarläger. Hade Jimmie Åkesson inte anat oråd då borde han definitivt anat öppen rasism när han fick ta del av belgarens textförslag till det flygblad han ville finansiera. Men på ett bandat partistyrelsemöte säger Åkesson istället följande:

"Som flygbladstillverkare fick jag det flygbladet skickat tillsänt mig men jag kan inte säga att det är ideologiskt avvikande men språkbruket var ju sådant att vi inte skulle kunna använda det, han talade till exempel om den nordiska rasen."

Om sanningen ska fram så kände SD-ledningen som bland annat innehöll Richard Jomshof och Mattias Karlsson mycket väl till Mengals antisemitism. Men utåt låtsades partiledningen som om de var helt ovetande. På mötet där Mengals eventuella sponsring diskuterades sa Richard Jomshof:

”Vi får ju hålla vår ideologiska linje. Men som sista utväg måste jag påpeka att om man kommer så långt, men det får ni ta i så fall, försöka få honom att skänka pengar anonymt så att man använder dem bättre och att ingen vet vem det är men det får ni ta, det vill inte jag ha att göra med i så fall."

Det är dessa herrar som skolat politiker som Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling. De har fostrats in i en partikultur där det till stora delar går ut på att vara det Almqvist kallar för ögontjänare.

Det handlar givetvis också om partiets politik. Hur Sverigedemokraterna genom åren kommit lögner och överdrifter om alltifrån invandringens omfattning och kostnader.

Än idag kan sverigedemokratiska lokalavdelningar till exempel på fullaste allvar hävda att invandringen kostar skattebetalarna 267 miljarder kronor om året. Men det kan inte Åkesson göra längre. I alla fall inte i offentliga sammanhang

Kanske har han förstått att visst ögontjäneri inte lönar sig. För sanningen kommer alltid fram. Med eller utan räddande änglar.

Åkessons förtroendekris

Idag skriver jag och Mikael en artikel i Svenska dagbladet. Vi konstaterar att Sverigedemokraternas nolltolerans är en bluff, och att det som sades den där blöta utekvällen för 2,5 år sedan faktiskt säger en del om Sverigedemokraternas politik.

Men det är inte den blottade rasismen i Sverigedemokraterna som är det största problemet för Jimmie Åkesson. Han har just nu helt andra problem

Jimmie Åkesson har tidigare i sin karriär gjort en rejäl pudel. Det var efter den uppmärksammadeTallinnresan med ungdomsförbundet 2009. Unga sverigedemokrater sjöng med i nazistiska kampsånger och skrattade åt rasistiska skämt. Med på resan fanns en wallraffande reporter från radioprogrammet Kaliber. Hon lyckades fånga SD-företrädarnas uppseendeväckande beteende på band. 

Men när Jimmie Åkesson ställdes till svars för vad han och hans partikamrater sagt och gjort var det inte rasismen han pratade om. Han bad om ursäkt, men bara för att han sjungit med i en nidvisa om Olof Palme.

Avslöjanden om rasism i Sverigedemokraterna har aldrig varit partiets största rädsla. Det värsta som kan hända är att partiet hamnar i skandaler där deras förtroende på andra sätt ifrågasätts.

Som när Jimmie Åkesson var rädd att hans skymfande av Olof Palme skulle skrämma iväg nostalgiska före detta socialdemokrater som vandrat över till SD.
Eller som nu, när ledande personer i partiet kallar kvinnor för hora, beväpnar sig med järnrör och så uppenbart ljuger och slingrar sig.

Jimmie Åkesson har hamnat i ett svårt läge. Vad han än gör förlorar han. Erik Almqvist var en av de viktigaste personerna i partiet. Nu är han borta från sina officiella poster inom partiet. Men frågan är om han ens kommer att få vara kvar som medlem. Jimmie Åkesson behöver visa att han menar allvar med sin nolltolerans, men är partiet beredda att offra en av arkitekterna bakom den profil som gjorde Sverigedemokraterna till landets tredje största parti.

När det gäller Kent Ekeroth måste Åkesson också välja. Antingen låta Ekeroth, som är en av partiets mest aktiva och synliga politiker, gå. Eller låta honom vara kvar och därmed hålla minnet av järnrörskvällen levande.

Nu är läget som det är för Åkesson. Partiets förtroende står på spel och än så länge har han inte lämnat några slutgiltiga besked om Almqvist och Ekeroths framtid. Samtidigt bubblar det interna missnöjet i partiet. Ungdomsförbundet har kritiserat partiledningen för behandlingen av Erik Almqvist. Och det är i slutändan ett ännu större problem. Sverigedemokraternas värsta mardröm är att bli ett Ny demokrati, att implodera efter ett förnedrande inbördeskrig. Nu är Sverigedemokraterna ett helt annat parti än Ny demokrati. SD har en helt annan stadga. Men det räcker att väljarna uppfattar det som att partiet påminner om Ny demokrati för att en del av förtroendet ska rasa.

I så fall har Jimmie Åkesson allvarliga problem. Och en lång väg tillbaka till höstens rekordsiffror i opinionen. 

SD:s största kris

Det har varit en turbulent dag för Sverigedemokraterna. Med största sannolikhet kommer diskussionen om hur partiet ska hantera sin kris att fortsätta. Många frågor hänger fortfarande i luften. Men några saker går redan nu att konstatera.

Sverigedemokraterna befinner sig i sin allvarligaste kris någonsin. För Jimmie Åkesson handlar det om att försöka bevara det förtroende som partiet byggt upp. Det kan bli svårt. Partiets kärnväljare kommer med största sannolikhet att backa upp partiledningen. I deras ögon är Almqvists avhopp en konsekvens av en elak kampanj från det politiska etablissemanget. Det är de nya väljarna som riskerar att vända partiet ryggen. Inte bara för rasismen och sexismen som Almqvist gav uttryck för, utan kanske ännu mer på grund av lögnerna. Sverigedemokraterna vinner på att uppfattas som något annat än de andra partierna. Men nu visar det sig att även de ljuger och slingrar sig.

Det går också att konstatera att SD:s politik har fått ett nytt ansikte. Det går givetvis inte att förstå ett partis politiska visioner enbart från ett fyllegräl en sen kväll. Men det som Erik Almqvist vräker ut sig är inte hämtat från tomma intet. Det är inte idéer som föds i den situationen.

När Almqvist säger ”Det här är mitt land – inte ditt”, när han talar om vem som har rätt att vara svensk, då komprimerar han SD:s grundläggande politiska vision. Ett land där vissa människor inte har en plats.

När han säger ”blatte-lover” och ”babbe” får vi en av bild av vilka föreställningar om andra människor som snurrar i huvudet på ledande sverigedemokrater.

Jimmie Åkesson hade inget annat alternativ än att göra sig av Erik Almqvist. Med största sannolikhet kommer Almqvist även att uteslutas ur partiet. Det är den enda konsekvensen av partiets så kallade nolltolerans.

Men det är värt att komma ihåg i sammanhanget, det är beteendet som är problemet. Nolltoleransen handlar inte om att göra upp med rasism i partiet. Det handlar om att göra sig av med personer som inte följer partiets nya kommunikationsplan. Almqvist blev inte ett problem för partiet den där kvällen då han vräkte ur sig rasistiska förolämpningar. Han blev ett problem när det blev uppenbart att hans rasism fastnat på film som kommit till allmän beskådan.

Bengtssons tal i Göteborg

Igår hade jag den stora äran att få vara huvudtalare i Göteborg på minnesmanifestationen för att hedra Kristallnattens offer. Arrangörer var en bred uppslutning av diverse organisationer och partier. Nedan följer mitt talmanus.

Vänsterpartisten Jöran Fagerlund spelade in talet och lade upp det på sin blogg. Det går att lyssna på här.

Kvällar som den här påminner vi varandra om vad rasism och intolerans kan leda till. Kristallnatten var upptakten till rasismens yttersta konsekvenser.

Vi är här för att hedra dem som föll offer för nazismens brutalitet.

Men vi är också här för att vi tror på ett samhälle där vi klarar av att leva tillsammans.

På lika villkor. Med respekt för de mänskliga rättigheterna.

För det är det antirasism i grunden handlar om.

Att tro på ett samhälle där vi trots likheter och olikheter. Trots konflikter och meningsskiljaktigheter ändå kan hålla ihop.

Det är ingen utopi. Inget avlägset. Inget drömsamhälle långt, långt borta.

Men vi är inte där än.

För tittar ut över Sverige och den värld vi lever i kan vi konstatera att vi tillsammans har mycket att ta tag i.

Vi lever i en tid där människor förföljs och trakasseras. Kollektivt skuldbeläggs och diskrimineras.

Där rasistiska idéer, strukturer och attityder dag in och dag ut river upp sår i vårt samhälle.

Där människor döms på förhand. Inte får leva på lika villkor. Där dom mänskliga rättigheterna åsidosätts.

Där människor beskrivs som något som Sverige inte tål.

Utpekarretoriken och intolerans i alla dess former är en vår tids största samhällsproblem.

Antirasism handlar om att våga drömma om ett annat samhälle. Att peka ut en helt annan riktning än det splittringssamhälle som de som orkestrerar rasismen strävar efter.

För mig handlar antirasism om att bygga på det vi har gemensamt.

Och insikten om att människans komplexitet. Och att det i sin tur förenar.

Rasismen får ett fäste i samhället om vi låser oss till våra så kallade etniska tillhörigheter, våra religionstillhörigheter och så vidare.

I ett samhälle där den svarta tjejen i slöja bara är en svart tjej i slöja och den vita killen med snusfläckar på jeansen bara är en vit kille med snusfläckar på jeansen är det svårt att se vad dessa två faktiskt har gemensamt.

För nu är det så att både tjejen och killen vill att fastighetsskötaren ska komma när elementen krånglar.

De bor i samma trappuppgång. De är nämligen båda hyresgäster.


Eller att spårvagnen kommer när de är på väg till jobbet inne i stan. Även när det råkat ha fallit några höstlöv över spåren.

De kliver på på samma hållplats. De är nämligen båda två spårvagnsresenärer.

Eller att deras barn får en trygg uppväxt och en bra skolgång.

Deras barn går i samma skola.

Den svarta tjejen i slöja och den vita killen med snusfläckar på jeansen är nämligen båda två småbarnsföräldrar.

Eller att det går bra för det där fotbollslaget som de båda hejar på.

De är nämligen båda, hur konstigt det än låter, ÖIS:are

Dessa människor finns. Vi ser dom. Och vi känner dom människorna. Och vi är dom människorna.

Det är vi, tillsammans med dessa två människor, som är Sverige.

Men dessa vänskapsband ses som något udda ibland.

Och det är för att rasismen har tagit en så stor plats i vårt samhälle.

Rasismen reducerar oss till att det bara är vår hudfärg, vår etnicitet, vår sexuella läggning, vår religionstillhörighet som räknas.

Vi människor är mer än så.

Det vet vi för vi lever i verkligheten och inte i det verklighetsfrånvända homogena hittepåsamhälle som en broiler från Sölvesborg säger sig förespråka.

Antirasister, antifascister.

Antirasism handlar om att ta ansvar för det samhälle vi lever i.

Jag får många gånger höra att allt håller på att gå käpp rätt åt helvete.

Att stigande opinionssiffror för ett högerextremt parti, växande segregation och otryggheten i vårt samhälle inte går att gör någonting åt.

Det är trams.

Antirasismen och antifascismen har en stolt historia av segrar och idag ser vi hur människor i vårt samhälle går tillsammans och gör något åt problemen.

Som varje dag försöker få Sverige att hålla ihop. Som kämpar för gemenskap istället för splittring.

Människor som aktivt tar fajten i sin vardag. Som ser till att flyktingar blir en del av samhället och får stanna.

Flyktingrörelsen växer idag och det ska alla som värnar de mänskliga rättigheterna vara oerhört stolta över.

Människor som står upp för sitt lokalsamhälle när rasister försöker splittra det.

Jag har alltid varit stolt över att komma från Frillesås men efter den här hösten när lokalbefolkningen hemma genom organisering och opinionsbildning fått högerextremister att lämna samhället ifred efter ett patetiskt försöka att splittra det gör mig ännu stoltare.

Alla de människor som tar ett socialt ansvar i samhällen där otryggheten har slagit till. Som erbjuder en gemenskap och skiter fullständigt ifrån vilket land man kommer ifrån, vilken sexuell läggning man har eller om skulle råka ha en funktionsnedsättning.

Det är dessa människor som förkroppsligar drömmen om ett samhälle där vi klarar av att leva tillsammans. Det är dessa människor som gör drömmen till något greppbart.

Det är dessa människor som får mig att känna mig som en stolt antifascist och antirasist.

För någonstans vet vi allihop. Att det är när människor går samman som förändringarna kommer.

Det är tillsammans vi vinner över orättvisorna.

Så har det alltid varit. Det behöver man varken ha läst några kurser på universitet eller testuggat över några öl på Andra Långgatan för att förstå.

Tillsammanskapet istället för det förhatliga utanförskapet kännetecknar antirasismens och antifascismens stolta historia som alla som är här idag är en del av.

Det är när människor går ihop, håller ihop och bygger på det vi har gemensamt som de kalla nordanvindarna förvandlas till en ljum sommarbris.

Och vi gör det för att vi vet att det går. Vi gör det för att det är vårt ansvar. Allas ansvar.

Därför säger vi:

Inga fler kristallnätter.
Hopp inte hat.

Slut upp för ett samhälle där vi klarar av att leva tillsammans på lika villkor.

Tack för mig!

Kritik mot SD:s bristande integrationspolitik får motsatt effekt

Sverigedemokraterna har under den senaste tiden kritiserats för att det saknar en politik för att minska utanförskapet. I måndags svarade Jimmie Åkesson på kritiken i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Åkesson hävdade bland annat att vi kommer att få se en tillströmning av analfabeter från Somalia. Aftonbladets Martin Aagård kritiserade igår med rätta Dagens Nyheters debattredaktion för att de låter Jimmie Åkesson publicera den typen av generaliseringar –med tanke på att det inte finns några konkreta uppgifter som tyder på att det Åkesson säger är sant. 

Men det intressanta i det här sammanhanget är inte att SD som vanligt marknadsför sin politik med svartmålningar av människor från andra delar av världen. Jimmie Åkessons svar visade dessutom att hans kritiker har rätt. Sverigedemokraternas politik för att förbättra integrationspolitiken är substanslös. I själva verket är man motståndare till de flesta insatser som görs idag.

För partiets politiska motståndare blir det förmodligen en återkommande angreppsvinkel på partiet. Frågan är om det är rätt strategi? För egentligen görs attacken från fel håll.

Sverigedemokraterna har ingen integrationspolitik. För de tror inte på integration. Partiets politik handlar om assimilering. Att lösa samhällets problem genom att förvandla alla till ”svenskar”. Eller som man själv säger; ”skapa” en svensk identitet. Det är inte partiets integrationspolitik, eller brist på integrationspolitik som är problemet. Problemet är deras assimileringspolitik. Vad de faktiskt vill med vårt samhälle. Det är det som borde ifrågasättas.

Hur ska Sverigedemokraterna lyckas skapa den svenska identiteten?
Vad gör man med dem som inte håller med om de svenska värderingar som partiet menar definierar svenskheten?
Och om Sverigedemokraternas svar är att vi får leva med att alla inte blir ”svenskar”, vad är då poängen med Sverigedemokraternas politik?

Som Alex Bengtsson skrev på Expo Idag-bloggen igår så har Sverigedemokraterna slutat prata om assimilering. De säger istället integration. Det är ett bekvämt sätt att slippa prata om det som är jobbigt med partiets egna idéer. Ett sätt att flytta sig närmare mitten.

Genom att prata om Sverigedemokraternas bristande integrationspolitik så hjälper man partiet att göra den förflyttning. Det är en fälla som själv riskerar att ramla i. Tanken är förstås att avslöja bristerna i Sverigedemokraterna politik. Men i själva verket kastar det en skugga över det verkliga Sverigedemokraterna.

Avpixlat primalskriker igen

Ledamöterna av Sveriges riksdag hade av tre riksdagsledamöter blivit inbjudna till eidfest. Alltså för att tillsammans fira den muslimska pilgrimsfärden till Mecka. De ständigt grävande anonyma nättrollen på Avpixlat rotade givetvis fram detta scoop, kanske av riksdagsledamoten som slussar pengar till hatsajten, och slog på cyberymdstrumman.

ISLAMISERING!, primalskriker Avpixlat till sina läsare. 

Tre stycken riksdagsledamöter, alla uppenbarligen muslimer, bjuder in sina kollegor för att fira en högtid som finns inom en religion som de tre bekänner sig till. Att de då har mage att vilja fira denna högtid med sina riksdagskollegor är med andra ord ett led i ett muslimskt maktövertagande med sharialagar som följd.

Foliehatten på med andra ord.

En av sajtens läsare skriver dock omedvetet klartänkt i kommentarsfältet:

"Den 24 december får väl Reinfeldt  bjuda Waberi med kompisar på en traditionell svensk skinksmörgås och revbensspjäll med äppelmos i Sagerska Huset till minne av Jesu födelse".

Till läsaren och andra Avpixlatfans kan Expo Idag-bloggen meddela att det garanterat kommer vara både lucia och julfirande i riksdagen dit alla riksdagsledamöter är inbjudna. Och förmodligen lär det finnas skinksmörgås för den som vill ha. Och alternativ för den som inte vill ha. Kanske en ostmacka till den sverigedemokratiska vegetarianen Richard Jomshof.

För att gå händelserna lite så där i förväg kan vi också redan nu säga att ingen av oss som skriver här gillar radikal islamism vilket Avpixlats svar på detta blogginlägg annars skulle vara. Vi ogillar intolerans i alla dess former.

Vi tycker emellertid att det är rimligt att människor som tillhör olika religioner ska kunna umgås med varandra. Även i Sveriges riksdag.

Att leka med orden är att leka med elden

Intoleranta grupper har genom åren blivit något av inofficiella svenska mästare i att ändra ord och begrepps betydelse och fylla dem med ett eget innehåll. Det finns dessutom en uppsjö begrepp som sett dagens ljus just i intoleranta miljöer och som senare letat sig in i mainstreammiljöer. Ibland med annan innebörd. Ibland med samma innebörd.

Begreppet ”sunt förnuft” är sedan länge ett välanvänt uttryck inom den organiserade intoleransen och i synnerhet i högerpopulistiska miljöer med sina rötter i den skattemissnöjesrörelse som under 1980 och 90-talen kombinerade en nyliberal ekonomisk politik med en uppenbar intolerant hållning riktad mot utomeuropeiska invandrare.

I valrörelsen 1991 tog sig högerpopulisterna i Ny Demokrati sig in i riksdagen med ”Sunt förnuft” som en av sina paroller. ”Sunt förnuft” fick sammanfatta det högerpopulistiska kärnbudskapet: Mindre byråkrati, mindre skatter och inte minst mindre flyktingar.

”Sunt förnuft” har sedan stannat kvar inom den idag kraftigt decimerade högerpopulistiska miljö som har sina rötter i Ny Demokrati och liknande partier. I en debattartikel i Kristianstadsbladet från den 25 oktober replikerar det lokala högerpopulistiska partiet Kristianstadbygdens Framtids vice ordförande på en debattartikel av bland annat undertecknad. I sin debattartikel menar högerpopulisten att antirasister saknar just ”sunt förnuft”.

Som om att värna de mänskliga rättigheterna, undvika kollektiv skuld och tro på ett samhälle där vi klarar av att leva tillsammans skulle vara något annat än just ”sunt förnuft”.

Ett annat begrepp som seglat upp på senare tid som ett av den organiserade intoleransens favorituttryck är ”splittring” eller ”splittringspolitik”. Speciellt Sverigedemokraterna säger sig motverka just ”den förda splittringspolitiken”. Ett, vid en första anblick, smidigt sätt att beskylla politiska motståndare för att splittra landet medan Jimmie Åkesson och gänget är de som nästintill statsmannamässigt vill ena landet. Motsatsen till ”splittring” är i Sverigedemokraternas värld föga förvånande ”gemenskap”.

Men även denna lilla ordlek är också att leka med elden. För vem splittrar egentligen Sverige? De som pekar ut en del av befolkningen som det största hotet någonsin bara för att de råkar bekänna sig till en världsreligion eller de som värnar religionsfriheten? De som demoniserar ungdomar som ”skäggbarn”, ”lycksökare” och ”ankarbarn” eller de som försöker hjälpa dessa ungdomar att bli en del av samhället?

Svaret är givetvis att Sverigedemokraternas ansvarslösa och oanständiga utpekarretorik snarare splittrar än skapar ett samhälle där vi bygger en gemenskap på just det vi har gemensamt.

Begreppet ”integration” är ett ord som på det stora hela har förkastats av Sverigedemokraterna. För några år sedan när en och annan lokal sverigedemokrat råkade haspa ur sig att den ville göra just integrationen bättre blev den snart tillrättavisad av mer rutinerade sverigedemokrater. Sverigedemokraterna värnar ”assimilering” och inte ”integrering”, har det hetat. Men, bisarrt nog, har Sverigedemokraternas ledning även de börjat använda sig av integrationsbegreppet som något som nästan kan betecknas som positivt. Mest tydligt blev det igår när Jimmie Åkesson skrev på DN-debatt. Dess motsats ”assimilering” som i Sverigedemokraternas partiprogram går att utläsa som total tvångsanpassning syntes däremot inte till.

Ett tacksamt grepp av Åkesson då integrationsbegreppet många gånger ter sig innehållslöst när Sverigedemokraternas motståndare ska fylla det med ett innehåll. Statsvetaren och Timbromedarbetaren Andreas Johansson Heinö har länge hävdat att integrationsbegreppets verkliga innebörd i Sverige har inneburit en slags assimilering och kanske har han rätt i det.

Därför kan Jimmie Åkesson fortsätta leka med orden. Men om antirasister börjar fylla orden med en egen innebörd så leker han med elden.

Nazismen skapar mördare

Tre personer med kopplingar till den nazistiska gruppen Svenska motståndsrörelsen misstänks för mordet på Joakim Karlsson i Vallentuna. Vi har hört det förut. Om de skulle dömas är det brutala överfallet ytterligare ett i raden av mord som begåtts av personer inom den nazistiska miljön. 2008 gjorde tidskriften Expo en granskning tillsammans med Expressen som visade att 23 människor mördats under de senaste 25 åren av personer som fostrats i den svenska vit makt-rörelsen. Alla mord var inte ideologiskt motiverade. Vår poäng var att nazismen som politisk miljö legitimerar våld och sänker våldströsklar. Det är en rörelse som föder och göder våld. Och som i slutändan skapar mördare.

Det är också det vi ser hända nu. Två av de personerna som är misstänkta för mordet i Vallentuna är också misstänkta för att bland annat ha stormat en buss och hotat passagerare. De ska vid samma tillfälle ha utropat leve nationalsocialismen. Än så länge är de bara misstänkta. Men det gör inte att bussincidenten inte inträffat.

Det våldsamma beteendet från nazister är ett faktum. Oavsett om det är de häktade ungdomarna som kommer att dömas för det.
Får sådan är nationalsocialismen. Den lever i symbios med våldet.

Vi har under de senaste dagarna berättat om hur nazistiska Svenska motståndsrörelsen ser på våld. Vi har citerat det interna material där organisationens medlemmar utbildas i våldsanvändning.

"Koncentrera dig på att övervinna din rädsla, så att du blir först med våldsanvändningen och använder våldet fullt ut. Slå först och slå med full kraft (…) Gå på hårt och fortsätt bruka våld mot din motståndare tills du är säker på att han är oskadliggjord. Antingen genom att du orsakat honom så stor fysisk skada att han inte är i skick att fortsätta striden, eller genom att han blivit uppenbart skräckslagen för dig."

Vi har i vår rapportering fokuserat på Svenska motståndsrörelsen eftersom de misstänkta personerna har kopplingar dit. Men det handlar inte bara om Svenska motståndsrörelsen. Det handlar egentligen om hela den nazistiska miljön. Synen på våld mellan individer är sammanknuten med synen på våld som politiskt vapen.

Vissa av grupperna i den nazistiska miljön ställer upp i val. Andra inte. Några av dem sysslar med en intellektuell väckelsekampanj, andra går ut på gatan. Tillsammans drömmer de om en revolution. Att det demokratiska samhället ska störtas. För att nå dit kommer våldet vara nödvändigt. Det är i deras ögon till och med rättfärdigat och helt naturligt. 

Hur mycket rörelsen än försöker förnya sig, vilka strategiska vägval man än gör, så kommer detta alltid vara kärnan. Hatet. Hoten. Våldet.