Intoleranta grupper har genom åren blivit något av inofficiella svenska mästare i att ändra ord och begrepps betydelse och fylla dem med ett eget innehåll. Det finns dessutom en uppsjö begrepp som sett dagens ljus just i intoleranta miljöer och som senare letat sig in i mainstreammiljöer. Ibland med annan innebörd. Ibland med samma innebörd.
Begreppet ”sunt förnuft” är sedan länge ett välanvänt uttryck inom den organiserade intoleransen och i synnerhet i högerpopulistiska miljöer med sina rötter i den skattemissnöjesrörelse som under 1980 och 90-talen kombinerade en nyliberal ekonomisk politik med en uppenbar intolerant hållning riktad mot utomeuropeiska invandrare.
I valrörelsen 1991 tog sig högerpopulisterna i Ny Demokrati sig in i riksdagen med ”Sunt förnuft” som en av sina paroller. ”Sunt förnuft” fick sammanfatta det högerpopulistiska kärnbudskapet: Mindre byråkrati, mindre skatter och inte minst mindre flyktingar.
”Sunt förnuft” har sedan stannat kvar inom den idag kraftigt decimerade högerpopulistiska miljö som har sina rötter i Ny Demokrati och liknande partier. I en debattartikel i Kristianstadsbladet från den 25 oktober replikerar det lokala högerpopulistiska partiet Kristianstadbygdens Framtids vice ordförande på en debattartikel av bland annat undertecknad. I sin debattartikel menar högerpopulisten att antirasister saknar just ”sunt förnuft”.
Som om att värna de mänskliga rättigheterna, undvika kollektiv skuld och tro på ett samhälle där vi klarar av att leva tillsammans skulle vara något annat än just ”sunt förnuft”.
Ett annat begrepp som seglat upp på senare tid som ett av den organiserade intoleransens favorituttryck är ”splittring” eller ”splittringspolitik”. Speciellt Sverigedemokraterna säger sig motverka just ”den förda splittringspolitiken”. Ett, vid en första anblick, smidigt sätt att beskylla politiska motståndare för att splittra landet medan Jimmie Åkesson och gänget är de som nästintill statsmannamässigt vill ena landet. Motsatsen till ”splittring” är i Sverigedemokraternas värld föga förvånande ”gemenskap”.
Men även denna lilla ordlek är också att leka med elden. För vem splittrar egentligen Sverige? De som pekar ut en del av befolkningen som det största hotet någonsin bara för att de råkar bekänna sig till en världsreligion eller de som värnar religionsfriheten? De som demoniserar ungdomar som ”skäggbarn”, ”lycksökare” och ”ankarbarn” eller de som försöker hjälpa dessa ungdomar att bli en del av samhället?
Svaret är givetvis att Sverigedemokraternas ansvarslösa och oanständiga utpekarretorik snarare splittrar än skapar ett samhälle där vi bygger en gemenskap på just det vi har gemensamt.
Begreppet ”integration” är ett ord som på det stora hela har förkastats av Sverigedemokraterna. För några år sedan när en och annan lokal sverigedemokrat råkade haspa ur sig att den ville göra just integrationen bättre blev den snart tillrättavisad av mer rutinerade sverigedemokrater. Sverigedemokraterna värnar ”assimilering” och inte ”integrering”, har det hetat. Men, bisarrt nog, har Sverigedemokraternas ledning även de börjat använda sig av integrationsbegreppet som något som nästan kan betecknas som positivt. Mest tydligt blev det igår när Jimmie Åkesson skrev på DN-debatt. Dess motsats ”assimilering” som i Sverigedemokraternas partiprogram går att utläsa som total tvångsanpassning syntes däremot inte till.
Ett tacksamt grepp av Åkesson då integrationsbegreppet många gånger ter sig innehållslöst när Sverigedemokraternas motståndare ska fylla det med ett innehåll. Statsvetaren och Timbromedarbetaren Andreas Johansson Heinö har länge hävdat att integrationsbegreppets verkliga innebörd i Sverige har inneburit en slags assimilering och kanske har han rätt i det.
Därför kan Jimmie Åkesson fortsätta leka med orden. Men om antirasister börjar fylla orden med en egen innebörd så leker han med elden.
