- Det funkar alltid att vara ögontjänare, säger Erik Almqvist i den video från sommaren 2010 som var och varannan svensk har sett vid det här laget. Almqvists uttalande från den där sommarnatten är på flera sätt signifikativt för det parti som många trodde att han skulle ta över när Jimmie Åkesson fått nog och flyttat hem till mexitegelvillan i Sölvesborg.
Almqvist anslöt sig i och med järnrörsavslöjandet och dess efterspel till en anrik partitradition av lögner. Där högt uppsatta partiföreträdare ljugit väljare och sympatisörer rakt upp i ansiktet. Men som Erik Almqvist själv uttryckt det i sitt youtubeklipp från den där skandalsommaren: ”Sanningen kommer alltid fram”.
Låt oss börja med hur partiet bildades. I den sverigedemokratiska historieskrivningen heter det att partiet bildades på ett möte den 6 februari 1988. Det stämmer inte. Personer som var med och bildade partiet har i efterhand berättat att mötet aldrig ägde rum. Sverigedemokraterna bildades av en grupp uteslutna styrelseledamöter från det kortvariga projektet Sverigepartiet.
De uteslutna hade sin bakgrund i den öppet rasistiska kampanjen Bevara Sverige Svenskt (BSS). Gemensamt för nästan hela gänget var också att de hade en bakgrund i fascistiska och nationalsocialistiska grupperingar. Ändå har Sverigedemokraterna envisats med att beskriva BSS som en ”tvärpolitisk grupp”.
Sverigedemokraterna fortsatte sedan på den inslagna vägen. Lögner och skandaler var vardagsmat. Många utomstående bedömare trodde dock att de skulle bli något mindre av den varan när Mikael Jansson tog över partiledarskapet 1995.
Jansson började sitt partiledarskap med att införa ett uniformsförbud. Nu skulle de skinnskallar som skadat partiets anseende rensas ut. Passade inte kostymerna var det lika bra att ta bomberjackan och Doctor Martens-kängorna och gå hem. Det gjorde också några skinnskallar och partiveteraner. Hembygdspartiet bildades. Ett parti med en kortvarig historia.
I stockholmskommunen Ekerö hade Sverigedemokraterna vunnit ett av sin fem kommunala mandat. Partiets fullmäktigeledamot Freddy Fjällklint hade klivit över till Hembygdspartietoch Ekerö-avdelningen hade tänkt skänka den lokala partikassan till utbrytarpartiet. Pengarna skulle gå via Fjällklints konto.
Ungefär på samma sätt som Kent Ekeroth idag slussar pengar till hatsajten Avpixlat.
Handlingen på Ekerö uppskattades inte av SD-ledningen. Partiets organisatör, motsvarighet till partisekreterare, på den här tiden var Lars Emanuelsson. Emanuelsson hade tidigare överfallit en fotograf som filmat utanför Sverigedemokraternas riksårsmöte. Emanuelsson och en annan partistyrelseledamot åkte således ut till Ekerö och tvingande in Fjällklint i en bil. I bilen hade de bland annat ett baseballträ. Under hot tvingade de sedan Fjällklint att på posten vid T-Centralen i Stockholm skriva över pengarna till ett annat konto. Både Emanuelsson och den andra partistyrelseledamoten kom att dömas för detta. Emanuelsson dömdes även för misshandeln av journalisten. Partiledaren Mikael Jansson, idag riksdagsledamot gav en kommentar till händelserna på Ekerö och journalistmisshandeln i media. 1997 sa Jansson till Aftonbladet:
- Det här är en skitsak som inte ska behöva påverka Lasses politiska framtid.
I den sverigedemokratiska partihistoriken är dessa händelser antingen förvrängda eller förträngda. Journalistmisshandeln brukar förvanskas till att journalisten ledde en attack mot Sverigedemokraternas riksårsmöte. Det skedde visserligen en vänsterextrem attack mot mötet men då satt journalisten på polisstationen och anmälde misshandeln. Kidnappningen på Ekerö beskrivs på sin höjd som ”incidenten på Ekerö”. I Sverigedemokraternas jubileumsbok ”20 röster om 20 år” beskrivs Emanuelsson som ”en räddande ängel”.
Mikael Janssons aviserade storstädning 1995 kom uppenbarligen av sig. När Expos Daniel Poohl och Micke Ekman granskade partiets valkandidater genom åren i samband med de skrev boken ”Ut ur skuggan – en kritisk granskning av Sverigedemokraterna” kunde de klarlägga att partiet hade procentuellt fler kandidater med nazistkopplingar i valet 1998 än fyra år tidigare.
I början av 2000-talet splittrades Sverigedemokraterna än en gång. Nationaldemokraterna hade bildats och nu hade Sverigedemokraterna, minsann, en gång för alla gjort upp med ”extremismen” en gång för alla. Personer med smygsympatier till nazismen hörde hemma i Nationaldemokraterna som enligt Sverigedemokraterna var så kallade kryptonazister.
Men i alla fall Björn Söder tyckte egentligen lite annorlunda. I ett mejl från den 26 september 2002 meddelade en lycklig Söder partistyrelsen att Karl-Erik Nilsson som i den nyss gångna valrörelsen var affischnamn för Nationaldemokraterna anslutit sig till Sverigedemokraterna. Nilsson hade tidigare varit aktiv i flera nazistiska och fascistiska organisationer.
Söder skrev följande:
”ND:s affischnamn, Karl-Erik Nilsson i Sjöbo, har den 20 september betalat in medlemsavgift till SD. Dessutom har han blivit prenumerant på SD-kuriren.
Att han är enskild medlem är det väl ingen som har något emot? Kul i alla fall att ND rasar samman. Synd bara att man inte kan gå ut med:)”
Söder och hans kamrat Jimmie Åkesson skulle med tiden bli vansinnigt duktiga på att fara med osanningar och halvsanningar. Inför Europaparlamentsvalet 2004 skulle Sverigedemokraterna storsatsa. Partiet fick lite oväntat stöd från den rike belgaren Bernad Mengal. Vad Sverigedemokraterna visste men inte påstod sig veta var att Mengal var en ökänd antisemit och rasideolog. När det kom till allmänhetens kännedom förnekade partiledningen helt enkelt att de inte visste vem han var. Det kan tyckas märkligt med tanke på att Mengal hade besökt Sverigedemokratisk Ungdoms sommarläger. Hade Jimmie Åkesson inte anat oråd då borde han definitivt anat öppen rasism när han fick ta del av belgarens textförslag till det flygblad han ville finansiera. Men på ett bandat partistyrelsemöte säger Åkesson istället följande:
"Som flygbladstillverkare fick jag det flygbladet skickat tillsänt mig men jag kan inte säga att det är ideologiskt avvikande men språkbruket var ju sådant att vi inte skulle kunna använda det, han talade till exempel om den nordiska rasen."
Om sanningen ska fram så kände SD-ledningen som bland annat innehöll Richard Jomshof och Mattias Karlsson mycket väl till Mengals antisemitism. Men utåt låtsades partiledningen som om de var helt ovetande. På mötet där Mengals eventuella sponsring diskuterades sa Richard Jomshof:
”Vi får ju hålla vår ideologiska linje. Men som sista utväg måste jag påpeka att om man kommer så långt, men det får ni ta i så fall, försöka få honom att skänka pengar anonymt så att man använder dem bättre och att ingen vet vem det är men det får ni ta, det vill inte jag ha att göra med i så fall."
Det är dessa herrar som skolat politiker som Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling. De har fostrats in i en partikultur där det till stora delar går ut på att vara det Almqvist kallar för ögontjänare.
Det handlar givetvis också om partiets politik. Hur Sverigedemokraterna genom åren kommit lögner och överdrifter om alltifrån invandringens omfattning och kostnader.
Än idag kan sverigedemokratiska lokalavdelningar till exempel på fullaste allvar hävda att invandringen kostar skattebetalarna 267 miljarder kronor om året. Men det kan inte Åkesson göra längre. I alla fall inte i offentliga sammanhang
Kanske har han förstått att visst ögontjäneri inte lönar sig. För sanningen kommer alltid fram. Med eller utan räddande änglar.
