Klockan 4 i söndags morse förvandlades en 20-årig kvinnas liv till ett helvete. Hon var på väg från pendeltågstationen i Sundbyberg, norr om Stockholm, när hon attackerades bakifrån av fem män och våldtogs. Enligt uppgifter i media fördes hon svårt chockad till sjukhus.
En dryg månad tidigare, på kvällen den 16 december, våldtogs en 23-årig kvinna på en buss i New Delhi. Hon hade varit på bio tillsammans med sin vän. På väg hem förvandlades kvällen till en mardröm. Hon våldtogs brutalt under en timmes tid av sex män, misshandlades sedan med ett järnrör och kastades av bussen i farten.
Hon drabbades av hjärtattack och infektion i buk och lungor. I flera veckor kämpade hon för sitt liv. Den 28 december orkade hon inte längre och avled av skadorna som gruppvåldtäkten orsakat.
Två kvinnor. I olika delar av världen. Båda offer för samma kvinnosyn.
Det är så våldet mot kvinnor ser ut. Det härstammar från samma nedvärderande av kvinnor, samma förtryck. Det kan ta sig uttryck i misshandel, psykisk terror eller som i det här fallet brutala gruppvåldtäkter. Det bryr sig inte om nationsgränser.
Det drabbar kvinnor där kvinnor finns. Just för att de är kvinnor.
I dag klockan fem arrangerar en rad organisationer en manifestation på Mynttorget i Stockholm i solidaritet med de kvinnor runt om i världen som drabbas av mäns våld. Precis som i New Delhi säger de: Abb bas. Nog!
Det är en viktig manifestation. Jag ska dit, för att jag vill visa var jag står. För att jag vill vara med och säga nog.
Men jag går också dit för att visa att extremhögern och anonyma hatare på nätet har fel. Våldtäkter - och särskilt gruppvåldtäkter - är ett av extremhögerns favoritämnen. Våldtäkterna i New Delhi och i Sundbyberg har givetvis uppmärksammats i alternativa högerextrema medier och som vanligt är det inte offret som står i centrum. Utan förövarna.
Våldtäkter blir en fråga för extremhögern när förövarna kan beskrivas som invandrare, eller när man tycker sig kunna genomskåda ett hyckleri från svenska feminister. Jag har tappat räkningen på hur många mail jag fått om den mördade och våldtagna Elin Krantz. I september 2010 våldtogs och mördades hon i en skogsdunge i Länsmansgården på Hisingen i Göteborg. Förövaren som dömdes till 16 års fängelse och livstids utvisning var från Etiopien. Med andra ord ett fall som passade perfekt i den högerextrema propagandan. För att påminna om mordet har en bild av Elin Krantz skändade kropp, taget av polisen vid brottsplatsen, valsat runt på bloggar och skickats med som bilaga i mail från extremhögerns allra mörkaste hörn.
För förövaren var det en kropp han ansåg sig ha rätten att göra vad han ville med. För de som sprider bilden är det en kropp man anser sig ha rätten att exploatera för politiska syften.
Så fungerar logiken. Många kvinnor säger sig söka sig till extremhögern för att ingen annan uppmärksammar problemet med våldtäkter. Men det är i slutändan inte kvinnorna som rörelsen värnar. Offer för förövare som kan beskrivas som invandrare blir objekt i berättelsen om det havererade mångkulturella samhället. Ikoniserade skräckslagna blonda kvinnor. Övergivna av feminister, utlämnade åt omkringdrivande flockar av kvinnohatande invandrare.
Kommentarerna till artiklarna om gruppvåldtäkten i Sundbyberg på de olika alternativa högerextrema nyhetssajterna talar sitt tydliga språk. Några få visar oreserverat sina sympatier med den drabbade kvinnan. Till synes utan några tankar på förövarnas etnicitet. All heder åt dem. Men de flesta andra spekulerar om förövarna och drar slutsatsen att kvinnan inte i första hand är ett offer för mäns våld mot kvinnor, utan ett offer för mångkulturen.
Medan de gör det går vi andra ut och visar var vi står. Och vi säger det självklara, att mäns våld mot kvinnor måste bekämpas, var det än sker, hur det än sker, vem som än är förövare och oavsett vem offret är.
