Jakten på ragnaröken

De har längtat efter det här. Sett fram emot att dagen skulle komma. De är fostrade i en politisk miljö med litteratur, låttexter och tal om ragnarök. En del bedömare och politiker brukar kalla det våldsbejakande extremism. Men saker ska kallas för dess rätta namn så jag väljer att kalla det nazism.

För att nå ragnaröken (en metafor för demokratins undergång) måste ett samhälle i totalt förfall skapas. Och för att nå dit krävs ännu mer kaos, ännu fler motsättningar. Sociala konflikter måste förvandlas till etniska. När nazister även under lördagskvällen, för andra kvällen i rad, åker till Stockholms förorter så har det egentligen en enda målsättning: Att skapa ännu mer kaos och splittring.

Nazisterna älskar att bilar brinner i förorten och att egendom har förstörts. Det passar deras världsbild och på ett effektivt sätt kan de framställa sig själva som de som skapar ordning. Eller som Kim Fredriksson, tidigare aktiv inom den svenska nazistmiljön, sa till mig när jag intervjuade honom tidigare under lördagen: ”De vill skapa en illusion om ett samhälle i förfall och att man är de enda som kan få kontroll på situationen”.

Situationen är den samma i många delar av Europa. Oroligheterna i förorterna är också en enande kraft för en många gånger konfliktfylld och splittrad nazistmiljö. De senaste dygnen har organisationer och partier som i perioder befunnit sig i bråk med varandra enats. Nu är nämligen det fullkomliga kaoset nära, tycks de tro. Och med hjälp av fotbollshuliganer som älskar att slåss har de begett till redan drabbade och utsatta områden för att ”skipa rättvisa”.

Hyckleriet är så uppenbart att man nästan glömmer bort det. Två våldsinriktade miljöer, nazister och fotbollshuliganer, där våld och oordning är viktiga beståndsdelar vill få oss att tro att de vill få ordning på oroligheterna. Men att nazister med ett gediget brottsregister ser sig själva som vänner av ordningen är inget nytt. De har nämligen en helt annan ordning. De är antidemokrater och håller sig således inte till demokratins spelregler. Målet är ju, och det tåls att upprepas ibland, att förinta och förgöra demokratin. Därför kan deras brottslighet motiveras ideologiskt. Även om det många gånger handlar om till synes ”spontana” våldsbrott begångna på fyllan.

Men det finns ytterligare en anledning till att Sveriges nazister har gått ihop och kallar sig för medborgargarde. Det är länge sedan de kände att hade en sådan medvind som idag. Sverigedemokraterna, sprunget ur samma miljö som nazistorganisationerna, sitter i riksdagen, det hårdare samhällsklimatet passar deras agenda och glada hejarrop från sympatisörer på internet får dem att tro att det finns ett folkligt stöd för det fullständiga kaoset och förgörandet av demokratin.

Nazisterna är också medvetna om att skulle de uppfattas som hjältar efter denna helg kan de med en helt annan frenesi ge sig på andra fiender än människor med utländsk bakgrund. Bland dessa återfinns så väl journalister som beslutsfattare.

Står inte samhället enat mot nazisternas våldsaktioner är vi riktigt illa ute. Och som alltid handlar både antirasism och antifascism om enighet och gemenskap. När nazister mobiliserar och går ut och gör utfall mot vanligt folk under parollen "Sveriges medborgargarde" då är det bara en sak som gäller: Organisering och enighet. Andra konflikter får stå åt sidan för stunden. Historien har visat att det är enda vägen i ett sådant läge. Ta ansvar för ditt lokalsamhälle och dina medmänniskor. Bygg allianser och bygg på det vi har gemensamt.

Upploppen kan inte förklaras med vimsig nationalism

Nyheterna om upploppen i Husby sprider sig. I förrgår fick jag ett telefonsamtal från en norsk journalist som var på väg till Sverige. Igår var det en finländsk reporter som ville ställa frågor. De undrade båda två, beror kravallerna på den svenska invandringspolitiken? 

Är det dit berättelsen om upploppen är på väg?

Det finns förstås de som vill det. I en insändare på Avpixlat skickade Sverigedemokraternas riksdagsledamöter Richard Jomshof och Kent Ekeroth under tisdagen ett tydligt meddelande till sina kärnväljare: 

”Grundproblemet är utan tvekan en oansvarig och i det närmaste kravlös massinvandringspolitik samt personers ovilja till ansträngning, ointresse för eget ansvar och respektlöshet för det land som, allt för välvilligt, välkomnat dem.”

Som vi kunde berätta under gårdagen är SD inte ensamma om att försöka exploatera upploppen. 

Nationaldemokraterna talar om en ”krigsförklaring”. Dan Eriksson som sitter i Svenskarnas partis styrelse uppmanar ”svenskar” att bege sig till Husby för att ”hjälpa polisen”.

I deras ögon är det en fråga om vi och dem. Det svenska som ska skyddas mot det främmande.  

Tyvärr har vi sett spår av samma resonemang inom regeringen.

Nej, Alliansen är inte som SD eller Avpixlat. Men när Fredrik Reinfeldt betonar att ”svensk” lag ska gälla för alla, så öppnar han upp för att förstå upploppen i Husby som en invandringsfråga. Som om det inte bara handlar om att stoppa kriminalitet, utan också foga in förövarna i en ”svensk” värdegrund. Det är bara möjligt för att Husby är ett av de många bostadsområden, som hos många som inte bor där, betraktas som främmande, som något annat än det svenska innanförskapet.

Så hur ska vi då förstå vad som händer.

Det finns inte ett svar. Men det finns en grundläggande förklaring som det inte går att blunda för. Husby har en omfattande ungdomsarbetslöshet, den lokala servicen har försvunnit, de som har jobb tjänar under medelinkomsten. Det skapar misstro. Ur det föds vanmakt, ut vanmakten föds våldet och ur våld föds våld.

Det har hänt förr. Andreas Ericsson, vd för Magasinet Neo, har lagt upp en serie tidningsklipp på sajten Storify som handlar om upplopp i Stockholm 1948 och 1987

Det är så tydligt. Upploppen fanns även under folkhemmets dagar. Dess orsaker hittar vi inte i genbanker eller flummiga föreställningar om kulturmönster. Den som tror sig kunna förklara stenkastning och brända bilar med hänvisning till att Husby är ett område med stor andel invandrare och barn till invandrare måste ju också förklara allt annat som händer där med samma utgångspunkt. Är önskan om trygghet och ordning något specifikt för invandrare? Är försöken att hålla samman Husby resultat av det som extremhögern skulle kalla för en främmande kultur?

Självklart inte. Förklaringen till att det brinner på flera platser i flera förorter är komplex. Men en sak är säker. Inget blir bättre av att försöka förstå händelserna i Husby med vimsig nationalism. 

Händelserna i Husby måste få konsekvenser

Händelserna i stockholmsförorten Husby där allmänhet och eldsjälar som arbetar som medborgarvärdar ska ha blivit både fysiskt angripna och fått rasistiska tillmälen riktade mot sig av poliser är graverande. Vittnesmålen från husbybor och medborgarvärdar som försökte att lugna ner de oroligheter som uppstod i Husby under natten till måndag men blev stoppade av polis på ett direkt förkastligt sätt är inte bara oroväckande, det talar också sitt tydliga språk om rasismen som det samhällsproblem som det är.

Medborgarvärden Daniel Ghirmai vittnesmål vid dagens presskonferens i Husby är alarmerande. Vanligt folk som engagerar sig för tryggheten i sitt lokalsamhälle ska aldrig någonsin, någonstans utsättas för fara. Polisen ska skydda dessa människor och inte tvärtom. Det är en förutsättning för att demokratin ska fungera. En annan förutsättning är att ingen människa ska behöva utsättas för rasism och absolut inte från ordningsmaktens sida. Oavsett om det brinner i det berörda området eller om det råder stiltje på den aktuella platsen. Ett av polisens huvudfokus måste i nuläget vara att ta reda på vilka polismän som ska ha använt sig av övervåld och fällt rasistiska kommentarer.

I flera andra länder hade det varit en naturlig konsekvens av de anklagelser som nu riktas mot polisinsatsen. En ytterligare konsekvens hade varit att de polismän som gjort sig skyldiga till hatbrott skulle bli av med sina polislegitimationer. Stämmer den uppsjö av vittnesmål som säger samma sak, om övervåld och rasism, så finns ingen annan utväg. Det heter "lika inför lagen" och kan inte en polisman leva efter det mantrat ska han eller hon inte vara polis. Punkt slut.

Vid presskonferensen sa också medborgarvärden Ghirmai till Expo Idag att närpolisen inte är något problem. Det var inkallade poliser som brukade övervåld och gav uttryck för rasism. Det visar också på att den inriktning som både en del beslutsfattare, forskare och folk inom poliskåren strävar efter om en polis som är närvarande i lokalsamhället och för en kontinuerlig dialog med lokala aktörer är en betydligt mer framkomlig väg än att falla för batongpopulism med en underton om att polisvåld löser problem i socialt utsatta områden, oavsett om det är på landsbygden eller i storstädernas ytterområden.

Den stora utmaningen är givetvis att få aktörer i lokalsamhället och polis att föra en dialog med varandra.

Nu försöker föga förvånande rasisterna i Sverigedemokraterna med deras svans av näthatare och andra högerextremister att dra nytta av det tragiska som hänt. Men inte heller i den här diskussionen har de något som helst att tillföra. Fokus bör givetvis ligga på den utsatthet folk i Husby bevisligen känner och hur man gemensamt ska lösa problemen. Och i den diskussionen kommer aldrig rasister som skyller samhällsproblem på individers etniska eller kulturella bakgrund fylla någon som helst funktion.

Skulle det ske vore det direkt oanständigt. I debatten om Husby och andra förorter finns det däremot oändligt med röster med en förankring i dessa lokalsamhällen som måste få komma till tals och det är nu.

En rasist ser sällan allvaret i just rasismen

Den sverigedemokratiske kommunpolitikern Christer Wikström är misstänkt för hatbrott. Politikern har förolämpat en kvinna i en mataffär. Åsikterna går isär om vad som föranledde händelsen men klart står ifall att Wikström ska ha frågat kvinnan: "Har inte du hamnat på fel sida jordklotet?". Anledningen var att kvinnan bar burka. Nu pågår en polisutredning. Men Sverigedemokraterna har inte kunnat hålla sig.

Riksdagsledamoten och internetaktivisten Thoralf Alfsson försvarade i ett blogginlägg partikamratens handlande. Och idag förringar Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund agerandet. Till Expo Idag säger SD-tjänstemannen bland annat:

– Rasistisk? Nej, jag tycker att man slarvar med det ordet. Jag vet inte om det finns någonting i det han säger som påpekar hennes etniska ursprung i det han sa.

Det Bylund syftar på är huruvida det fanns rasism i Wikströms agerande. Pressekreteraren slår senare fast:

– Det har ingenting med rasism att göra. Australiensare bor på andra sidan jordklotet.

Vad Åkessons högra hand nog inte förstår, som så ofta får ta i de känsliga frågor från media som den bekväma partiledaren inte tycks våga ta i är, att han själv ger uttryck för rasism. 

Burka är ett religiöst plagg, som man givetvis kan ha en massa åsikter om, men de som bär den utövar en religion som vare sig har med landsgränser, landområden eller världsdelar att göra. Att ifrågasätta en persons rätt att vara i Sverige ut efter vad han eller hon har på sig är rasism. Det var precis det Wikström gjorde, vilket SD-politikern också har erkänt.

Men Bylund fördjupar den sverigedemokratiska rasismen med sitt uttalande när han försöker avdramatisera partikamratens agerande. 

I SD-tjänstemannens uttalande om Australien bekräftar han en klassisk rasistisk föreställning om att det är skillnad mellan svarta och vita. "Andra sidan jorden" kan vara okej så länge det är vita människor det handlar om.

Nu vet dock Bylund alltför väl att det inte var Australien som hans partikamrat syftade på när han förolämpade kvinnan i mataffären. Men i ett läge när rasismen återigen är uppenbar i Sverigedemokraterna gör pressekreteraren det som skiljer ärliga rasister från de oärliga. Han förflyttar fokus. Eller "trollar bort frågan" som man brukar säga på internetspråk. 

För en rasist av Linus Bylunds kaliber ser sällan allvaret i rasismen. Och Christer Wikström är uppenbarligen en så pass viktig politiker för SD-aristokratin att de helt enkelt inte kan kasta ut honom.

Lite som partiet dagarna i ända försvarar riksdagsledamöterna Thoralf Alfsson och Kent Ekeroth. Trots de bådas gedigna register av rasistiska utspel och uttalanden.

Då råder det ingen nolltolerans. 

Därför tål det att upprepas, det som partiets första partiledare Anders Klarström brukade säga: Inkonsekvensen är uppenbar. 

Vi behöver positiva krafter

(Jackson, USA)

– Där, säger han och pekar mot en grå betongbyggnad intill järnvägen, där brukade vi studenter ha våra möten.

Hillman Frazier kör långsamt genom centrala Jackson. Jag sitter i framsätet bredvid honom medan han guidar. Allt han gör går långsamt. Han talar med en släpande Mississippidialekt, rör sig sakta i den tryckande värmen så att det inte ska bli för varmt under hans stiliga kostym och fluga.

Det är lätt att bedras. Bakom den där sävliga framtoningen finns en stark vilja som tagit honom hela vägen från ett fattigt svart hem i 1950-talets segregerade söder till en plats i Mississippis senat.

Han pekar ut kontorshusen som ska byggas om till bostäder. Berättar om planerna att väcka liv i den öde paradgatan som utarmats sedan de stora shoppingcentren etablerat sig utkanten av stan. Han tror på Jackson, säger han.

Vi är på väg till universitet. Det är avslutningsfest för studenterna vid den statsvetenskapliga institutionen och Hillman Frazier har blivit ombedd att hålla ett tal.

Han förberett sig noga. Han vet precis vad han ska säga.


***

Kvällen den 14 maj 1970 samlades ett hundratal afroamerikanska elever vid Jackson State University för att protestera mot USA:s invasion av Kambodja. Polisen kallade in förstärkning, brandkåren sköt med vattensläckare mot de upprörda demonstranterna. Vid midnatt öppnade polisen eld mot de studenter som dröjt sig kvar. Två personer dog, elva skadades.

Hillman Frazier var inte där den kvällen, han hjälpte en av sina kamrater att ta sig hem när skotten avfyrades. Men han minns kaoset, vreden och sorgen. Och han minns sin klasskamrat som dog av polisens kulor.

Nu står han framför avgångsklassen på den statsvetenskapliga institutionen. En gång i tiden var han som dem, en ung student med samma intresse.
– En kväll som denna ska vi minnas offren från skjutningarna 1970. Och ni som sitter här ska ta vara på den möjlighet som ni har.

Runt borden i den stora lokalen sitter flera av stadens, och delstatens, mest inflytelserika afroamerikanska politiker och jurister. De har alla studerat här på universitet och tar varje chans att knyta kontakter med de unga avgångseleverna. Hillman tipsar en kille om en person han känner som skulle kunna ge honom jobb, en ung tjej skickar han vidare till en av de kvinnliga juristerna vid bordet bredvid.
Så byggs nätverket ut för de som tidigare stått utanför.


***

Vi sitter i bilen. Utanför steker solen och Hillman konstaterar lugnt att det var en ovanligt varm dag.
¬– Ibland är det så, det är bara att leva med det, säger han och skrattar sitt hesa finurliga skratt.
– Är du inte arg? Frågar jag. Hur har du klarat av att ta dig genom en studietid där din klasskamrat blev skjuten och sedan vidare i en politisk värld där rasismen många gånger gjorde sig påmind.
Han är tyst en stund. Som om han funderar på hur han ska förklara det.
– Jo, jag har varit arg. Men jag valde att förändra inifrån.

***

Det finns olika sätt att se det.
Det går att säga att rasismen här nere i södern fortfarande i allra högsta grad är påtaglig. Tea party-rörelsen är stark och lyckas många gånger påverka politiken. Segregationen är fortfarande tydlig. Den sociala utslagningen av den svarta befolkningen uppenbar.

Men det går också att säga att det har blivit så oerhört mycket bättre.
Vi står på fjärde våningen i delstatsparlamentet, Jacksons pampiga Capitol Hill. Hillman Frazier vill visa hur det såg ut här en gång i tiden. På väggen hänger bilder på senatorerna för varje mandatperiod sedan 1950-talet. Fram till 1970-talet såg det likadant ut, i princip bara vita män.

– I dag är det annorlunda, säger Hillman stolt. Vi har gjort ett bra jobb, men det finns fortfarande mycket kvar att göra.


***

– Det var gud som kallade mig.

Vi sitter på obekväma tältstolar, jag och ungefär 20 personer till, i en trädgård i en av Jacksons villaförorter.

Alla runt mig nickar instämmande.

Nästa person som kliver upp och ställer sig på den asfalterade garageuppfarten för att berätta om sig själv säger samma sak. En dag när han var på väg till jobbet fick han kontakt med gud som sa till honom att satsa på politiken, att bli talesperson för folket i hans valdistrikt.

Hemma i Sverige betraktas amerikansk politik många gånger med misstänksamhet. Det finns de som säger att den styrs av pengar, som oroas av de allt mer påkostade presidentkampanjer.

Men det finns en annan sida. De personorienterade valen skapar en relation mellan väljare och politiker som vi sällan ser hemma, där vi traditionellt röstar på ett parti och inte på en person. Det gäller kanske inte presidentvalen, men i allra högsta grad lokalvalen.

Som i Jackson, där Hillman Frazier har tagit med mig till en utfrågning av kandidaterna i det stundande lokalvalet.

De kliver upp en efter en och presenterar sina program, några skickligare än andra. De flesta refererar till Gud. Det är så det funkar i en stad med kyrkor i varje gathörn.

Hillman Frazier myser i kvällssolen. Det är annorlunda nu. En gång i tiden fanns det ingen väg in i politiken för de afroamerikaner som ville förändra sitt och andras liv. Nu har den öppnats för den som vill och bara i hans distrikt finns tio kandidater, de flesta svarta, som lovar att göra vad de kan för att öka tryggheten, ge ungdomarna en bättre framtid och locka företag och jobb till staden.

På vägen hem frågar jag om han bestämt sig för vem han ska rösta på. Han undviker frågan på vant politikermanér. Han vet att hans ord betyder mycket, den som kan skryta med en populär senators stöd har mycket vunnet.
– Just nu är jag nöjd med att det finns så många kandidater som är beredda att jobba hårt för att göra Jackson till en bättre stad att bo i. Vi behöver positiva krafter.

Landet som byggdes på rasism

Sedan början av maj är jag på en sju veckor lång resa genom USA. Äventyret är möjligt tack vare Eisenhower Fellowship som varje år erbjuder utvalda ledare, opinionsbildare och entreprenörer från olika delar av världen möjligheten att komma till USA, resa runt i landet och bli del av det stora nätverket av Eisenhower fellows.

Så jag är sådan nu, en Eisenhower fellow. Jag är på resa genom landet för att lära mig om hur olika organisationer och personer arbetar för att bekämpa rasism och intolerans. Om strategier, arbetsmetoder, misslyckanden och framgångar.

Kanske kommer jag hem lite klokare.

Jag hoppas hur som helst kunna dela med mig lite av mina intryck här på bloggen under de kommande veckorna.

Först en introduktion.

***

När jag var barn lekte vi comboy och indian, jag satt i mammas knä med bultande hjärta framför tv-serien Nord och Syd. I bokhyllan stod Alex Halyes klassiker ”Rötter”. Jag gjorde mitt skolarbete i sjuan om Martin Luther King, jag har sett filmer och lyssnat på musik som på olika sätt är kopplat till den brutala behandlingen av den svarta befolkningen.

Jag trodde att jag hade en aning om hur det skulle vara här.

Jag hade fel.

Tänk dig ett hus. Ett stort, pråligt skrytbygge. Det huset är USA. På avstånd glittrar det i solen, men när du kommer nära upptäcker du sprickorna och skavankerna. Och om du går ner i källaren, ner i mörkret, kommer du upptäcka blodet på väggarna.

Det här landet byggdes på upptäckaranda och frihetstörst.

Och det byggdes på rasism.

För de vita blev det frihetens land, för de andra blev det en skräckkammare.

Slavhandeln, mördandet och tvångsassimileringen av indianer, raslagarna och allt det som kom ur dessa trauman gör sig fortfarande påmint.

Det är där, längst ner i grunden på den här nationen.

Blodet på väggarna.

Minnen som format ett land.

***

Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att sätta på tv:n. Där finns berättelsen om det här landet. Jag zappar runt bland kanalerna.

En man i kostym, jag uppfattar inte hans namn, sitter i studion hos tv-ankaret Bill O´reilly i Fox Channel. Det enda rimliga, säger han, är att USA, efter bomberna i Boston, förbjuder muslimer att komma till USA och studera under några år. Bara som en tillfällig lösnings, så att vi hinner få en koll på alla de som kommit under senaste åren. Bill O´Reilly tittar fundersamt på sin gäst. Han håller med, säger han, men undrar om det är att ta i. Gästen svarar snabbt tillbaka att han inte bryr sig om vad folk i muslimska länder tycker. Det viktiga är att försvara amerikanska intressen.

En reporter står med mikrofon i handen, de sänder live från Boston. Det har kommit nya uppgifter om bröderna Tsarnaev, som misstänks vara ansvariga för terrorattentatet några veckor tidigare. Polisen har hittat en av brödernas dator och snart kommer FBI att kunna ta del av dokument och kommunikation, berättar reportern.

Nästa klipp. I studion står två personer och sammanfattar den senaste veckans utveckling kring utredningen. De är överens om en sak. Bomberna i Boston kommer att färga den intensiva invandringsdebatten.

På en av sportkanalerna visas svartvita bilder på Jackie Robinson, den första svarta spelaren i amerikanska baseballigan. När han klev in på plan den 15 april 1947 bröts traditionen som sedan slutet av 1800 hade förpassat svarta spelare till ”Negro leagues”. Nu ska det bli Hollywoodfilm om Robinsons liv och flera svarta spelare berättar om hur han varit förebilden som gjorde möjligt för dem att ta sig fram i en liga som dominerats av vita spelare.

På en annan kanal berättar överlevande om minnena från terrordådet i Oklahoma 1995 då högerextremisten Timothy McVeigh sprängde ett federalt kontorskomplex. 168 personer dog och en av poliserna som var med och grep McVeigh minns fortfarande hans kalla blick.

Två kvinnor debatterar vapenlagarna. De står på varsin sida i en av de mest uppmärksammade frågorna under min resa i landet – bakgrundskontroller vid köp av vapen. Det enda de är överens om är att debatten är skev, att det flesta offer för skjutningar som lyfts fram är vita, trots att den vanligaste dödsorsaken bland unga svarta män är just att bli skjuten.

Så fortsätter det. Varje dag påminns jag om hur närvarande frågor om rasism, invandring och nationell identitet är.

***

Barack Obama splittrar landet. Jag har hört så många säga det, både republikaner och demokrater. Jag tänker; det är klart att han gör det. Bara genom att synas väcker han minnena av det här landets djupaste orättvisor till liv.

Det finns de som skräms av hans närvaro, som på allvar tror att han egentligen är muslim och vill förvandla landet till kommunistisk/islamsk diktatur. Och de tycks bli fler.

Det finns de som säger att nu när vi har valt en svart president så har landet kommit över sitt rasistiska förflutna, att vi gått in i den färgblinda tiden.

Och så finns det dem som säger att valet av Barack Obama är ett steg i rätt riktning, men att det fortfarande finns mycket att göra. Den här resan handlar om dem, om de människor som kan det här landets mörka historia, som ser rasismen leva och frodas än idag - och som bestämt sig för att göra något åt det.

Under de kommande veckorna kommer jag att berätta om de människorna här på bloggen.

Håll utsikt.