Landet som byggdes på rasism

Sedan början av maj är jag på en sju veckor lång resa genom USA. Äventyret är möjligt tack vare Eisenhower Fellowship som varje år erbjuder utvalda ledare, opinionsbildare och entreprenörer från olika delar av världen möjligheten att komma till USA, resa runt i landet och bli del av det stora nätverket av Eisenhower fellows.

Så jag är sådan nu, en Eisenhower fellow. Jag är på resa genom landet för att lära mig om hur olika organisationer och personer arbetar för att bekämpa rasism och intolerans. Om strategier, arbetsmetoder, misslyckanden och framgångar.

Kanske kommer jag hem lite klokare.

Jag hoppas hur som helst kunna dela med mig lite av mina intryck här på bloggen under de kommande veckorna.

Först en introduktion.

***

När jag var barn lekte vi comboy och indian, jag satt i mammas knä med bultande hjärta framför tv-serien Nord och Syd. I bokhyllan stod Alex Halyes klassiker ”Rötter”. Jag gjorde mitt skolarbete i sjuan om Martin Luther King, jag har sett filmer och lyssnat på musik som på olika sätt är kopplat till den brutala behandlingen av den svarta befolkningen.

Jag trodde att jag hade en aning om hur det skulle vara här.

Jag hade fel.

Tänk dig ett hus. Ett stort, pråligt skrytbygge. Det huset är USA. På avstånd glittrar det i solen, men när du kommer nära upptäcker du sprickorna och skavankerna. Och om du går ner i källaren, ner i mörkret, kommer du upptäcka blodet på väggarna.

Det här landet byggdes på upptäckaranda och frihetstörst.

Och det byggdes på rasism.

För de vita blev det frihetens land, för de andra blev det en skräckkammare.

Slavhandeln, mördandet och tvångsassimileringen av indianer, raslagarna och allt det som kom ur dessa trauman gör sig fortfarande påmint.

Det är där, längst ner i grunden på den här nationen.

Blodet på väggarna.

Minnen som format ett land.

***

Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att sätta på tv:n. Där finns berättelsen om det här landet. Jag zappar runt bland kanalerna.

En man i kostym, jag uppfattar inte hans namn, sitter i studion hos tv-ankaret Bill O´reilly i Fox Channel. Det enda rimliga, säger han, är att USA, efter bomberna i Boston, förbjuder muslimer att komma till USA och studera under några år. Bara som en tillfällig lösnings, så att vi hinner få en koll på alla de som kommit under senaste åren. Bill O´Reilly tittar fundersamt på sin gäst. Han håller med, säger han, men undrar om det är att ta i. Gästen svarar snabbt tillbaka att han inte bryr sig om vad folk i muslimska länder tycker. Det viktiga är att försvara amerikanska intressen.

En reporter står med mikrofon i handen, de sänder live från Boston. Det har kommit nya uppgifter om bröderna Tsarnaev, som misstänks vara ansvariga för terrorattentatet några veckor tidigare. Polisen har hittat en av brödernas dator och snart kommer FBI att kunna ta del av dokument och kommunikation, berättar reportern.

Nästa klipp. I studion står två personer och sammanfattar den senaste veckans utveckling kring utredningen. De är överens om en sak. Bomberna i Boston kommer att färga den intensiva invandringsdebatten.

På en av sportkanalerna visas svartvita bilder på Jackie Robinson, den första svarta spelaren i amerikanska baseballigan. När han klev in på plan den 15 april 1947 bröts traditionen som sedan slutet av 1800 hade förpassat svarta spelare till ”Negro leagues”. Nu ska det bli Hollywoodfilm om Robinsons liv och flera svarta spelare berättar om hur han varit förebilden som gjorde möjligt för dem att ta sig fram i en liga som dominerats av vita spelare.

På en annan kanal berättar överlevande om minnena från terrordådet i Oklahoma 1995 då högerextremisten Timothy McVeigh sprängde ett federalt kontorskomplex. 168 personer dog och en av poliserna som var med och grep McVeigh minns fortfarande hans kalla blick.

Två kvinnor debatterar vapenlagarna. De står på varsin sida i en av de mest uppmärksammade frågorna under min resa i landet – bakgrundskontroller vid köp av vapen. Det enda de är överens om är att debatten är skev, att det flesta offer för skjutningar som lyfts fram är vita, trots att den vanligaste dödsorsaken bland unga svarta män är just att bli skjuten.

Så fortsätter det. Varje dag påminns jag om hur närvarande frågor om rasism, invandring och nationell identitet är.

***

Barack Obama splittrar landet. Jag har hört så många säga det, både republikaner och demokrater. Jag tänker; det är klart att han gör det. Bara genom att synas väcker han minnena av det här landets djupaste orättvisor till liv.

Det finns de som skräms av hans närvaro, som på allvar tror att han egentligen är muslim och vill förvandla landet till kommunistisk/islamsk diktatur. Och de tycks bli fler.

Det finns de som säger att nu när vi har valt en svart president så har landet kommit över sitt rasistiska förflutna, att vi gått in i den färgblinda tiden.

Och så finns det dem som säger att valet av Barack Obama är ett steg i rätt riktning, men att det fortfarande finns mycket att göra. Den här resan handlar om dem, om de människor som kan det här landets mörka historia, som ser rasismen leva och frodas än idag - och som bestämt sig för att göra något åt det.

Under de kommande veckorna kommer jag att berätta om de människorna här på bloggen.

Håll utsikt.