Stäng av FC Köpenhamn från Champions Leauge

Sportbladet skriver idag att de danska mästarna i herrfottboll har FC Köpenhamn (FCK) nekar människor med utländskt klingande efternamn att köpa biljetter till lagets hemmasektioner under Champions Leauge vilket klubben har kvalificerat sig till. Klubbdirektör Dennis Rommedahl säger till Ekstrabladet att det sker av säkerhetsskäl. Har du utländskt efternamn kanske du egentligen håller på laget som FCK ska möta, menar klubbledningen.

Har du ett utländskt klingande namn och (fram tills nu?) håller på FCK får du själv ta kontakt med klubben och "bevisa" att du verkligen gör det. Den danska storklubben praktiserar med andra ord uppenbar rasism där människor tillskrivs egenskaper, döms på förhand och måste bevisa sin oskuld.

Det europeiska fotbollsförbundet UEFA har i detta läge bara en sak att göra: Att stänga av FCK från Champions League och allt annat spel i Europa. Ge dessutom klubben en böteslapp med en etta och väldigt, väldigt många nollor.

Annars vore alla kampanjer mot rasism där spelare håller tal inför matcher, ungdomar uppmanas att ge rasismen rött kort och försök till krafttag mot rasism på läktarna helt och hållet meningslösa.

När en klubbledning agerar som om de vore Sydafrikas regering under apartheidtiden finns inget att göra än böter och avstängning.

Champions Leauge-spel innebär stora intäkter för en fotbollsklubb. FCK förtjänar inte de pengarna. Rasism måste kosta - även i fotbollen.

Det är bara hoppas att de FCK-fans som inte drabbats av klubbledningens rasism nu visar sin solidaritet med de som drabbats och bojkottar matcherna.

Fri till slut

Idag för 50 år sedan var pastorn och antirasisten Martin Luther King stressad. Över 20 000 fackföreningsmedlemmar, religiösa grupper och medborgarrättsaktivisten hade samlats vid Capitolium i Washington där pastorn skulle hålla tal. King hade haft svårt att bestämma sig hur han skulle lägga upp talet. Efter att ha diskuterat upplägget fram och tillbaka med flera medarbetare som inte var nöjda då inte deras infallsvinklar fick tillräckligt utrymme äntrade han till slut podiet.

Talet blev ändå en succé och en av 1900-talets allra viktigaste. Hade det inte för gospelsångerskan Mahalia Jackssons spontana uppmaning nere från publikhavet om att pastorn skulle berätta om sin dröm hade det legendariska "I have a dream" förmodligen aldrig  kommit till.

Martin Luther King har på många sätt fått illustrera den svarta medborgarrättsrörelsen lyckade kamp för rättigheter och mot rasism. Men budskapet i talet är också det allra bästa exemplet på när antirasismen inte bara är reaktiv. När en antirasist också berättar vad han eller hon vill. Dess värre har i alla fall den europeiska antirasismen och antifascismen haft svårt att ta till sig av det.

Talet för 50 år sedan handlar inte enbart om drömmen om ett samhälle där vi lever som jämlikar. Kings avslutande ord "Free at last" är minst lika viktigt. Antirasismen är ju nämligen i sin bästa form en frihetsrörelse. En strävan efter ett samhälle där vi som människor tillåts vara de vill vara utan att reduceras till att vår hudfärg, religion eller bakgrund och hela tiden dömas efter desamma. Där antirasismen är norm och där konflikter som uppstår i ett samhälle för oss framåt och inte utgår från förtryck. Där rörelser och partier vars hela funktion är att försvara och förstärka den rasism som vi kämpar emot omöjligt kan få fäste.

Där vi är fria till slut.

När jag tidigare under dagen satt och lyssnade på en sömnig pressträff arrangerad av Sverigedemokraterna tänkte jag på Martin Luther Kings tal. Sverigedemokraterna som den här dagen lanserade sitt kyrkovalsmanifest har en politik som är så långt från pastorns budskap som man kan komma. Besattheten av människors olikheter och det ständiga utdelandet av egenskaper för hela grupper är det ständigt återkommande temat i partiets retorik. Partiets kyrkovalskampanjen är ett tydligt exempel på partiets strävan åt ett än mer splittrat samhälle där det är omöjligt att leva tillsammans på lika villkor. Allra tydligast blev det idag när riksdagsledamoten Julia Kronlid intervjuades  och hävdade till reporten att kristna som förföljs i Mellanöstern inte ska tas emot av Sverige "för då ger vi islamisterna rätt". Besattheten av att förhindra ett mångkulturellt samhälle i Sverige är så enorm i nämnda sverigedemokrats världsbild att människor helt enkelt ska lämnas åt sitt öde.

Partitoppen Mattias Karlsson beklagade sig också över att Svenska Kyrkan arbetar interreligiöst och samarbetar med muslimska organisationer och trossamfund. Istället borde kristna missionera i förorter där det bor många muslimer. I Sverigedemokraternas värld är alltså människor från olika religioner så pass olika att de inte ska ha med varandra att göra. Det låter skrämmande likt de fundamentalister inom den muslimska världen som Sverigedemokraterna säger sig kämpa mot.

En samhälle där vi som människor fängslas i vår bakgrund och ses som endimensionella och våra rättigheter utgår från dessa.

Ett samhälle där vi är så långt ifrån fria vi kan komma.

Sverigedemokraterna är således Martin Luther Kings absoluta motsats.

SD:s förutsägbara utspel kan vara kostsamma för partiet

"Vi har medvind", slog Jimmie Åkesson fast i sitt sommartal i lördags. Partiet ökar både i opinion och medlemsantal var budskapet. Och som vanligt kom partiledaren med utspel för att "blottlägga" det parlamentariska lägets brister.

Det sistnämnda börjar nu bli en tradition. Sverigedemokraterna använder på många sätt sin riksdagsplats och vågmästarroll till att skapa så mycket oreda som är möjlig. Under Almedalsveckan förra året tillkännagav partiet plötsligt att det var för ett femte jobbskatteavdrag.

Nu när Alliansen deklarerat att den tänker driva igenom ett förslag, då tar Sverigedemokraterna föga förvånande chansen att påvisa att de ändå har en vågmästarroll. Partiet har hittat en detalj när det kommer till brytpunkten för statlig skatt. Det vill, till skillnad från Alliansen, inte höja brytpunkten för denna. 

– Jag hoppas naturligtvis att de kliver ur sandlådan och tar sitt ansvar, säger partiets ekonomiske talesperson Sven-Olof Sällström till Sveriges Radio. 

Sverigedemokraternas fåtaliga spinndoktorers strategi kan på sikt bli en kostsam historia, då inget av de övriga riksdagspartierna lär lita mer på partiet efter den här typen av utspel. Det sker dessutom i en tid då blockpolitiken så sakteliga håller på att lösas upp. Även om Sverigedemokraterna skulle öka i nästa års val är risken påtaglig att vågmästarrollen tillfaller något annat parti. Konstellationerna kan nämligen se annorlunda ut. Ett scenario som Jimmie Åkesson förmodligen skyr som pesten.  Då är det också upplagt för att de interna maktstrider, som puttrar ordentligt inom partiet, en gång för alla blossar upp till ett fullskaligt kaos.

I ett annat parlamentariskt läge kan Åkesson bara sätta sitt hopp till att något av de övriga partierna börjar kopiera Sverigedemokraternas intoleranta retorik riktad mot invandrare för att på så vis förändra riktningen på de politiska besluten. Med tanke på den folkliga vrede som uppstått när sådana försök har gjorts talar dock inte så mycket för att det inte sker.

Det ska vi som tror på ett öppet och tolerant samhälle vara väldigt glada för.

Frälsaren från Budapest

Expo kunde idag via en källa med god insyn i partiets toppskikt berätta att det förs samtal mellan Sverigedemokraterna och Erik Almqvist om en eventuell comeback för den skandalomsusade politikern. Anledningen är att krafter inom partiet aktivt lobbar för att Almqvist ska komma tillbaka redan till den stundande valrörelsen. Det är egentligen inget nytt.

När Almqvist tvingades lämna både partiet och sin riksdagsplats efter järnrörsskandalen förra hösten var vreden påtaglig inom partiet och bland dess sympatisörer. Röster höjdes om att Jimmie Åkesson med anhang lät sig hunsas av ett mediedrev. Tydligast var kritiken, föga förvånande, från det allt mer uppkäftiga ungdomsförbundet. Ordföranden Gustav Kasselstrand och hans högra hand, vice ordföranden William Hahne, prånglade ut en debattartikel där de kritiserade moderpartiet för hur det hanterat Almqvist. 

Bland gräsrötterna var tonläget också högt. Hur kunde Almqvist offras men inte Kent Ekeroth? Han var ju också med den där sensommarnatten 2010. 

Det var som upplagt för konspirationsteorier och missnöje. 

Efter en tid meddelade Erik Almqvist att han bestämt sig för att flytta till Ungern. Det stod också klart att den nu före detta riksdagsmannen skulle arbeta för partiet på konsultuppdrag när det handlade om att sjösätta ett större medieprojekt. Levebrödet var således säkrat och kopplingen till partiet bestod. 

Parallellt med detta eskalerade konflikten i Sverigedemokraterna. Partiets så kallade bunkerfalangs kanske allra viktigaste strateg Patrik Ehn uteslöts i mars. Ungdomsförbundet som står bunkerfalangen nära flyttade samtidigt fram sina positioner i partiet medan uppsägningarna på partiets kanslier stod som spön i backen. 

Sverigedemokraterna är ett splittrat parti. Ett faktum som partiets företrädare inte kommer att erkänna för vare sig själva eller utomstående förrän den dagen partiet delas i två eller tre. Ett år innan valet står man med en imploderad partiapparat på många håll i landet, maktstrider i stort sett i samtliga partidistrikt och en riksorganisationen som kantats av både sexuella trakasserier och nepotism. 

Partisekreteraren Björn Söder som tidigare pekat med hela handen har inte längre kontroll på situationen. Kanske har han tankarna någon annanstans, i Bryssel till exempel?  

Jimmie Åkesson lever en anonym tillvaro i mexitegelvillan i Sölvesborg. Hans sedan valet närmaste man Linus Bylund har istället blivit den som försöker råda bot på problemen. Under ett par års tid har han gått från att ha varit partiets gycklare till att vara den som formulerar partiets politik och försöker råda bot på de interna slitningarna i Sverigedemokraterna.

Men Linus Bylund är inte den som enar ett parti. Han saknar erfarenheten och definitivt den fingertoppskänsla som krävs. I både bunkerfalangen och bland de gräsrötter som lagt ner otaliga timmar ideellt på att bygga upp partiet är han en egotrippad uppkomling som hellre snackar med kändisar på Twitter än lyssnar på medlemmars synpunkter. 

Det finns egentligen bara en sverigedemokrat som skulle kunna ena det splittrade partiet och han är i alla fall på pappret inte ens medlem i Sverigedemokraterna. Det är självklart Erik Almqvist. 

Almqvist har respekt i alla läger inom det splittrade partiet. Innan järnrörsskandalen var han den självklara efterträdaren till Jimmie Åkesson. En Almqvistcomeback skulle få partiets i nuläget missnöjda aktivister att räta sig i ledet. Inspirerad av det politiska läget i det sverigedemokratiska drömlandet Ungern har han dessutom ideologiskt närmat sig både ungdomsförbundet och bunkerfalangen. 

Erik Almqvist skrev under eftermiddagen på Twitter att han inte tänker kandidera i valrörelsen 2014. Det är smart av honom och ett väl använt trick som politiker brukar använda om de vill skapa en offentlig övertalningskampanj för en comeback. 

Problemet är bara att Sverigedemokraterna skulle segla in i valrörelsen med en järnrörsskandal på halsen. Det skiter givetvis partiets idealister fullständigt i. Men de sverigedemokrater som bryr sig om det parlamentariska läget efter valet bävar inför ett sådant scenario.

Och den som fått för sig att han är den rättmätige efterträdaren till Jimmie Åkesson vill garanterat förhindra det.

Lika bra att dra till Ungern på semestern och se till att det inte händer... 

Det handlar om rasismen, för böveln!

En röd tråd genom den antirasistiska miljöns moderna historia har varit den konstruerade konflikten mellan kamp mot högerextremism och kampen mot det som en del väljer att kalla för strukturell rasism, medan andra kallar det för en vardagsrasism som möjliggör att rasismen även finns på strukturell nivå.

I den antirasistiska debatten förs det till och från fram kritik om att anledningen till varför kampen mot högerextremism har dominerat den antirasistiska miljön i Sverige är att vita människor inte vill eller kan se den strukturella rasismen. Att arbetet mot rasism därför hela tiden reduceras till extrema avarter som Sverigedemokraterna, nazister och diverse näthatare.

På 1990-talet var kritiken mot prioriteringen av antifascistiskt arbete, det vill säga kamp mot högerextremism, berättigad på många plan. I Sverige var i alla fall den parlamentariska grenen av extremhögern en marginaliserad rörelse. Sverigedemokraterna fick i valet 1994 fem kommunala mandat och det högerpopulistiska Ny Demokrati hade fallit ihop som ett korthus och trillat ur riksdagen.

Att då i en väldigt liten utsträckning motsätta sig och inte aktivt arbetat mot hur människor begränsas i sina liv och inte har tillgång till inflytande i samhället beroende på hudfärg eller så kallad etnicitet och istället bara fokusera på den parlamentariska extremhögern kunde med rätta uppfattas som ett överslätande av rasismen i samhället.

Samtidigt fanns den utomparlamentariska grenen av extremhögern. En våldsam rörelse som släckte många liv. Under 1990-talets mitt skedde ett stort antal politiskt motiverade mord där förövarna var aktiva inom den högerextrema miljön i Sverige och morden var givetvis toppen av ett isberg. Parallellt med detta var nazismen som subkultur på uppgång. Sverige var ett centrum för vit makt-musik och den nazistiska våldspropagandan fanns i var och vartannat lokalsamhälle.

Att människor valde att engagera sig mot det nazistiska våldet var därför ingen slump. Under denna tid bildades bland annat organisationen Ungdom mot rasism och tidskriften Expo såg dagens ljus.

Det är lätt att referera till 1990-talet, för många av oss som idag är aktiva inom den antirasistiska miljön växte upp under denna tid.

Det var vi som jagades av nazisterna. Antingen för att vi hade fel hudfärg eller fel åsikter. Många av oss kom till Sverige under denna tid. Vi bodde på de flyktingförläggningar som attackerades. Vi fick höra glåporden och kränkningarna. Vi var trötta på skitsnacket, hoten och hatet och tog strid mot rasismen. Eller så bodde vi i närheten, kände till förövarna och delade inte deras rasistiska världsbild. I solidaritet med våra nya ortsinvånare valde vi att engagera oss för allas rätt att vara de dem är.

Och det är här den konstruerade konflikten kommer in.

Det finns en rasism i samhället som möjliggör rasistiska partiers frammarsch och hela extremhögerns funktion är att förstärka och försvara rasismen i samhället. En del väljer att kalla det för en strukturell rasism medan andra talar om rasistiska idéer som präglar samhället. Men det hänger ihop. Således ingen antifascism utan antirasism och vice versa.

Idag är inte den parlamentariska extremhögern en liten företeelse. Sverigedemokraterna sitter i riksdagen och påverkar samhället. De gör det i parlamenten. De gör det i samhället i stort genom nätpöblar och gräsrotsaktivism. Partiet har nått sin position på grund av att rasismen redan existerar. Inte på grund av slentrianmässigt missnöje eller ”okunskap”.

Nazismen finns och är närvarande. Det är nazister som försöker agera social rörelse och det är nazister som är helt öppna med sitt våldsutövande.

Och så har vi de som tar de högerextremas krigsretorik på allvar och går från ord till handling. De som alltid kommer att formas så länge extremhögern har ett fotfäste i samhället. Ibland får deras våld förödande konsekvenser för den enskilde individen. Ibland heter de Anders Behring Breivik eller Peter Mangs och sätter hela länder i skräck.

Efter några års backlash går den antirasistiska debatten på högvarv. Det är bra. Det tycker förmodligen alla som på det ena eller andra sättet motsätter sig rasismen. Men den antirasistiska debatten är ingen bubbla, där människor inte är präglade av rasismen som finns i samhället. Ska antirasismen ha en bred social bas, vilket jag förutsätter att alla vill, går det inte att sätta upp höga trösklar. Självkritik måste kunna föras fram, känsliga frågor dryftas men aldrig genom moralism och reducerande av jämlikar. Det blir i slutändan att man biter sig själv i svansen. Det kan många rättviserörelser vittna om.

Vi kan ha olika analyser, bråka med varandra, prioritera olika frågor och använda oss av olika kanaler, beroende på vilken bakgrund, ideologisk övertygelse eller erfarenheter vi har men ändå hitta gemensamma utgångspunkter när det behövs och känns relevant.

Men jag tänker aldrig köpa en konfliktlinje som i slutändan endast gynnar de som vill fortsätta trycka ner människor och reducera folk till deras religion, nationalitet, hudfärg eller så kallade etnicitet.

Kampen mot extremhögern och rasismen som finns i samhället hänger nämligen ihop.