När Almqvist tvingades lämna både partiet och sin riksdagsplats efter järnrörsskandalen förra hösten var vreden påtaglig inom partiet och bland dess sympatisörer. Röster höjdes om att Jimmie Åkesson med anhang lät sig hunsas av ett mediedrev. Tydligast var kritiken, föga förvånande, från det allt mer uppkäftiga ungdomsförbundet. Ordföranden Gustav Kasselstrand och hans högra hand, vice ordföranden William Hahne, prånglade ut en debattartikel där de kritiserade moderpartiet för hur det hanterat Almqvist.
Bland gräsrötterna var tonläget också högt. Hur kunde Almqvist offras men inte Kent Ekeroth? Han var ju också med den där sensommarnatten 2010.
Det var som upplagt för konspirationsteorier och missnöje.
Efter en tid meddelade Erik Almqvist att han bestämt sig för att flytta till Ungern. Det stod också klart att den nu före detta riksdagsmannen skulle arbeta för partiet på konsultuppdrag när det handlade om att sjösätta ett större medieprojekt. Levebrödet var således säkrat och kopplingen till partiet bestod.
Parallellt med detta eskalerade konflikten i Sverigedemokraterna. Partiets så kallade bunkerfalangs kanske allra viktigaste strateg Patrik Ehn uteslöts i mars. Ungdomsförbundet som står bunkerfalangen nära flyttade samtidigt fram sina positioner i partiet medan uppsägningarna på partiets kanslier stod som spön i backen.
Sverigedemokraterna är ett splittrat parti. Ett faktum som partiets företrädare inte kommer att erkänna för vare sig själva eller utomstående förrän den dagen partiet delas i två eller tre. Ett år innan valet står man med en imploderad partiapparat på många håll i landet, maktstrider i stort sett i samtliga partidistrikt och en riksorganisationen som kantats av både sexuella trakasserier och nepotism.
Partisekreteraren Björn Söder som tidigare pekat med hela handen har inte längre kontroll på situationen. Kanske har han tankarna någon annanstans, i Bryssel till exempel?
Jimmie Åkesson lever en anonym tillvaro i mexitegelvillan i Sölvesborg. Hans sedan valet närmaste man Linus Bylund har istället blivit den som försöker råda bot på problemen. Under ett par års tid har han gått från att ha varit partiets gycklare till att vara den som formulerar partiets politik och försöker råda bot på de interna slitningarna i Sverigedemokraterna.
Men Linus Bylund är inte den som enar ett parti. Han saknar erfarenheten och definitivt den fingertoppskänsla som krävs. I både bunkerfalangen och bland de gräsrötter som lagt ner otaliga timmar ideellt på att bygga upp partiet är han en egotrippad uppkomling som hellre snackar med kändisar på Twitter än lyssnar på medlemmars synpunkter.
Det finns egentligen bara en sverigedemokrat som skulle kunna ena det splittrade partiet och han är i alla fall på pappret inte ens medlem i Sverigedemokraterna. Det är självklart Erik Almqvist.
Almqvist har respekt i alla läger inom det splittrade partiet. Innan järnrörsskandalen var han den självklara efterträdaren till Jimmie Åkesson. En Almqvistcomeback skulle få partiets i nuläget missnöjda aktivister att räta sig i ledet. Inspirerad av det politiska läget i det sverigedemokratiska drömlandet Ungern har han dessutom ideologiskt närmat sig både ungdomsförbundet och bunkerfalangen.
Erik Almqvist skrev under eftermiddagen på Twitter att han inte tänker kandidera i valrörelsen 2014. Det är smart av honom och ett väl använt trick som politiker brukar använda om de vill skapa en offentlig övertalningskampanj för en comeback.
Problemet är bara att Sverigedemokraterna skulle segla in i valrörelsen med en järnrörsskandal på halsen. Det skiter givetvis partiets idealister fullständigt i. Men de sverigedemokrater som bryr sig om det parlamentariska läget efter valet bävar inför ett sådant scenario.
Och den som fått för sig att han är den rättmätige efterträdaren till Jimmie Åkesson vill garanterat förhindra det.
Lika bra att dra till Ungern på semestern och se till att det inte händer...
