En röd tråd genom den antirasistiska miljöns moderna historia har varit den konstruerade konflikten mellan kamp mot högerextremism och kampen mot det som en del väljer att kalla för strukturell rasism, medan andra kallar det för en vardagsrasism som möjliggör att rasismen även finns på strukturell nivå.
I den antirasistiska debatten förs det till och från fram kritik om att anledningen till varför kampen mot högerextremism har dominerat den antirasistiska miljön i Sverige är att vita människor inte vill eller kan se den strukturella rasismen. Att arbetet mot rasism därför hela tiden reduceras till extrema avarter som Sverigedemokraterna, nazister och diverse näthatare.
På 1990-talet var kritiken mot prioriteringen av antifascistiskt arbete, det vill säga kamp mot högerextremism, berättigad på många plan. I Sverige var i alla fall den parlamentariska grenen av extremhögern en marginaliserad rörelse. Sverigedemokraterna fick i valet 1994 fem kommunala mandat och det högerpopulistiska Ny Demokrati hade fallit ihop som ett korthus och trillat ur riksdagen.
Att då i en väldigt liten utsträckning motsätta sig och inte aktivt arbetat mot hur människor begränsas i sina liv och inte har tillgång till inflytande i samhället beroende på hudfärg eller så kallad etnicitet och istället bara fokusera på den parlamentariska extremhögern kunde med rätta uppfattas som ett överslätande av rasismen i samhället.
Samtidigt fanns den utomparlamentariska grenen av extremhögern. En våldsam rörelse som släckte många liv. Under 1990-talets mitt skedde ett stort antal politiskt motiverade mord där förövarna var aktiva inom den högerextrema miljön i Sverige och morden var givetvis toppen av ett isberg. Parallellt med detta var nazismen som subkultur på uppgång. Sverige var ett centrum för vit makt-musik och den nazistiska våldspropagandan fanns i var och vartannat lokalsamhälle.
Att människor valde att engagera sig mot det nazistiska våldet var därför ingen slump. Under denna tid bildades bland annat organisationen Ungdom mot rasism och tidskriften Expo såg dagens ljus.
Det är lätt att referera till 1990-talet, för många av oss som idag är aktiva inom den antirasistiska miljön växte upp under denna tid.
Det var vi som jagades av nazisterna. Antingen för att vi hade fel hudfärg eller fel åsikter. Många av oss kom till Sverige under denna tid. Vi bodde på de flyktingförläggningar som attackerades. Vi fick höra glåporden och kränkningarna. Vi var trötta på skitsnacket, hoten och hatet och tog strid mot rasismen. Eller så bodde vi i närheten, kände till förövarna och delade inte deras rasistiska världsbild. I solidaritet med våra nya ortsinvånare valde vi att engagera oss för allas rätt att vara de dem är.
Och det är här den konstruerade konflikten kommer in.
Det finns en rasism i samhället som möjliggör rasistiska partiers frammarsch och hela extremhögerns funktion är att förstärka och försvara rasismen i samhället. En del väljer att kalla det för en strukturell rasism medan andra talar om rasistiska idéer som präglar samhället. Men det hänger ihop. Således ingen antifascism utan antirasism och vice versa.
Idag är inte den parlamentariska extremhögern en liten företeelse. Sverigedemokraterna sitter i riksdagen och påverkar samhället. De gör det i parlamenten. De gör det i samhället i stort genom nätpöblar och gräsrotsaktivism. Partiet har nått sin position på grund av att rasismen redan existerar. Inte på grund av slentrianmässigt missnöje eller ”okunskap”.
Nazismen finns och är närvarande. Det är nazister som försöker agera social rörelse och det är nazister som är helt öppna med sitt våldsutövande.
Och så har vi de som tar de högerextremas krigsretorik på allvar och går från ord till handling. De som alltid kommer att formas så länge extremhögern har ett fotfäste i samhället. Ibland får deras våld förödande konsekvenser för den enskilde individen. Ibland heter de Anders Behring Breivik eller Peter Mangs och sätter hela länder i skräck.
Efter några års backlash går den antirasistiska debatten på högvarv. Det är bra. Det tycker förmodligen alla som på det ena eller andra sättet motsätter sig rasismen. Men den antirasistiska debatten är ingen bubbla, där människor inte är präglade av rasismen som finns i samhället. Ska antirasismen ha en bred social bas, vilket jag förutsätter att alla vill, går det inte att sätta upp höga trösklar. Självkritik måste kunna föras fram, känsliga frågor dryftas men aldrig genom moralism och reducerande av jämlikar. Det blir i slutändan att man biter sig själv i svansen. Det kan många rättviserörelser vittna om.
Vi kan ha olika analyser, bråka med varandra, prioritera olika frågor och använda oss av olika kanaler, beroende på vilken bakgrund, ideologisk övertygelse eller erfarenheter vi har men ändå hitta gemensamma utgångspunkter när det behövs och känns relevant.
Men jag tänker aldrig köpa en konfliktlinje som i slutändan endast gynnar de som vill fortsätta trycka ner människor och reducera folk till deras religion, nationalitet, hudfärg eller så kallade etnicitet.
Kampen mot extremhögern och rasismen som finns i samhället hänger nämligen ihop.
