På måndagskvällen kunde Aftonbladet avslöja att det var Sverigedemokraternas vice partiledare Jonas Åkerlund som i valrörelsen 2002 under pseudonym vräkte ur sig grova rasistiska uttalanden i partiets närradio. Åkerlunds försvar var när han konfronterades med uppgifterna att det var länge sedan och att han var "politiskt omogen" vid tillfället. Noterbart är att Åkerlund som representerar partiet i riksdagens konstitutionsutskott var 53 år gammal vid tillfället och då hade varit med i partiet minst sju år. Att han använde pseudonym i närradion berodde på att han var rädd att mista jobbet. Att Åkerlund kandiderade för partiet samma år gör det påstående slående inkonsekvent.
Som så ofta när det gäller Sverigedemokraterna.
Jimmie Åkesson och hans "stabschef" Linus Bylund gick snabbt ut och sa att frågan var "utagerad". Locket på. Åkerlund ska givetvis sitta kvar. "Hjonerier att föreslå att nån skulle få lämna för ett, om än så jävla omlämpligt, ordval för tolv år sedan", skrev Bylund.
Och självklart tycker han så. Jonas Åkerlund föreslås föga förvånande att väljas om till vice partiledare på Landsdagarna som börjar om lite mer än en vecka. I valberedningens motivering står det att läsa: "Hans lugn och kunskap kommer även framöver att vara en tillgång".
För Jonas Åkerlund är inte vem som helst. Riksdagsledamoten som får ses som en ålderman i sammanhanget har under många år fungerat som något av en nestor för det yngre gardet i partiledningen som tog över makten i partiet 2005. Åkerlund var då en av få i partitoppen vars politiska engagemang sträckte längre tillbaka än dagen då han var "politiskt omogen" och gick med i SD. Vice partiledaren hade varit politiskt aktiv i Moderaterna och representerat partiet i kommunfullmäktige. En erfarenhet som var guld värd för de oerfarna sverigedemokraterna.
Under valrörelsen 2006 fungerade Åkerlund som en slags presstalesperson för partiet. Jag ringde själv upp honom vid ett flertalet tillfällen för att ställa frågor rörande kandidater som antingen var dömda för brott eller hade kopplingar till nazistiska organisationer. Den så kallade "nolltoleransen" som alldeles för många medier idag tror är på riktigt fanns redan då. Personer som var en belastning för partiet uteslöts och plockades bort från valsedlarna.
Om de inte stod partiledningen nära. Det var dubbla måttstockar redan på den tiden. Efter tag blev emellertid avslöjandena alldeles för många. Sverigedemokraterna, men den då vältalige Jonas Åkerlund i spetsen, valde en ny strategi. När medier som Expo började fråga SD hur det kunde komma sig att så många människor som var medlemmar i just SD gjort uttryck för grov rasism eller hade en bakgrund inom nazismen var förklaringen alldeles plötsligt att dessa människor sökt sig till partiet på grund av medias nidbild av partiet.
Kanske var det samma nidbild som den politiskt omogne Åkerlund attraherades av.
Eller så var det helt enkelt partiets dubbla ansikte. Att Jonas Åkerlund framträdde under pseudonym i partiets närradio i valrörelsen 2002 och under namnet "Victor" gav uttryck för grov rasism rimmar ganska väl med partiets strategi att försöka tona ner rasismen utåt men internt ha ett helt annat tonläge.
I en intern diskussion 2004 mellan partistyrelseledamöter uttryckte den då andre vice ordföranden Torbjörn Kastell sig så här om hur sverigedemokrater ska välja sina ord:
"Man säger inte 'sparka ut svartskallarna´, man säger, till exempel, 'verka för repatriering av etniska främlingar och kriminella eller icke assimilerbara element´; man säger inte att man skall ´hänga landsförrädarna', man säger att man skall 'utkräva ansvar av de politiker som agerat i uppenbar strid med sitt lands intressen'; man säger inte 'bögarna tillbaka in i garderoben', man säger "bevara kärnfamiljen".
Den strategin tycks gälla än idag. För när "stabschefen" Bylund ska ta avstånd från Åkerlunds uttalanden så är de "olämpliga". Notera det. Inte rasistiska i den glade twittrarens ögon.
