Motmedlet mot rasism finns inom oss alla

Abdikadir Hagi Abdirahman är ordförande för Somaliska
 kulturföreningen Tomelilla

Var och en av oss - äger det kraftfullaste motmedlet mot rasism. Det finns inom oss. I våra föränderliga och expansiva identiteter. 

Att jobba som utbildare på Expo innebär en unik möjlighet att få känna av pulsen på olika håll i landet. Ena dagen är det möten pensionärer, andra högstadieelever och den tredje fackföreningsaktiva. Från den minsta lilla ort med blott 500 invånare till storstädernas myller av folk.

För två veckor sen var jag i skånska Tomelilla, i Somaliska kulturföreningen där. Vi pratade om diskriminering och hatbrott, och om lagar och möjligheter att få upprättelse. Men också om rasismen i samhället; att några konsekvent får fördelar och några konsekvent får nackdelar beroende på hur vi ser ut och vad vårt ursprung eller tillhörighet är.

Så smärtsamt tydligt är det nu i kölvattnet av höstens terrorattentat. Terrordådet på Kronan i Trollhättan, där den 15-årige pojken Ahmed och den unge elevassistenten Lavin knivhöggs till döds. Terrordåden på våra blivande och befintliga asylboenden. Och terrorattentaten i Paris där 130 oskyldiga människor mördades. Och ytterligare otaliga oskyldiga skuldbeläggs nu för att på något sjukt sätt vara kollektivt ansvariga för detta, vidriga.

Abdikadir, som är ordförande för föreningen i Tomelilla, frågar mig i pausen medan vi dricker te om det är en risk nu, med läget som råder, att Sverigedemokraterna växer? Han gav uttryck för en oro som många av oss delar. En berättigad oro.

Men så finns också en rädsla som har helt andra bevekelsegrunder, som inte är berättigad. Och som tar sig helt andra uttryck.

De rasistiska rörelser och miljöer Expo bevakar, finner sin grogrund i den rädslan. Rädslan som ofta bortförklaras som en rädsla för ”det okända” men i grund och botten är en rädsla för att förlora makt och fördelar. Som bottnar i rasism.

Rädslan finns i alla lager i samhället, den finns i maktens korridorer. Den skymmer sikten och gör att vi inte tänker rationellt.

För en vecka sedan frigavs den 22-åring som häktades misstänkt för förberedelse till terrorbrott i Sverige; helt fri från Säpos tidigare misstanke. Men bilden på hans ansikte har spridits i media. 22-åringens identitet är allmänt känd. Skyldig innan motsatsen bevisats. Rädslan ökar risken att dra förhastade slutsatser exponentiellt.

Abdikadir, som efter studiecirkelns slut hastigt gick ner i bönelokalen för att be, hade tidigare, när vi pratade om terrorattentaten i Paris, upprört förklarat att det många nu inte förstår är att Islam inte förordar våld, och att det enligt islam är fel att mörda.

Att världens muslimer ska behöva känna sig nödgade att förklara det är ett sorgligt faktum. Ingen religion, i sig själv förordar våld – eller fred. Det är människor som är våldsamma.

Precis som Daniel Poohl skrev söndagskrönikan den 22/11, är Daesh, eller IS, inte samma sak som extremhögern. Men de delar viljan att skapa ett slutet samhälle, som är till för en liten, mycket snävt inringad grupp. Baserat på en människosyn som bygger på vanföreställningen att vissa ”människotyper” föds – och dör – på ett visst sätt, med vissa egenskaper, oförmögna till förändring.

Jag hade egentligen inget bra svar till Abdikadir, på om SD nu kommer öka, mer än att vi inte kan anpassa oss till oron över vad som kanske kommer hända. En sak är dock säker – rasismen frodas i ett samhälle som präglas av rädsla och misstänksamhet mot våra medmänniskor.

Abdikadir jobbar på en skola i Tomelilla, och han berättade för mig att en 8-årig pojke en dag kommit fram till honom och frågat:

– Varför är din hud brun?

Varpå Abdikadir skrattat lite till svar och frågat pojken:

– Varför är din vit?

Och pojken utropat:

– Jag är vanlig!

Abdikadir skrattade då högt, förklarade att han också är vanlig och höll fram sin hand för pojken att känna på. Numera när pojken ser Abdikadir är han inte någon okänd eller annorlunda. Han är Abdikadir. Människan Abdikadir.

Var och en av oss - äger det kraftfullaste motmedlet mot rasism. Det finns inom oss. I våra föränderliga och expansiva identiteter. Där är den starkaste sammanhållande kraften. Som får oss att mötas, att växa och expandera tillsammans

Hur finner vi gemenskap med en annan människa?

Det kan vara i något så enkelt som i ett skratt, i en energi som någon utstrålar. Som väcker nyfikenhet. Då är rädslan långt borta.

Novemberpogromen blev början på slutet

Novemberpogromen har ofta fått tjäna som ett illustrativt exempel på rasismens ohyggliga konsekvenser. För att hedra offren och för att se till att det aldrig kan hända igen måste vi minnas, och ta tillvara på den kunskap som historien ger oss.

Jag har ibland fått höra att ord är makt. Det är nog sant.  Att ord kan väcka både minnen och känslor. Och, om de framförs med skicklighet kan de både beröra och övertyga, men de kan också uppvigla, förtrycka och plåga.

Betänk ordet Kristallnatten. Det låter vackert. Jag tänker genast på det vidunderliga norrskenet eller på en glimrande stjärnhimmel. 

Ord som för tankarna till allt sådant som gör världen till en skön och vacker plats. Ord värdiga de vackraste av dikter.

Men, Kristallnatten var allt annat än vacker…

Vi ska för alltid minnas natten mellan den 9 och 10 november 1938.

Det är natten då nazisternas brunskjortor utför en samordnad och landsomfattande pogrom mot den judiska minoriteten.

Det är natten då över 1400 synagogor och bönehus brändes och förstördes. Då 7500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades.

Det är natten då judar inte längre kunde vara trygga i sina egna hem.

Det är natten då judar misshandlades urskillningslöst.

Det är natten då 30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationsläger där de utsattes för nazisternas grymheter.

Det är natten då 400 judar fick betala det högsta priset och mördades.

Ögonvittnen berättar…

”Jag minns elden, röken och de hatfulla ropen. Vår synagoga fortsatte att brinna dagen efter och en pöbel som dröjt sig kvar fortsatte att ropa ’Bränn dem – Döda judarna.’ Jag kan fortfarande höra de där rösterna.”

”På Kristallnatten, tog rädslan över våra liv. Synagogan brann och vi var så rädda för vad som väntade härnäst. Skulle de döda oss? Vi ville bara leva.  Den natten kom SS-män och förde iväg min far och stenar kom flygande genom våra fönster.”

Nej, Kristallnatten var allt annat än vacker.

Ordet Kristallnatten är egentligen bara en förskönande omskrivning som tragiskt nog överlevt de sex miljoner judar som mördades under Förintelsen. I själva verket ska nazisterna ha myntat denna cyniska benämning som anspelade på glassplittret från de krossade skyltfönstren som likt glimrande kristaller lyste upp den kalla natten.

Synagogan i Fasanenstrasse i Berlin eldhärjades av nazisterna natten
mellan den 9 och 10 november 1938. Totalt brändes och förstördes
1400 synagogor och bönehus under Novemberpogromen.   

Vad vi ofta tanklöst kallar för Kristallnatten var en viktig händelse på hatets inslagna väg. Den signalerade att nazisterna var beredda att bedriva ett skoningslöst krig mot försvarslösa människor och att man inte skydde några som helst medel. Låt oss därför sluta prata om Kristallnatten och istället benämna det som hände vid dess rätta namn – Novemberpogromen.

Massförstörelsen av judisk egendom och våldsutövandet mot judiska liv under Novemberpogromen var ett vägskäl. Men, det är viktigt att minnas att redan innan nazisterna kom till makten hade deras våld och trakasserier mot judar varit en del av vardagen. Från och med 1933 togs förtrycket till en helt annan nivå. Hundratals lagar som inskränkte judarnas medborgerliga rättigheter antogs och våldsutbrott fortsatte att avlösa varandra. Novemberpogromen blev en vattendelare på vägen mot folkmordet på Europas judar. 

Hur är det möjligt kanske någon frågar sig?

Jag tänker återigen på ordens betydelse. Hur nazisterna effektivt använde sig av dem i Tyskland under 1930-talet. Ord för att sprida hat och missaktning mot landets judiska minoritet som anklagades för att ligga bakom det tyska folkets alla umbäranden efter första världskriget.

De här lögnerna upprepades så ofta av den nazistiska diktaturens propagandacentraler att de lyckades övertyga miljontals människor vilket direkt eller indirekt bidrog till att Förintelsen kunde äga rum.

När ord av hat omsätts i handling kan det få fasansfulla konsekvenser.

Efter Förintelsen fanns det dem som trodde att århundraden av antisemitism i Europa var över. För hur skulle någon vid sitt sinnes fulla bruk sprida den här sortens rasism när vidden av nazisternas brott mot mänskligheten hade uppdagats?

Det var tyvärr en önskedröm.

Antisemitismens förhatliga idéer fortsätter att sprids än idag i vårt land och i resten av Europa.  Den sprids av aktörer inom olika politiska och religiösa miljöer. Antisemitismen ”muterar” ständigt, den använder nya argument, men de är bara variationer av samma grundtema – förakt och hat mot judar. Otryggheten bland judar sprider sig. Rädslan att utsättas för hatbrott gör att varannan person med judisk bakgrund i Sverige väljer att inte bära några religiösa symboler. Tidigare i år utsattes synagogan i Köpenhamn för ett terrordåd. En oroväckande utveckling som inte kan förminskas och som måste tas på allvar.

Det finns de som hävdar att den samtida politiska utvecklingen i Sverige är jämförbar med rådande klimat i Tyskland under 1930-talet. Det är inte ett korrekt påstående. Vi lever inte i en diktatur vars rasistiska ideologi genomsyrar hela statsapparaten och där yttrandefriheten är kringskuren.

Men, vi ska samtidigt akta oss för att ta vår demokrati för given. I dag förgiftar högerextrema och högerpopulistiska partier runtom i Europa det politiska samtalet med främlingsfientliga och rasistiska idéer. Partier vars gemensamma nämnare är ett alltmer slutet och homogent Europa.

Några av dem här partierna sitter numera i våra folkvalda församlingar där de fortsätter ställa grupper av människor mot varandra och spela på människors rädslor. Det finns anledning att känna oro. En journalist med tydliga kopplingar till det ungerska regeringspartiet Fidesz beskrev nyligen Ungerns utsatta romska minoritet på följande vis:

”En betydande del av romerna kan inte leva i samexistens. De kan inte leva ihop med människor. De här romerna är djur och de beter sig som djur […] Samtidigt förstår de här zigenarna hur de ska utnyttja den idiotiska västvärldens ´framgångar´. Man måste vedergälla istället för att tolerera. De här djuren ska inte tillåtas existera. På inget sätt. Detta måste lösas, omedelbart och utan hänsyn till metod.”

Ord spelar roll. Hatet existerar inte i ett vakuum. Det är alltid sammanflätat med den verklighet vi lever i. Debatten om asylinvandringen engagerar många. Men, den är stundtals väldigt hätsk och ansvarslös.

När det finns politiker som talar om flyktingar och migranter som hotfulla svärmar och parasiter bär de ett direkt ansvar för avhumaniseringen av dessa människor. Ord vars syfte är att peka ut och skuldbelägga en grupp av människor underblåser rasism och stärker potentiella våldsverkare.

När flyktingboenden sätts i brand…

När asylsökande skräms och trakasseras…

När EU-migranter misshandlas på öppen gata….

När synagogor och moskéer attackeras…

När en gärningsman hugger ned barn på en skola…

Då måste vi reagera och inse allvaret. Det handlar om politiska handlingar vars rasistiska motiv inte kan förtigas och inte kan avfärdas som isolerade händelser. Inom den högerextrema miljön är de här legitima handlingar. Jag är övertygad om att debattklimatet kommer skörda nya offer så länge det finns politiker vars ord bygger på en förljugen undergångsretorik.

Sverigedemokraterna. Ett parti vars nazistiska rötter är väldokumenterade utmärker sig i sammanhanget. Partiets ökända riksdagsledamot Kent Ekeroth stod på ett torg i Trelleborg fem dagar innan det rasistiska dådet i Trollhättan och – samtidigt som flyktingboenden stod i brand – manade åhörarna att agera:

”Vi ska visa dem att det är dags nu.

Vi har ingen tid att spara längre.

Gör någonting. Gå ut. Våga visa. Vi är motståndsrörelsen mot etablissemanget och mot media.

Vi står vid ett vägskäl. Man säger det ofta. Det är dags att agera. Jag hoppas att ni kommer göra det och att ni säger till andra att göra det.

Stå upp och hjälp oss ta tillbaka vårt land.”

Uppviglande ord som dessa sprids snabbt i rasismens digitala rum där hatets nätkrigare sitter bakom sina datorskärmar. Och, förr eller senare kommer någon av dem att ställa sig den avgörande frågan:

Om vi nu står inför en undergång. Vad är då räddningen?

Våldet kommer några att säga upphetsat. Slutligen kommer någon att ta på sig ansvaret och faktiskt utföra det. 

Novemberpogromen har ofta fått tjäna som ett illustrativt exempel på rasismens ohyggliga konsekvenser. För att hedra offren och för att se till att det aldrig kan hända igen måste vi minnas, och ta tillvara på den kunskap som historien ger oss. 

Vi måste komma ihåg att judiskt liv hade existerat i Tyskland alltsedan medeltiden. Trots deras integration i det tyska samhället fann de sig en dag på det sluttande planet. Är det någonting vi kan lära oss från denna historia så är det att integration inte innebär ett skydd mot förföljelse och folkmord. Rasismen bryr sig inte huruvida människor är integrerade. Det är en viktig lärdom i en tid när rasism skylls på bristande integration.

Vi måste också förstå att nazisternas utrotning av Europas judar verkställdes med hjälp av helt vanliga människor som valde att medverka, titta bort eller leva i förnekelse. Det handlar om människor som gjorde tidtabeller för den intensiva tågtrafiken till dödens läger. Som angav sina grannar till nazisterna eller som till och med aktivt deltog i mördandet.    

Men, framförallt måste vi påminna oss själva att demokratin ständigt måste försvaras och återerövras för varje generation. Det handlar inte bara om att rösta på olika politiska partier, utan det handlar också om att slå vakt om rättssamhället. Värnandet om medborgerliga fri- och rättigheter och likhet inför lagen.

Vi har alla en skyldighet att på olika sätt bidra till ett anständigare samhälle. Att var gång rasismen gör sig påmind i olika sammanhang ifrågasätta den.

Det gör skillnad att bemöta fördomar och ingripa mot hatbrott i vår vardag.

Det gör skillnad att organisera oss mot rasismen och erbjuda alternativ till dess förljugna verklighetsbeskrivning.

För till och med under nazisternas terrorvälde fanns det de som stod upp för sina medmänniskor genom att varna, att hjälpa, att vägra och att protestera.  

Dem får mig att tänka på den israeliska historikern Yehuda Bauers tänkvärda ord en dag som denna: 

”Du ska inte vara ett offer, Du ska inte vara en förövare, men över allt annat ska du inte vara en åskådare.”

Riktig källkritik granskar avsändaren

Kommentar med anledning av ett inlägg på en av Lärarnas riksförbunds lärarbloggar. 

Flera har hört av sig och bett Expo att bemöta innehållet i en skolövning som publicerats på en av Lärarnas riksförbunds lärarbloggar. Det gäller en skolövning i källkritik. Uppgiften har varit att jämföra olika nyhetsartiklar om det rasistiska terrordådet i Trollhättan. Bland annat har Expo:s rapportering jämförts med Avpixlats. [Förtydligande: Lärarens blogginlägg har av många uppfattats som om Expo och Avpixlats rapportering jämförts med varandra. Efter samtal med läraren har det framkommit att blogginlägget varit otydligt formulerat. I klassrummet har i själva verket Expos och Avpixlats rapportering granskats var för sig.]

Av allt att döma har Expo och Avpixlat, och andra mediers, plattformar presenterats för eleverna för att ”få dem att tänka till och verkligen försöka granska om det de läser är sant och om det verkar trovärdigt”. En väldigt bra utgångspunkt. Men det verkar ha skett utan någon som helst problematisering av källorna då ”elevernas syfte var endast att granska rapporteringen”.

Källkritik handlar dock om att granska källor, avsändare och deras motiv med publicering.

Det finns avgörande skillnader mellan Expo och Avpixlats publiceringar. En central skillnad är att Expo följer det pressetiska regelverket, medan Avpixlat inte gör det. Avpixlat är en sajt som bryter mot reglerna på en rad grundläggande punkter: såsom försiktighet med namnpubliceringar, hur rapportering sker kring brottsoffer och barn, hur berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning lyfts fram, samt hur felaktiga publiceringar rättas och kommenteras.

Att som lärare – som enligt alla skolans styrdokument förväntas stå upp för demokratiska värden, motarbeta rasism och främja ett källkritiskt förhållningssätt – inte förklara dessa grundläggande skillnader för de elever som ska jämföra och granska rapporteringen från de respektive sajterna är oroväckande.