 |
| Abdikadir Hagi Abdirahman är ordförande för Somaliska kulturföreningen Tomelilla |
Var och en av oss - äger det kraftfullaste motmedlet mot rasism. Det finns inom oss. I våra föränderliga och expansiva identiteter.
Att jobba som utbildare på Expo innebär en unik möjlighet att få känna av pulsen på olika håll i landet. Ena dagen är det möten pensionärer, andra högstadieelever och den tredje fackföreningsaktiva. Från den minsta lilla ort med blott 500 invånare till storstädernas myller av folk.
För två veckor sen var jag i skånska Tomelilla, i Somaliska kulturföreningen där. Vi pratade om diskriminering och hatbrott, och om lagar och möjligheter att få upprättelse. Men också om rasismen i samhället; att några konsekvent får fördelar och några konsekvent får nackdelar beroende på hur vi ser ut och vad vårt ursprung eller tillhörighet är.
Så smärtsamt tydligt är det nu i kölvattnet av höstens terrorattentat. Terrordådet på Kronan i Trollhättan, där den 15-årige pojken Ahmed och den unge elevassistenten Lavin knivhöggs till döds. Terrordåden på våra blivande och befintliga asylboenden. Och terrorattentaten i Paris där 130 oskyldiga människor mördades. Och ytterligare otaliga oskyldiga skuldbeläggs nu för att på något sjukt sätt vara kollektivt ansvariga för detta, vidriga.
Abdikadir, som är ordförande för föreningen i Tomelilla, frågar mig i pausen medan vi dricker te om det är en risk nu, med läget som råder, att Sverigedemokraterna växer? Han gav uttryck för en oro som många av oss delar. En berättigad oro.
Men så finns också en rädsla som har helt andra bevekelsegrunder, som inte är berättigad. Och som tar sig helt andra uttryck.
De rasistiska rörelser och miljöer Expo bevakar, finner sin grogrund i den rädslan. Rädslan som ofta bortförklaras som en rädsla för ”det okända” men i grund och botten är en rädsla för att förlora makt och fördelar. Som bottnar i rasism.
Rädslan finns i alla lager i samhället, den finns i maktens korridorer. Den skymmer sikten och gör att vi inte tänker rationellt.
För en vecka sedan frigavs den 22-åring som häktades misstänkt för förberedelse till terrorbrott i Sverige; helt fri från Säpos tidigare misstanke. Men bilden på hans ansikte har spridits i media. 22-åringens identitet är allmänt känd. Skyldig innan motsatsen bevisats. Rädslan ökar risken att dra förhastade slutsatser exponentiellt.
Abdikadir, som efter studiecirkelns slut hastigt gick ner i bönelokalen för att be, hade tidigare, när vi pratade om terrorattentaten i Paris, upprört förklarat att det många nu inte förstår är att Islam inte förordar våld, och att det enligt islam är fel att mörda.
Att världens muslimer ska behöva känna sig nödgade att förklara det är ett sorgligt faktum. Ingen religion, i sig själv förordar våld – eller fred. Det är människor som är våldsamma.
Precis som Daniel Poohl skrev söndagskrönikan den 22/11, är Daesh, eller IS, inte samma sak som extremhögern. Men de delar viljan att skapa ett slutet samhälle, som är till för en liten, mycket snävt inringad grupp. Baserat på en människosyn som bygger på vanföreställningen att vissa ”människotyper” föds – och dör – på ett visst sätt, med vissa egenskaper, oförmögna till förändring.
Jag hade egentligen inget bra svar till Abdikadir, på om SD nu kommer öka, mer än att vi inte kan anpassa oss till oron över vad som kanske kommer hända. En sak är dock säker – rasismen frodas i ett samhälle som präglas av rädsla och misstänksamhet mot våra medmänniskor.
Abdikadir jobbar på en skola i Tomelilla, och han berättade för mig att en 8-årig pojke en dag kommit fram till honom och frågat:
– Varför är din hud brun?
Varpå Abdikadir skrattat lite till svar och frågat pojken:
– Varför är din vit?
Och pojken utropat:
– Jag är vanlig!
Abdikadir skrattade då högt, förklarade att han också är vanlig och höll fram sin hand för pojken att känna på. Numera när pojken ser Abdikadir är han inte någon okänd eller annorlunda. Han är Abdikadir. Människan Abdikadir.
Var och en av oss - äger det kraftfullaste motmedlet mot rasism. Det finns inom oss. I våra föränderliga och expansiva identiteter. Där är den starkaste sammanhållande kraften. Som får oss att mötas, att växa och expandera tillsammans
Hur finner vi gemenskap med en annan människa?
Det kan vara i något så enkelt som i ett skratt, i en energi som någon utstrålar. Som väcker nyfikenhet. Då är rädslan långt borta.
