Idag skriver jag tillsammans med Ungdomsbarometerns vd Ulrik Simonsson på DN Debatt. Artikeln är en sammanfattning av de stora dragen i årets Ungdomsbarometer, med fokus på ett frågebatteri som Expo beställt om stödet för konspirationsteorier och konspirationistiskt tänkande.
Resultatet är tydligt. Det finns ett litet men betydande stöd för konspirationsteorier. Åtta procent av de unga tror att världen styrs av hemliga sällskap som illuminati eller frimurare, motsvarande siffra bland vuxna är elva procent. I båda grupperna är det 30 procent som inte helt tar avstånd från påståendet.
Bland de vuxna är tron på konspirationsteorier starkast bland de som sympatiserar med Sverigedemokraterna, likadant är det bland de yngre. Även om mönstret bland de unga inte är lika tydligt. Där är tron på konspirationsteorier mer utspritt mellan partisympatierna.
Samtidigt visar Ungdomsbarometern att det finns en utbredd misstro mot politikens förmåga att lösa samhällets problem. Som i alla artiklar finns det inte plats att förklara allt. Så det är på sin plats att klargöra några saker. Misstro mot staten, politiker och politiken är förstås en konsekvens av en politisk realitet och i vissa fall kanske också ett resultat av en sund kritisk hållning till makten. Dessutom kan ju en konspirationsteori visa sig vara sann. Så misstro måste inte alltid vara dåligt.
Men vår poäng är en annan.
Undersökningen och den artikel som kommer i nästa nummer av Expo förklarar och visar möjligheterna för ett utbrett konspirationistiskt tänkande, som inte bara är en kritisk hållning till sin omvärld utan en ideologi i sig. Konspirationismen är inte tron på en konspirationsteori, utan en idé om att inget i världen händer av en slump. Att vi alla är underställda en samordnad ansiktslös maktelit. Det är en analys som avsäger sig vetenskapens metoder för vad vi kan veta eller anta vara sant. Och som vänder den parlamentariska demokratin ryggen.
Alltså. Vill man komma åt misstron mot politikens förmåga att lösa samhällets problem så gäller det att återvinna förtroendet. Det är en stor uppgift men den måste tas på allvar. Det går förstås att kanalisera misstron och göra den till en politisk kraft som kräver förändringar. Och med ökad förmåga till källkritik så minskar risken att man faller för vilseledande konspirationsteorier. Misslyckas man med det så finns konspirationismen som ett alternativ. Och att döma av resultatet i Ungdomsbarometern så har den goda möjligheter att locka en del in i en värld där apatin blir till ett ställningstagande i sig.
