Hatretoriken riskerar att leda till fler attentat

Det brinner flyktingförläggningar igen. Under den senaste veckan har bilderna på eldhärjade flyktingboenden väckt minnena från 90-talet till liv. Då, i en tid av stort flyktingmottagande och en aggressiv ton mot flyktingar i den politiska debatten attackerades flyktingboenden flera gånger i veckan. Attentatvågen kulminerade 1992, då hade vi en brand eller ett attentat var tredje dygn.

Ser vi samma sak igen? På ett sätt gör vi förstås det. Sverigedemokraterna har meddelat att de nått vägs ände i riksdagspolitiken och ger sig ut på gator och torg för att få till en folkomröstning om invandringen. Eller som Kent Ekeroth sa under sitt tal under partiets demonstration i Trelleborg i helgen; ”Nu smäller det!” Det är en kampanj som hela den svenska radikalnationalismen ställer sig bakom, där till och med uniformerade nazister deltog i den där demonstrationen i Trelleborg. I debatten finns det dessutom de som talar om systemkollapser. Det är sammantaget en undergångsretorik som kastar skuld mot ett etablissemang och målar ut flyktingarna som ett hot mot nationens fortlevnad.

Och vi ser attentat och bränder. Hur många vet vi i ärlighetens namn inte. Den sammanställning som valsat runt i medierna listar eldhärjade flytktingboenden, inte attacker. En del av bränderna har med största sannolikhet uppstått på boendena av andra orsaker. Ibland som en konsekvens av undermåligt brandskydd. Men vi vet att det sker attacker. Och av allt att döma har attackerna eskalerat de sista veckorna.

Så på ett sätt ser vi samma mönster i dag som på 90-talet.
Samtidigt vet vi att historien inte upprepar sig. 90-talet var då. Nu är nu. Och idag görs politik på helt andra sätt. Den stora skillnaden är förstås nätet.

Nu samlas människor i forum där hatet frodas fritt. Under onsdagen kunde vi avslöja hur det på SD-vänliga facebook-grupper förs resonemang som är direkt kriminella. Där ges instruktioner för hur man på bästa sätt bränner ner en byggnad och på hur man gör napalm. Där jublas det åt bränderna.

Bland vissa på dessa forum, och även bland andra mer etablerade högerextrema aktörer, spelar det just nu ingen roll vad som ligger bakom den senaste tidens bränder. De ses som legitima attacker mot ett system som hotar nationen, där hyllas motståndet som reser sig med bensindunken i ena handen, och mobilen i andra.

Jämförelsen med 90-talet är relevant. För den lär oss se mönstren. Samtidigt har vi att göra med en helt ny typ av politisk aktivism. Det är lättare än någonsin att hitta stängda rum där ens egen sanning bekräftas. Och när tongångarna från politiker och opinionsbildare sjunker ner i den bruna sörjan omvandlas den till öppet hat.

Forskningen har visat att det kan finnas ett samband med retorik och våld. Så den stora risken är inte att vi får ett nytt 90-tal. Den är att vi får en eskalering, legitimerad av undergångsretorik och underblåst i hatets digitala ekokammare.

SD-Kaoset är tillbaka

Sverigedemokraterna är tillbaka i den position där de trivs bäst. Kaosskaparna. Den ständiga oppositionen. Under onsdagens riksdagsdebatt krävde Jimmie Åkesson ett missförtroendevotum mot finansministern Magdalena Andersson. Partiet har dessutom deklarerat att det tänker rösta på Moderaternas budget. SD är alltså beredda att rösta på en annan politik än sin egen för att försöka få till en parlamentarisk kris där regeringen tvingas avgå. Partiets hot från december förra året - det som till slut ledde till den Decemberöverenskommelse som nu slopats - ligger alltså kvar. Den som inte dansar efter partiets pipa kommer SD försöka tvinga bort med kaos och hot som vapen.

Förhoppningsvis är det en påminnelse till de övriga partierna om Sverigedemokraternas karaktär. Det finns de som ser värdet av att försöka styra landet utan inblandning från Sverigedemokraterna. De fick under dagen minst sagt det lättare att få sina tvivlare att förstå att Jimmie Åkesson inte är en seriös aktör i de utmaningar Sverige står inför.

Och så finns de som drömmer om att kunna få regera med stöd av Sverigedemokraterna. Några tänker sig att det skulle kunna gå att civilisera partiet, att genom ett närmande liksom få dem att skärpa till sig. Andra hoppas till och med kunna desarmera partiet, inte bara genom ett eventuellt direkt eller indirekt samarbete i framtiden, utan också genom att ta rollen som ett SD light. Det tydligaste exemplet är förstås Kristdemokraterna som i och med att partiet tog initiativ till att slopa Decemberöverenskommelsen trodde sig kunna ta över rollen som den tydligaste oppositionen i riksdagen. Idag fortsatte Ebba Busch Thor på den inslagna linjen när hon i en intervju i Dagens Nyheter (http://www.dn.se/nyheter/politik/kd-ledare-oppnar-for-gemensam-alliansbudget-nasta-ar/)sa att hon inte kan utesluta en gemensam Alliansbudget redan nästa år, vilket skulle bana väg för ett regeringsskifte med stöd av SD.
Utspelet fick mothugg från Allianskollegorna men poängen var gjord.

Det finns bara ett problem. Dagens debatt borde en gång för alla ha visat att det inte går att vinna en kapplöpning med Sverigedemokraterna om rollen som oppositionen. Sverigedemokraterna har det i sitt dna, i sin själva ideologi. De säger sig vara uttolkare av folkets vilja, och i deras värld går den alltid tvärtemot vad etablerade partier som vilar på idéer om öppenhet och pluralism säger och gör.

För de andra partierna finns två alternativ. Antingen fortsätta stöta och blöta viktiga frågor för landets framtid eller spela med i SD:s spel.

Vi vet vad Åkesson vill. Han vill ha kaoset. Landets utmaningar struntar han i. De är bara spelpjäser i ett cyniskt spel för att vinna den revansch som den svenska nationalismen ruvat på i decennier.

Dansk Folkeparti och föraktet för demokratin

Centralt hos Dansk Folkepartis ledande ideolog, Sören Krarup, finns det öppna föraktet och ifrågasättandet av demokratin.

Det är dagarna före valet 2010. Platsen är ett regnigt och småkallt Höganäs. På Tivoliparkens scen står Dansk Folkepartis partiledare Pia Kjærsgaard och agerar vallokomotiv till Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson står bredvid scenen och myser.

Dansk Folkepartis framgångar och genomslag i Danmark inspirerar och är en viktig förebild för SD:s partiledning. Dansk Folkeparti visar att det är möjligt att i grunden förändra ett helt lands faktiska politik och rita om det politiska landskapet.

Mycket har skrivits om Dansk Folkeparti, om hur de lyckats få det inflytande de fått, om det politiska spelet och hur Danmarks politik och samtalsklimat har förändrats. Vad man sällan läser är mer fördjupande vad partiet faktiskt vill med samhället och vilka som är partiets ideologiska förebilder. Vill man förstå det bör man läsa Per Wirténs senaste rapport ”Sören Krarup – Konservatismens tredje våg”, utgiven av Arena Idé.

Wirténs välskrivna rapport försöker på djupet beskriva Sören Krarup, Dansk Folkepartis ledande ideolog, tillika präst, politiker och författare. Sören Krarup är den person som under årtionden krattat manegen för att Dansk Folkepartis maktanalys och politik ska slå igenom i det danska samhället.

Krarups idéer och politiska visioner utgår från tre centrala delar, i mångt och mycket samma idéer som Sverigedemokraterna vilar på. För Krarup är nationalismen central och vägledande. Målet är etnisk och kulturell homogenitet i Danmark. Det andra centrala inslaget är angrepp på all form av invandring, mångkultur och överstatliga samarbeten likt EU och internationella konventioner. Den tredje delen är populismen. Enligt Krarup finns det en politisk och kulturell elit som i maskopi med invandrare motarbetar det ”vanliga danska folket”.

Likt andra populister hävdar även Krarup att det han håller på med inte är politik och ideologi, utan sunt förnuft. Allt utifrån intresset hos ”verklighetens folk”.

Vad Per Wirtén lyckas med i sin rapport är att sätta fingret på Krarups öppna förakt och ifrågasättande av det demokratiska systemet. I kampen för ett etniskt och kulturellt homogent Danmark kan mycket väl demokratin sättas åt sidan förklarar Krarup.

”Eftersom folket och nationen tillhör det verkliga går det alltid före demokratin som med sina abstrakta principer kommer från overklighetens sfär” skriver han i en av sina många böcker.

Det här är viktigt att ta med sig tror jag.  För personer som Krarup och hans anhängare, såväl i Danmark som i Sverige, handlar det inte bara om att i nostalgiska ordalag bevara något. Det handlar om att på djupet förändra vårt samhälles grundvalar.

Läs rapporten, begrunda och lär. Formulera sedan ditt försvar för demokratin, ty den är under attack.

Tiggeriförbud: det mest oansvariga en politiker kan införa

Att förbjuda tiggeri är bland det mest oansvariga en politiker kan införa. Fattigdom och misär har aldrig lösts genom förbud.

Det är inte många år sedan som Sverigedemokraterna i min gamla hemkommun Kungsbacka lade ett förslag om att förbjuda så kallad trottoarsittning. Anledningen var att partiets förslag om att förbjuda tiggeri i kommunen inte gick att få igenom.

På den tiden var motståndet från de demokratiska partierna, framförallt nationellt, i alla fall någorlunda kompakt.

Nu har det gått några år. Och allt fler demokratiska partier talar om tiggeriförbud. Senast i raden är Kristdemokraterna som i dag inleder sitt riksting i Västerås. KD:s partiledare Ebba Busch Thor passar på att sätta tonen i en debattartikel i SvD. Hon föreslår i praktiken att tillåta kommunerna att införa lokala tiggeriförbud.

Att förbjuda tiggeri är bland det mest oansvariga en politiker kan göra. Fattigdom och misär har aldrig lösts genom förbud. Det är inte tiggarna som är problemet. Det är diskrimineringen, rasismen och de ekonomiska klyftorna som är det.

"Men problemet är inte vårt utan Rumäniens och andra länderna som de flesta av tiggarna kommer ifrån...", hör jag allt fler politiker säga.

Av någon outgrundlig anledning så kommer det argumentet ofta från samma politiker som i andra sammanhang hyllar den så kallade fria rörligheten inom EU.

Fri rörlighet alltså. Men för vem? Inte för en fattig, diskriminerad och desperat människa från ett EU-land i Östeuropa i alla fall.

Inkonsekvensen är uppenbar. Den rätt sunkiga människosynen också för den delen.

Vad SVT inte berättade om Mona Walter

På Rinkeby torg samlades ett par hundra personer under lördagen för att under stort polispådrag lyssna till bloggaren Mona Walter. Det skulle hållas en manifestation för religionsfrihet och ett stöd för de samvetsfångar som dömts för att ha hädat eller lämnat islam i muslimska samhällen. 

Ja, det är en dyster verklighet som med rätta förtjänar att uppmärksammas och upplysas om. Rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet är nämligen långt ifrån självklar för många människor år 2015. 

Frågan är bara vilken trovärdighet Mona Walter har när hon talar för dem som inte har en röst? Under det senaste året har hon gjort sig ett namn på en rad hätska och kategoriska inlägg om islam där hon direkt eller indirekt anklagar och ställer muslimer till svars. Hennes inlägg har delats flitigt i sociala medier och hon har dessutom gjort flera intervjuer i etablerad media.

I skrivande stund har hon 14 000 följare på Facebook och når många potentiella läsare. Som före detta muslim anses hon av många läsare bära på erfarenheter som kan upphöjas till allmängiltiga för alla människor med muslimsk bakgrund. 

Det finns ibland en idé, vilket islamologen Eli Göndör påpekar, att erfarenhet och identitet är en kvalitetsstämpel som kan avfärda hyllmeter och generationer av forskning. Den egna erfarenheten upphöjs till allmän kunskap – inte sällan med krav på att världen ska anpassa sig till den egna uppfattningen.

I likhet med många andra personer inom den antimuslimska miljön försöker Walter beskriva en slags muslimsk essens som är våldsam, kvinnoförtryckande och odemokratisk. Något som görs med lösryckta citat från de islamiska källskrifterna och som endast tycks kunna tolkas på ett sätt. 

Det är givetvis en ohederlig argumentationsteknik, men som fortsätter tillfredsställa den öronbedövande nätmobben som nu tycks ha funnit ytterligare ett ”sanningsvittne” att luta sig mot. 

När Aktuellt i somras gjorde ett inslag om religiös fundamentalism i Rinkeby medverkade Mona Walter i en intervju. Situationen på plats blev snabbt hotfull och Walter fick tillsammans med journalisterna skyndsamt lämna platsen. Mona Walter uppges leva med dagliga hot och under skyddad identitet – något som säkerligen förklarar det omfattande säkerhetspådraget under lördagens manifestation. Det går bara att beklaga och fördöma. 

Men det uppmärksammade inslaget utelämnar dock ömmande och relevanta fakta om Walter. I inslaget uppgavs att hennes kritik av islam snappats upp av högerextrema krafter och därefter uppfattats som en provokation. I själva verket har Walter på egen hand förekommit i en rad högerextrema miljöer där hon spridit missaktning mot muslimer i allmänhet. 

I våras medverkade hon i den högerextrema podcasten RLM där hon deltog i ett samtal med bland annat Ingrid Carlqvist – en förgrundsgestalt inom den svenska antimuslimska miljön och den rasistiska nättidningen Dispatch International. Samtalet präglas av både insinuanta replikskiften och grundlösa påståenden. 

När Carlqvist diffust talade om en våldtäktsvåg i Sverige där muslimska män ”ofta” våldför sig på icke-muslimska kvinnor var inte Walter sen att instämma och förklarar att förövarna finner stöd för sina handlingar i Koranen. Så grund och kategorisk är alltså argumentationen. 

Hur ska annars den förljugna världsbilden där muslimer förblir ett hot upprätthållas? Med fler lögner så klart. 

Den 24 juli publicerade den högerextrema tidningen Nya Tider en intervju med Mona Walter under rubriken ”Islam är ren ondska”. Där bekräftade hon bland annat den antimuslimska konspirationsteorin om ett förestående muslimskt övertagande av Europa genom ett högt barnafödande. Den så kallade Eurabia-teorin ”är ingen myt” slog hon fast i intervjun. Alltså samma förljugna föreställningar och fantasier som Anders Behring Breivik gav uttryck för i manifestet han skrev innan terrorbombningen av Oslo och massmordet på Utöya.

Ytterligare ett exempel på Mona Walters aktiva deltagande och bidrag till den antimuslimska miljön var hennes medverkan som talare för For Frihed den 25 maj i år. Föreningen är en ombildning av den danska Pegida-rörelsen, men målen är fortfarande desamma: Stoppa ”islamiseringen” av Europa i allmänhet och Danmark i synnerhet. Ett budskap man fortsätter föra ut i samband med manifestationer varje måndag i Köpenhamn. 

Mona Walters förmenta kamp för religionsfrihet överskuggas av hennes ständigt återkommande demonisering och misstänkliggörande av muslimer. Att i ljuset av detta kalla Mona Walter för ”islamkritiker” eller som SVT beskriva henne som en ”omstridd aktivist” förminskar hennes aktiva roll i en den antimuslimska miljön som dagligen sprider hat mot muslimer på nätet. Och vars idéer och föreställningar till och med företräds i riksdagen.

Våga vägra vara en del av SD:s fulspel

Sverigedemokraterna är desperata. Riktigt desperata. När allt fler svenskar har fått upp ögonen för flyktingars situation både på väg till Europa men också hur de behandlas av länder som Ungern visar en undersökning från DN/Ipsos att opinionen har svängt. De senaste veckornas händelser har en kraftig förändring skett där allt fler vill ta emot flyktingar. Dessutom är betydligt fler oroliga för främlingsfientlighet än flyktingmottagande. Ett slag i ansiktet, så klart, på Sverigedemokraterna och andra aktörer som under det senaste året, likt rastlösa papegojor i en zoo-affär upprepat mantrat om att ”lyssna på vanligt folk”

Under paroller som ”Refugees welcome”, ”Låt flyktingarna stanna” och ”För ett humanitärt flyktingmottagande” har tiotusentals svenskar demonstrerat för att visa solidaritet med människor på flykt och för en anständig flyktingpolitik. Samtidigt med detta samlar organisationer, företag och privatpersoner in kläder, mat och erbjuder husrum. Hjälp- och biståndsorganisationer samlar in pengar för att hjälpa både flyktingar som tagit sig till Europa och de som fortfarande befinner sig i det som allt mer ofta kallas för ”närområdet”.

Vad gör då SD i detta läge? Förutom att partiets frontfigurer tröttsamt försöker hamra in ytterligare ett mantra, ”hjälp i närområdet”, så sitter företrädare och påstår att Europa begår ett kollektivt självmord genom flyktingmottagande medan någon annan tycker att flyktingar borde skjutas med kulspruta. Mitt i allt tumult försöker partisekreteraren Richard Jomshof lugna ner partiaktivisterna genom i en kommentar på Facebook förklara att eftersom Sverige inte är som föregångslandet Ungern (än) så måste SD anpassa retoriken.

Som om inte det vore nog så har de näringslivslobbyister som ledande sverigedemokrater stoltserat med att de haft möten med blivit tagna i örat. Och mitt i allt detta riktas återigen ljuset på partiets tvivelaktiga ekonomiska affärer, då SD-toppen Martin Kinnunen under gårdagen åtalades för bland annat grovt skattebrott. SD-ledningen vet att det sistnämnda kommer bli en affär som de kommer få leva med länge då det handlar om ekonomiska oegentligheter i företag inom och runt partiet. Efter att ha börjat ta del av förundersökningen kan jag, milt sagt, säga att det här både kommer användas av partiets motståndare och av den missnöjda oppositionen till partiledningen som i detta nu laddar inför partiets Landsdagar senare i höst. Dessutom är det interna missnöjet enormt mot toppstyrningen i partiet. Under onsdagsförmiddagen briserade en smärre bomb när riksdagsledamoten tillika Jimmie Åkessons svärmor, Margareta Larsson, nu lämnar partiet i protest och blir politisk vilde.

Men nog om det.

SD är desperata och då finns det bara en sak att göra. Att förlita sig till partiets motståndare. På lördagen kallar partiet till demonstration i Malmö. Parollen är ”Våga vägra våld”. Bland talarna återfinns både partiets mjukare framtoning personifierad i Paula Bieler och partiets hårdare och vulgärrasistiska framtoning personifierad i Kent Ekeroth. Sverigedemokraterna vet att Malmö är de våldsamma motdemonstrationernas stad. Samtidigt vill partiet, för jag vet inte vilken gång i ordningen, exploatera de sociala problem som finns i staden.

Det handlar alltså om att försöka skifta fokus. Lite som ett så kallat troll fungerar på internet. Sverigedemokraterna vill inget hellre än att mötas av våldsamma protester med stora polisinsatser som följd.

Ska man verkligen dras med i det? Oavsett hur provokativt SD och dess politik må vara så finns det ju betydligt viktigare saker att göra. Den bästa motdemonstration mot Sverigedemokraterna hösten 2015 är att fortsätta hjälpa flyktingar som anländer Sverige. Att på lördag, när SD vill sprida sitt hat och sin splittringspolitik, istället ansluta sig till de manifestationer och hjälpinsatser som nu sveper som en våg över Sverige skulle jag se som ett smartare men framförallt viktigare val. Flyktingarna behöver all hjälp de kan få och Sverige kan fortfarande få en betydligt mer anständig flyktingmottagande.

Inte som andra partier

Aftonbladet avslöjar idag hur Sverigedemokraterna i hemlighet har massövervakat mejlboxarna hos sina förtroendevalda, anställda och politiska aktiva. Redan 2013 kunde Expo avslöja att partiet från centralt håll läst igenom företrädares mail. I somras kunde Expressen berätta mer om det interna kontrollsystemet. Då hävdade dåvarande partisekreteraren Björn Söder att partiet bara kollar igenom mail hos personer som skilts från sina jobb inom partiet eller från sina politiska uppdrag. Det var alltså en lögn.

I de interna mail som Aftonbladet tagit del av diskuterar personalchefen Martin Kirchberg och IT-chefen Richard Plainview hur de ska hantera smygläsningen. Exakt vems mail som lästs eller hur partiets system för att övervaka mailen har använts är inte helt klarlagt. Det är också svårt att få en inblick i vem i partiet som har vetat om och utnyttjat den interna kontrollfunktionen.

Men några saker står ändå klart. Plainview och Kirchberg verkar ha varit medvetna som att de varit ute på hal is, och att övervakningen bör hållas hemlig. I SD:s inre har man byggt ett eget universum av intern kontroll som skulle få vilken diktaturstat som helst att bli avundsjuk. Att det är känsligt begriper åtminstone Kirchberg som i ett av mailen skriver: 
”Om det sprids att det kollas hur som helst så kommer folk att tappa förtroendet samt att de som har fuffens för sig kommer att använda andra kanaler”:

Fuffens. Det är alltså det som ska stoppas, och det kan ju i ett parti som SD vara i princip vad som helst som går emot partiledningens intressen. I ett av mailen skriver IT-avdelningen till personalchefen Martin Kirchberg ”Huvudsyftet med att skumma igenom inkomna mail är för att hitta spammönster. Och ser jag att någon mailar expo reagerar jag också…”

Här har vi alltså ett parti som aktivt söker igenom sina företrädares och personals mail för att säkerställa att de inte har kontakt med journalister som granskar partiet. 

Igår uppmärksammade Anna Hellgren på Expressen Kultur en kommentar på Facebook av partisekreteraren Richard Jomshof. I en diskussion med Erik Almqvist om partiets migrationspolitik skriver han:

"Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) (...) är vi tvungna att anpassa oss efter den verklighet som råder här".

Så låter det när SD talar öppet om sin strategi. Partiets retorik är en fasad, och bakom fasaden finns alltså det som Aftonbladet idag kan avslöja. Som bonus erbjuder Aftonbladets avslöjande ytterligare en inblick i SD:s interna värld. I ett av dokumenten som Aftonbladet publicerat visas en chattråd med it-chefen Edward Plainview. Hans profilbild är en flagga, kanske svår att känna igen vid första ögonkastet. Men för den som minns så förstår man var it-chefens sympatier ligger. Flaggan är den sydafrikanska apartheidregimens – en symbol för en av de mest brutala rasistiska regimerna i modern tid.

För den som tidigare tvivlat så borde det väl i alla fall nu vara uppenbart att Sverigedemokraterna inte är ett parti som andra.