SVT:s Uppdrag Granskning reportage om asylboendet i småländska Landsbro var både folkbildande och en inspirationskälla till antirasistiskt engagemang. Reportaget blottlade det faktum att ryktesspridning med en rasistisk klangbotten i kombination med bristande information från Migrationsverket kan splittra samhällen där asylboenden öppnas. Mytbildningen om ökad brottslighet, ifrågasättandet av flyktingarnas bakgrund och högerextremister som dyker upp med ännu fler lögner, överdrifter och generaliseringar är varken unikt för Landsbro eller för vår samtid.
Liknande situationer och stämningar har uppstått i decennier i Sverige. För Sverigedemokraternas del var försök att etablera sig på orter där det planerades eller precis hade startats upp flyktingboenden en uttalad strategi när partiet byggdes upp vid 1980-talets slut och under 1990-talets början. Något man på sina håll också lyckades med medan man fick åka tillbaka till partikansliet med svansen mellan benen efter besök på orter där civilsamhället var välrustat med både kunskap och sammanhållning.
Den stora skillnaden mellan då och nu är att Sverigedemokraterna och mer radikala grupper som dök upp i inslaget från Landsbro idag är betydligt mer professionella, resursstarka och framförallt så har de internet där de genom sina bloggar och egna nyhetskanaler sprider lögner, överdrifter, generaliseringar och hatpropaganda. Det ställer om möjligen ännu högre krav på civilsamhället och på en socialt ansvarstagande antirasism.
Därför var Uppdrag Gransknings reportage på många sätt folkbildande. Objektivt undersökte reportageteamet de rykten som spreds i samhället om de nya landsbroboarna och upptäckte att det inte stämde eller var grovt överdrivna. Men programmet var också en inspirationskälla för alla dem som ute i landet vill se sin hembygd både hålla ihop och vara välkomnande.
Inslaget med eldsjälen Birgitta i Mariannelund som startat upp en mötesplats för de boende på orten och hennes charmiga kaxighet när det gällde högerextremisters försök att sprida hat och splittra samhället visade på ett civilkurage som är både beundransvärt och nödvändigt om man ska försvara samhället man bor i mot rasism och intolerans och dessutom göra det till en ännu trevligare plats att bo på.
Något säger mig att liknande initiativ som det i Mariannelund snart kommer vara verklighet på fler platser.
Kanske är det rentav början på en ny folkrörelse?
