Mohammed Omar har gjort avbön. I sin skrift ”En opieätares bekännelser” förklarar han hur han nu kommit ur det ”opiumrus” som han befunnit sig i under de senaste åren. Det är så han kallar det, den period av politisk extremism som inleddes med att Omar förklarade sig radikal muslim i en artikel Expressens kultursida.
Den 33-sidiga lilla skriften är en självömkande historia där Omar förklarar sin antisemitism och extremism med att lidit under av en själslig kamp. Perioden var en ”snedtändning”. Nu vill han tillbaka in i offentligheten.
Reaktionerna på Omars kovändning har varit många. Antisemiterna på den högerextrema nyhetssajten Nationell sörjer sin förlorade vän. Omars avbön ses som ett försök att komma åt ”judaspengarna”. Han ”ett bevis på hur patetisk och ynklig en människa kan bli.”
Inom det kulturetablissemang som Omar nu söker tillträde till har mottagandet varit svalt. Ordfront förlags Pelle Andersson är den ende som, mig veterligen, har sagt att han är beredd att ge Omar en andra chans.
Kristian Lundberg, författare och poet, är den som med störst brak stängt dörren för Omar. I en hård och mycket bra artikel i Helsingborgs Dagblad genomskådar Lundberg Omars ursäkt. Han noterar bland annat att Omar inte säger något om den homofobi han gett uttryck för. Med rätta ifrågasätter Lundberg de påstådda orsakerna till Omars extremism. Som om man plötsligt börjar hata judar för att man mår lite dåligt. Sist men inte minst påminner han om att Omars politiska idéer har fått konsekvenser. Om att de skador Omar orsakat inte försvinner på grund av att han säger förlåt.
En del av den här historien handlar om ursäkten. Ska Omar förlåtas? Den andra delen handlar om trovärdighet. Är Mohammed Omar ens trovärdig?
Han skriver nu sin historia som om extremismen var en ”snedtändning”, något som bara slog till. Det kan vara värt att komma ihåg att det är andra gången han skriver sin historia. I samband med sin plötsliga radikalitet i början av 2009 publicerade han boken ”Islamisten”. Där berättade han om sitt liv i de fina salongerna. Om hur han till slut inte klarade av etablissemangets förljugenhet och slog sig fri. Blev ”radikal”.
Var den historien inte sann? Stämmer det inte att han många år innan artikeln i Expressen umgicks med den ultrakonservativa antisemiten Jonas De Geer? Var det inte så att Omar faktiskt hyste antisemitiska idéer innan han skrev den där artikeln i Expressen i början av 2009?
Frågorna hänger i luften. För att de ledtrådar han gett om vad han egentligen tycker och tänker inte hänger ihop. När den påstått sanna historien inte stämmer överens med fakta kallar vi det lögn. Men innan Omar helt avfärdas som en lögnare kan han helt enkelt svara på några av de ytterligare frågor som hänger i luften? Som borde vara lätta att svara på, nu när han återigen ser världen med klar blick?
Stödjer han fortfarande regimen i Iran?
När Omar säger ”sionismen”, vad menar han då?
Hur ser han på sin roll i den allt mer inflammerade sekteristiska konflikten mellan Shia och Sunni, som han nu tycks ägna mer och mer energi åt?
