I fredags skrev jag en debattartikel på SVT Debatt. Jag beklagade mig över att alldeles för få antirasister reagerat över att det antidemokratiska och antisemitiska islamistpartiet Hizb ut Tahrir etablerat sig i Sverige. Samtidigt publicerade vi en längre granskning av organisationen på Expo Idag. Det var inte första gången vi skrev om antisemitiska radikala islamister. Den här gången kände vi dock att vi ville vara tydliga. Vi ville visa att vi tar även den formen av intolerans på allvar.
Glädjande nog var det många som dunkade oss i ryggen. Dessutom verkar medias intresse för att för försöka skildra Hizb ut Tahrir ökat. Det finns alltid en risk att fenomen som varit underbevakade plötsligt får mycket större utrymme än vad de förtjänar. Men under helgen hölls bevakningen på en rimlig nivå. Sveriges Radios Människor och tro gjorde ett intressant inslag, där de två gästerna Göran Larsson och Salam Karam gav nya perspektiv. Dessutom rapporterade Sydsvenskan från konferensen i Köpenhamn.
Sverigedemokrater och andra som varnar för att islam ska ta över Sverige brukar med bestämdhet hävda att det inte går att kritisera radikal islamism utan att bli kallad rasist eller islamofob. Men jag har inte märkt av det. Inte arga mail, inga upprörda telefonsamtal. Inte efter en enda av de artiklar vi skrivit i ämnet.
Däremot så har det hört av sig människor som menar att jag är en hycklare. Som säger att det är hela islam som är problemet. Som menar att den enda lösningen är att förbjuda islam och skicka hem muslimerna.
Det ironiska i sammanhanget är ju att de uppvisar exakt samma fanatism och svartvita världsbild som Hizb ut Tahrir. De är varandras spegelbilder.
Vi andra, vi som tror att det går att leva tillsammans på lika villkor, vi står vid sidan och betraktar två extremistgrupper som göder varandra.
