På nattåget "hem" till Stockholm summerar jag en händelserik vecka. Med partiledardebatt, nyheter om attacker mot flyktingboenden och stigande opinionssiffror. Det är lätt att bli antingen fullblodspessimist eller domedagsprofet när man dessutom tar del av nyheterna från krisens Grekland där nazistpartiet Gyllene Gryning vinner ny mark eller brinnande krig i vår omvärld.
Men världen är som de flesta av oss vet inte svartvit.
Jag har den här veckan på många sätt befunnit mig i skuggan av både opinionssiffror och den alarmism som i den tid vi lever är norm i de sociala medierna. Efter att de senaste sex åren i perioder mer eller mindre levt på landsvägen kan jag just nu skönja ett slags trendbrott.
I detta nu samlas folk i Sverige och börjar diskutera hur vi ska lösa alla de utmaningar vi tillsammans står inför. Bekämpandet av intoleransen är helt klart en av dem. När jag i onsdags kväll föreläste på Göteborgs stadsbibliotek handlade diskussionerna mestadels om hur antirasistiskt arbete på lokal nivå ska bedrivas. Och om hur vi skapar ett samhälle där vi klarar av att leva tillsammans.
Samma sak var det igår kväll. På det genomtrevliga Duvanders konditori i Kristianstad samlades antirasister för att diskutera hur de tillsammans ska kunna göra staden tryggare och mer tolerant. FN-föreningen stod som arrangör. Kristianstadbor i alla åldrar diskuterade om hur både föreningsliv, skola och flyktingmottagande skulle kunna göras bättre.
Det var precis den här typen av diskussioner Poohl och undertecknad hoppades på när vi gav ut boken "Positiv antirasism" i våras.
På tåget mellan Kristianstad och Hässleholm ringde Kevin från den antirasistiska föreningen Frillesås Friendship. Under kvällen hade han och några antirasister på orten som är hemma på riktigt för mig delat ut flygblad och när han kom hem och kollade mejlen visade det sig att antirasisterna blivit inbjudna till en diskussion hos kommunen om mottagandet av ensamkommande flyktingbarn kan bli bättre.
- Klart vi drar dit, sa Kevin.
Innan jag släcker lampan inatt och får några timmars sömn tänker jag att nog finns det hopp ändå.
Bortom om alla rubriker om bombkrig och Björn Söder.
