I slutet av mars publicerade Novus Opinion en undersökning med rubriken "Stark ökning av proteströster inom SD". Jämfört med den senaste mätningen hade de SD-väljare som svarat "mycket viktigt" på påståendet "Jag proteströstar mot de etablerade partierna" ökat från 20 till 36 procent under perioden oktober 2012 till mars 2013.
Det är så klart en intressant förändring.
Förändringen har kommit i en tid då rasismen har varit omdebatterad. Den moderatledda regeringen har fått utstå en hård kritik från många håll i både frågor som rör integration och migration.
Det har också varit en tid med bitvis hårda, och enligt mig befriande, debatter mellan liberala antirasister och de som snarare ser rasismen som ett strukturellt samhällsproblem. Det visar att antirasismen inte är någon konsensusklubb - hur gärna än sverigedemokrater och andra intoleranta aktörer vill framställa det som en sådan.
Författaren Jonas Hassan Khemiris hyllade debattartikel "Bästa Beatrice Ask" och statssekreteraren Jasenko Selimovics svar är kanske de allra mest tydliga exemplen på dessa skiljelinjer.
Mot denna bakgrund har konfliktlinjerna förändrats. I den antirasistiska debatten är en aktör som Sverigedemokraterna totalt ointressant. I en sådan debatt har Jimmie Åkesson ungefär lika mycket att tillföra som en långfärdsskridskoåkare på en fotbollsplan.
För den övertygade SD-väljaren är den senaste tidens debatt mellan de antirasister som landar i en strukturell analys och de som har en mer individualistisk hållning ointressant. De tycker nämligen som Sverigedemokraterna. Så länge vi lever i ett mångkulturellt samhälle med dess fördelar och utmaningar kommer en röst på SD vara en proteströst.
68 procent anger att det är "mycket viktigt" att SD vill begränsa invandringen som skäl till att de tänker rösta på partiet. 25 procent anger "ganska viktigt" på samma frågeställning. Andra, betydligt större undersökningar som SOM-institutets visar dessutom att dessa väljare till stor del delar Sverigedemokraternas världsbild och ligger partiet nära värderingsmässigt.
Vi vet också att det finns en stor ambivalent grupp som är mottaglig för en intolerant världsbild men som också kan gå en mer tolerant riktning.
Här har antirasismen en enorm utmaning. Långa välskrivna essäer på DN-kultur är inte lösningen. Inte heller det tröttsamma men ändock klassiska till lika slentrianmässiga avfärdandet av intolerans som något som endast handlar om missnöje eller okunskap.
Jag tror att stora delar av svaret handlar om att antirasismen måste ta på sig rollen som en social rörelse som erbjuder en gemenskap - även för de som inte delar Selimovics och Khemrirs texter i sociala medier. Därför arbetar vi för närvarande i den riktningen med att hjälpa lokala aktörer att få igång antirasistiskt och antifascistiskt arbete som till stora delar handlar om att stärka gemenskapen i lokalsamhället.
Förrförra lördagen anordnade vi ett seminarium på ABF:s antirasistiska forum med vår brittiska partner Hope not hate som lyckats med att förändra sitt sätt att arbeta. I seminariet lade vi ut texten om hur arbetet går till. Det kan du se här.
