Bokslut Almedalen

Almedalen är över och nu går Sverige till vila. Det är lite mer än ett år kvar till valet och kanske kan Almedalsveckan ge några fingervisningar om vad vi har att vänta efter att sommaren är över och det politiska Sverige sätter igång sitt valmaskineri.

Enligt en undersökning från medieanalysföretaget Retriever var Sverigedemokraterna ett av de partier som fick mest utrymme i media under Almedalsveckan. Socialdemokraterna dominerade, följda av Moderaterna med Sverigedemokraterna hack i häl. Det säger något om läget. Sverigedemokraterna närvaro i media beror inte i första hand på partiets egna utspel utan på grund av att de andra partierna tvingas, och vill, förhålla sig till partiet.

Moderaterna puttar över SD i Socialdemokraternas knä, lite på samma sätt som Mona Sahlin under valrörelsen 2010 tvingade Reinfeldt att ta ställning till hur han skulle förhålla sig partiet efter valet.

När SD blir svarte petter är det bara SD som vinner. Partiets roll som ett tredje alternativ, mellan de två blocken, är precis vad Jimmie Åkesson önskar.

Å andra sidan är det kanske en ofrånkomlig debatt. Sverigedemokraterna är idag det tredje största partiet i flera mätningar. Det måste både väljare och partier förhålla sig till. Även Sverigedemokraterna. Tyvärr lyckas partiet hela tiden komma undan sitt eget ansvar i frågan. I takt med att valet närmar sig borde även Jimmie Åkesson ställas mot väggen.

Kan Jimmie Åkesson tänka sig att bilda regeringsunderlag åt Alliansen, trots att han anser att Reinfeldt ger uttryck för svenskfientlighet?

Kan Åkesson tänka sig att regera tillsammans med Miljöpartiet, som Björn Söder så sent som under Almedalsveckan kallade det ett ”extremistparti”, trots att partiet i de flesta fall röstar med Alliansen i riskdagen?

Frågorna är oundvikliga. Men tyvärr riskerar de att kasta en skugga över andra, mer intressanta, konfliktdimensioner.

Almedalen inleddes med nyheten om att de svenska väljarna tycker att skillnaderna mellan de politiska partierna är små, och att de önskar att de skiljde sig åt mer. Enligt en studie som presenterades av statsvetaren Magnus Hagevi vid Linnéuniversitet önskade en stor majoritet, 67 procent, av drygt 1 550 tillfrågade, större skillnader mellan de politiska partierna i Sverige. Drygt hälften, 57 procent, tycker att skillnaderna är små i dag.

Därför är det oroande att se att den konfliktdimension som tycks växa och ta allt större plats är den mellan Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. En konflikt som Göran Eriksson, politisk kommentator på Svenska Dagbladet, med rätta kallar moralistisk. För som det ser ut nu är det precis det vi är på väg att få. En bedräglig debatt där vi ska ta ställning till fler eller färre invandrare. Som om det avgör hur vi skapar ett samhälle där vi kan leva tillsammans på lika villkor.

Först och främst. Det är bra att det finns en rågång mot Sverigedemokraterna. Sverige är ett av få länder där inget av partierna i parlamentet har svalt det högerpopulistiska betet. SD har ökat i opinionen sedan förra valet, men blivit utestängda från partiets hjärtefråga.

Partierna vänder ryggen mot SD för att de förstår att partiets ideologi handlar om mer än att bara spara pengar på invandring, de förstår att SD står för ett helt annat samhälle, och att eftergifter till SD är eftergifter till den idén.

Där har Miljöpartiet varit tydligt. Och visst spelar migrationspolitiken stor roll. Den är på ett sätt ett lackmustest för ett lands syn på humanitet, internationell solidaritet och i förlängningen idén om vem som har rätt att vara en del av gemenskapen.

Men den avgör inte allt. Miljöpartiet är det parti som idag talar mest om strukturell diskriminering och rasism. Men det är inte SD:s fel att vi har diskriminering. De vill förstås ha kvar den och driver en politik som går ut på att förstärka den. Men de har inte ansvaret. Det har regeringen. En antirasistisk politik kan inte bara rikta udden mot SD och får inte maskera avgörande frågor om alla likas rättigheter till en moralfråga om invandring eller inte.

I kölvattnet av Sverigedemokraterna dök även Svenskarnas parti upp i Almedalen. Det är i sig inget nytt att högerextremister i marginalen söker sig dit. Men det här året var det annorlunda. Partiet borde betrakta sin Almedalsvecka som en braksuccé. Partiet fick uppmärksamhet i media på ett sätt som få partier av samma sort lyckats med.

Å andra sidan innebär uppmärksamheten att allt fler blir medvetna om partiets förljugna framtoning. Det är alltid en balansgång. Hur mycket ska vi prata om extremisterna? Hjälper vi dem inte bara att få mer uppmärksamhet? Självklart är det så. Ju mer vi pratar om nazisterna desto mer utrymme får de i media. Men det finns inga andra alternativ. Svenskarnas parti kommer att vara aktiva i människors vardag fram till nästa val. Då behövs kunskap om de verkliga motiven bakom partiets klädinsamlingar till hemlösa och andra sociala aktiviteter.

Det blev en vecka där den organiserade rasismen hamnade i fokus. Men det finns fler aspekter av den antirasistiska frågan. Strukturell diskriminering, hatbrott och olika minoriteters strävan efter likabehandling låg långt ner på agendan under Almedalsveckan.

Förhoppningsvis kan alla vi antirasister hjälpas åt att lyfta den ytterligare nästa år.