Det finns ett annat vi

Jag står på Expos mingel i Almedalen. Det är trångt och trevligt. Flera hundra personer. Vänner, samarbetspartners och antirasister står och pratar eller halvligger i kuddarna på den provisoriska läktaren. Himlen är klar. Det är en bra kväll.

På storbildsskärmen ser jag Jimmie Åkesson tala. Där nere i Almedalen har publiken samlats framför den pimpade scenen. Blåa ballonger och en vit fondvägg med texten ”Hela Sveriges parti”.

Vi vill inte vara där. Vi har samlats i en idyllisk trädgård för att vi vill ha ett annat sammanhang en kväll som den här. Vi vill inte höra skiten, men det är klart att vi vill höra ändå. Vad Jimmie Åkesson säger är ju trots allt viktigt. För att göra den nödvändiga plågan uthärdlig erbjuds alla gäster en bingobricka med klyschor. När Jimmie Åkesson upprepar sina favoritord; ”Sverigevänner” ”splittring” eller ”islamist” bockar folk i rutorna och till slut skriker någon ”bingo!”

Jag är inte med. Jag tar ett kliv tillbaka och försöker fokusera på vad Åkesson faktiskt säger. Sådär professionellt som jag vant mig vid under alla åren på Expo. Hur kommer han att förhålla sig till de olika fraktionerna i partiet? Vilka målgrupper kommer han att rikta in sig på? Vad säger det om läget i partiet? Vad säger det om intoleransen i det svenska samhället?

Jag hör honom prata, och plötsligt smalnar allt runt omkring mig av. Inget ljud från klirrande flaskor, den puttenuttiga fontänen mitt på gräsmattan eller från småpratande gäster. Ingen känsla av sommarkvällens bris.
Jag ser bara Jimmie Åkesson.
Tunnelseende. Det kokar i mig.
Vad fan är det han står och säger?

***

Det är märkligt. Jag har hört så många tal av sverigedemokrater, läst så många blogginlägg och artiklar att jag blivit avtrubbad. Jag antar att det är någon form av skyddsmekanism. Istället för att bli upprörd över bristen på empati för flyktingar och människor på flykt, lögner och både öppen och förtäckt rasism försöker jag förstå. Jag analyserar, systematiserar och sätter det i ett sammanhang. Allt för att göra det begripligt för mig själv och andra.

När vi håller kurser för journalister brukar jag prata om det där. Att journalistiken blir så mycket bättre och relevant om man trycker tillbaka känslorna och låter den förnuftiga journalistiska kompassen styra.

Men den här gången funkar det inte.
Det Jimmie Åkesson pratar om kommer för nära för att det ska gå att stänga av.

***

Jag kastas tillbaka i tiden. Mamma och moster sitter vid vardagsrumsbordet och pratar om jobbet. Mamma i hemtjänsten, moster i äldrevården. De pratar med ömhet om de gamla som de tar hand om. Lider med deras tilltagande svaghet, gläds åt besöket från en anhörig, minns med skratt de som lämnat jordelivet.

De pratar om ömmande kroppar och tunga lyft. Om att inte få jobba heltid trots att man vill det.

Jag springer runt, leker med brorsan, tar några kakor från fatet och snappar upp fragment från diskussionen.

Och jag lär mig att det finns något stort i att hjälpa andra. Inte för vilka de är, utan för att de behöver det.

***

Tillbaka i Almedalen. På scenen står Jimmie Åkesson och läser upp ett brev från en kvinna som kallar sig ”Sverigevän i hjärtat”.

Sverigedemokraterna lider av samma problem som alla andra högerpopulistiska partier i Europa. De har få kvinnliga medlemmar och få kvinnliga väljare. Nu ska Sverigedemokraterna försöka vända trenden.

Jimmie Åkesson vill försöka fasa ut delade turer genom ett stimulanspaket till landets kommuner, Arbetsmiljöverket ska få ökade resurser och i höstens budget är partiet berett att anslå pengar till stärkta möjligheter till heltid i kommuner och landsting.

Och brevet från den där kvinnan blir bärande i retoriken. Förslagen är till för kvinnor som hon. Jimmie Åkesson kallar henne med rätta en samhällsbärare, en hjälte. Och hon är inte ensam påminner han.
Det finns fler som är som hon. Vardagshjältar.

Det låter som om han försöker prata om min mamma, min moster, min flickvän, mina vänners släktingar inom vården.
Tunnelseende.
Det kokar inom mig.

***

Ibland är politik betydligt mer banalt än vad partistrateger och ideologer anar. Ibland handlar det bara om känslor.
Som nu när Jimmie Åkesson kliver in som en arrogant inbrottstjuv i mitt liv för att kidnappa de människor som står mig närmast.

Jag vill bara säga. Kom inte här och försök bli deras vän.
För du vet inget om dem.
Du vet ingenting om oss.

***

Det finns säkert de som lockas av Jimmie Åkessons tal. De som vet vad hans parti står för, som gillar det och som gärna kallar sig sverigevänner.

Men det finns så många fler som är inte ställer upp på det där.
Det finns ett annat vi. Vi är precis lika vanliga.

Vi är dem som gör så gott vi kan, som ser våra barn växa upp, som ställer upp längs vägen, som ser om våra nära och kära, som sörjer och gråter, som skrattar och gläds. Som öppnar dörren när någon behöver hjälp. Som ser en värld som är större än vår egen. Som försöker leva våra liv som vi vill leva dem, och som tycker att vi har rätt att vara de vi är.
Vi bär också upp det här samhället.
Och vi låter oss inte definieras av en broiler från Sölvesborg som aldrig har haft ett riktigt jobb.

Framför allt kommer vi aldrig låta oss luras av någon som vill kapitalisera på slitet i en underbemannad bransch med för låga löner och omänskliga arbetsvillkor, bara för att få stöd till en politik som går emot vår djupa övertygelse om allas lika rättigheter.