Den 11 juli anordnar Stiftelsen Expo och en rad andra aktörer i landet minnesstunder för de som föll offer för folkmordet i Srebrenica 1995. Över 8000 män avrättades bara under ett par dagar för att de tillhörde en viss religion och folkgrupp. I Srebrenica var det bosnjakiska pojkar och män som systematiskt mördades. De nattsvarta dagarna i Srebrenica brukar slentrianmässigt kallas för en massaker. Men Haag-tribunalen har klassat det som ett folkmord.
När man talar om folkmord i politiken, i undervisningen i skolan och i media är fokus många gånger själva mördandet. Hur många avrättades? Vilka vapen användes? Hur länge pågick själva mördandet?
Det är givetvis relevanta frågor att ta upp.
Men alldeles för sällan diskuteras det som föranleder ett folkmord. Hur gick processen till innan det slutgiltiga och ofrånkomliga dödandet var ett faktum. Man kan fråga sig varför det är så. Kanske är det så enkelt och obehagligt att vi då måste konfronteras med idéer som florerar i vår samtid?
Jag är rädd för att så är fallet.
För någon månad sedan satt jag på ett möte där rasismens och det som kallas främlingsfientlighetens orsaker diskuterades. Rädslan för det "okända" var en teori. Exkludering, "utanförskap" och den eviga tesen om missnöje lades också fram som förklaringar under den mer än timslånga diskussionen.
Då kom jag att tänka på Srebrenica. Och alla andra folkmord under 1900-talet också för den delen.
Folkmordet i Srebrenica berodde inte på missnöje, exkludering eller "utanförskap". Det föranleddes som alltid av en medveten politik och var således resultatet av ett politiskt projekt med en tillhörande propaganda.
Det var varken en karismatisk ledare eller en folkmobbb som lade grunden för det fruktansvärda som skulle hända. I det här fallet var det en kulturelit i Belgrad som anammat nationalistiska idéer och en vilja att skilja på folk och folk. I detta politiska nationalistiska projekt var bosniakerna ett problem. De skulle helt enkelt inte få leva i den region som idag kallas för Republika Srpska. När sedan politiker i Serbien innan Balkankrigets utbrott anammade idéerna var en etnisk rensning oundviklig.
Folkmordet i Srebrenica föranleddes alltså av en kulturell och politisk elit som tog sig an idéer som vi idag ser hos högerextrema rörelser och partier runt om i Europa. I Sverige har dessa idéer, allt för väl, till stor del stannat hos just extremhögern.
Men dess värre är det en rörelse som har en så pass sprängkraft att ett parti som Sverigedemokraterna kan nå en riksdagsrepresentation.
"Vad är det du säger, Bengtsson?! Menar du att Sverigedemokraterna förespråkar etniska rensningar?! Menar du att Åkesson är som Hitler?".
Det är givetvis en berättigad fråga som vi får ibland när jag och mina kollegor talar om SD:s retorik och dess konsekvenser. Jag menar givetvis inte att Jimmie Åkesson förespråkar etniska rensningar och folkmord. Men den yttersta konsekvensen av en retorik som bygger på att människor är så brutalt olika att vi inte kan leva tillsammans är dess värre just etniska rensningar.
För en politik där målsättningen är homogenitet och där grundfundamentet är att alla människor ska känna samma lojalitet landar i, hur man än vrider och vänder på det, att någon eller några måste bort.
Det spelar ingen roll hur mycket SD ropar på assimilering för frågan blir i sådana fall: Vad ska SD göra med de som inte assimilerar sig tillräckligt efter SD-nationalismens tycke? Det räcker inte heller att propagera för en kraftigt begränsad invandring när de som i SD:s ögon inte vill anpassa sig redan är här.
Precis som folkmordet i Srebrenica var en del av en medveten attack på mångkulturen följer dagens nationalistiska och högerextrema partier samma logik.
När jag igår läste Sverigedemokratisk Ungdoms förslag till idéprogram behövde jag knappast revidera min analys. I programförslaget som i bästa fall skulle kunna vara en pamflett från ett gäng rojalistiska fältbiologer som snöat in på nationalism skriver de unga sverigedemokraterna bland annat:
"Enhetligheten i en nationalstat möjliggör en utveckling präglad av harmoni och långsiktighet".
"Identiteten som svensk markerar gränsen för vilka som betraktas som en del av den egna gemenskapen, och vilka som tillhör en annan gemenskap".
Dessa två formuleringar säger egentligen allt. En nation kan inte innehålla människor som värderar sina identiteter olika. För att uppnå "harmonin" är vi många som måste bort.
Således inget nytt under nationalistiska solen.
Blodet från de små vägarna i utkanterna av Srebrenica syns i ett riksdagspartis ungdomsförbunds retorik och högfärdigt formulerade visioner.
Men det får man väl inte säga i det här landet.
Lika bra att prata om utanförskap och en rädsla för det "okända".
