Jag har en vän som gjorde en spontan grej för ett tag sedan som ju mer jag tänker på den desto mer inser jag hur briljant den var. Han satt hemma i sin lägenhet och hängde på Facebook. Och lite så där förstrött kikade han i sitt flöde vad hans vänner och bekanta hade för sig. Någon hade lagat en fin middag, en annan hade sett en bra film, en tredje delade en artikel från rasistisk ”nyhetsajt”.
Ja, det var lite som vilken dag som helst. I den tid vi lever i när våra bekantskapskretsar har expanderat via de sociala medierna är det många av oss som får ta del av propaganda som de flesta av oss tidigare endast såg i form av halvt nedrivna klistermärken på lyktstolpar i våra lokalsamhällen.
Min vän hade flera gånger gått in och ”tagit debatten” på bekantas Facebooksidor. Men reaktionen hade antingen varit att en hord av personer gått in spridit ännu mer rasistisk dynga i diskussion eller så hade han mötts av totalt tystnad. En slags sajbersocial apat. Så den här dagen bestämde sig min vän för att göra något lite annorlunda.
Han ringde upp sin Facebook-kompis och frågade hur läget var. Facebook-kompisen var på jobbet men blev glad över att min vän ringde. De var uppväxta i samma lokalsamhälle och det var ett tag sen de sågs sist. Så efter lite kallprat om förklarade min vän varför han ringde.
- Jag ringer dig för att jag såg att du delade en länk från en rasistisk sida, sa han.
- Har jag?, frågade Facebook-kompisen.
- Ja, du har ju gjort det flera gånger nu. Varför delar du en massa länkar från en sajt vars enda syfte är att sprida skit om invandrare?, fortsatte min vän
- Det var en kompis som delade den. Jag tycker att det är dåligt med kriminalitet, förklarade Facebook-kompisen.
- Ja, men har du inte tänkt på att den här sajten bara skriver om invandrare och människor med utländsk bakgrunds kriminalitet? Det är ju sajtens enda syfte. Att jävlas med människor som dem inte vill ska vara i Sverige, sa min vän.
- Som sagt… Det var en kompis som delade den, fortsatte Facebook-kompisen.
Min vän fortsatte ifrågasätta. Förklarade att det är så här fördomar sprids och samhället splittras.
- Vill du ha ett samhälle där människor är rädda bara för att de själva eller deras föräldrar kommer från ett annat land?, undrade min vän.
- Nej, det vill jag inte, försäkrade Facebook-kompisen.
- Men sluta dela en massa rasistiskt skitsnack då, uppmanade min vän sin Facebook-kompis.
Facebook-kompisen sa att han skulle sluta göra det och sedan bestämde dem sig för att ta en fika snart.
Det finns mycket i den här historien som man kan lära sig av. Det är en sak att sitta framför en datorskärm och helt okritiskt sprida fördomar och rasism. Lika lätt är det att skriva att man tycker att det är fel. Men att öga mot öga eller öra mot öra diskutera rasism och intolerans är trots de sociala mediernas förträfflighet bra mycket bättre. Det blir liksom mer på riktigt då. Vi blir tvungna att på ett helt annat sätt stå för våra handlingar.
Min väns spontana tilltag tror jag också faktiskt leder till att personen som spred rasism, oavsett om han har rasistiska värderingar eller inte, också insåg att man blir tvungen att stå till svars för den dynga man sprider.
Därför tänker jag nästa gång någon av mina Facebookvänner sprider rasism slå en signal och fråga vad som står på. Det är i alla fall värt ett försök. Hellre det att gå den enkla vägen och be personen ifråga att dra åt skogen.
tisdag 24 september 2013
måndag 23 september 2013
4029 hatbrott utförda av Polisen?
”Såväl tattare som zigenare är ett opålitligt och ofta oärligt folk, varför bättre kontroll över detta folks kringvandring borde föreskrivas. Varje kringresande tattare och zigenare borde åläggas medföra en så kallad uppehållsbok eller dylikt, utfärdad av vederbörande polismyndighet i mantalsskrivningsorten, vilken den kringresande tattaren eller zigenaren skulle vara skyldig uppvisa och låta påteckna av polismyndigheterna i de socknar de draga fram. Uraktlåtes detta böra de kunna varnas för lösdriveri.”
Citatet är från 1922 och den så kallade Fattigvårdslagstiftningskommit
Det här skulle kunna vara historia. Något Sverige lärt sig av och gått vidare från. Men romer diskrimineras fortfarande. Det är redan ett faktum. När DN idag avslöjar att Skånepolisen uppfört ett register med namnet "Kringresande" och där över 4000 romer registrerats, bland annat barn i tvåårsåldern, visar att de antiromska idéerna är mer än väl rotade i vårt samhälle. Det är inte eko från en svunnen tid. Det är idag. Och mer strukturell kan rasismen knappast vara.
Avslöjandet väcker en berättigad vrede och nu finns det oändligt med frågor både för ansvariga inom polisen och politiken att besvara.
Förra året anmäldes 220 antiromska hatbrott, enligt Brottsförebyggande rådet. Mörkertalet sägs vara stort och när romer och resande idag nås av nyheten om polisens register lär knappast viljan att anmäla öka.
Men Skånepolisens registrering är med största sannolikhet olaglig. 4029 personer ska enligt DN ha registrerats. 4029 hatbrott utförda av Polisen?
Till 2013 års hatbrottsrapport kan Brottsförebyggande rådet med andra ord plussa på 4029 antiromska hatbrott.
Citatet är från 1922 och den så kallade Fattigvårdslagstiftningskommit
Det här skulle kunna vara historia. Något Sverige lärt sig av och gått vidare från. Men romer diskrimineras fortfarande. Det är redan ett faktum. När DN idag avslöjar att Skånepolisen uppfört ett register med namnet "Kringresande" och där över 4000 romer registrerats, bland annat barn i tvåårsåldern, visar att de antiromska idéerna är mer än väl rotade i vårt samhälle. Det är inte eko från en svunnen tid. Det är idag. Och mer strukturell kan rasismen knappast vara.
Avslöjandet väcker en berättigad vrede och nu finns det oändligt med frågor både för ansvariga inom polisen och politiken att besvara.
Förra året anmäldes 220 antiromska hatbrott, enligt Brottsförebyggande rådet. Mörkertalet sägs vara stort och när romer och resande idag nås av nyheten om polisens register lär knappast viljan att anmäla öka.
Men Skånepolisens registrering är med största sannolikhet olaglig. 4029 personer ska enligt DN ha registrerats. 4029 hatbrott utförda av Polisen?
Till 2013 års hatbrottsrapport kan Brottsförebyggande rådet med andra ord plussa på 4029 antiromska hatbrott.
måndag 16 september 2013
Det avgörs i lokalsamhället
Det var en händelserik helg, på många sätt. Som väntat ökade Sverigedemokraterna i kyrkovalet. Detta trots en relativt återhållsam valrörelse från partiets sida. För i ärlighetens namn behövde högerextremisterna inte anstränga sig. Valet kom ändå att handla om dem. Både i medias rapportering om valet och i många av de andra partiernas retorik. Det är givetvis bra att många väljer att profilera sig mot rasism och intolerans men den här gången blev bilden att valet handlade om att vara för eller emot Sverigedemokraterna. En sådan konfliktlinje tjänar Sverigedemokraterna föga förvånande på.
Dagen innan valet publicerades ett upprop mot rasism i kvällstidningarna. Initiativtagare är mångsysslaren Navid Modiri som bland annat sitter i Miljöpartiets arbetsgrupp mot rasism. Bland undertecknarna återfanns flera kända svenskar. Det är inte första och förmodligen inte sista gången kändisar går ihop och vill visa sitt att de är emot rasism och det är givetvis jättebra. Men den som tror att kändisupprop förändrar samhället och de vindar som blåser tror fel. I denna tid då vi överöses av upprop och kortvariga sociala medier-kampanjer så känns det ibland som fokus ligger på att få med så många kändisar som möjligt istället för att lägga krutet på att möta människor i vardagen bortom Twitter och Facebook. I det vi kallar lokalsamhället. Och på flera håll mobiliserar just lokalsamhället.
I lördags gick malmöbor ut på gatorna för att protestera mot afrofobi efter ett uppmärksammat vedervärdigt överfall som drabbat en pappa och hans pojke några dagar tidigare. Lokala aktivister hade snabbt mobiliserat till en manifestation som blev kraftfull. Och tidigare i veckan samlades tusentals umeåbor på gatorna för att visa avsky mot att nazisterna i Svenska Motståndsrörelsen hade smutsat ner staden med sin hatfulla propaganda. Båda initiativen visar att antirasismen är en kraft som mobiliserar och får människor att snabbt ta ställning. Retoriken som användes i både tal vid manifestationerna och vid mobiliseringen till de båda manifestationerna har också handlat om en stolthet som man känner inför staden. Att Malmö och Umeå är fantastiska städer där man ställer upp för varandra och där alla är välkomna men inte rasismen.
Att lokalsamhället mobiliserar för öppenhet, det vi kallar tillsammanskap och mot rasism är det som kommer vara avgörande om vi ska få bukt med rasismen och dess främsta försvarare, det vill säga extremhögern. I det arbetet är ICA-handlaren, fotbollstränaren för division två-laget eller den lokala kulturpersonligheten som alla i lokalsamhället känner eller åtminstone känner till nyckelfigurerna. Det vill säga de lokala ledarna. Och mötesplatserna där vi möts på lika villkor och stärker sammanhållningen i lokalsamhället är de viktigaste arenorna. Till dem kan man självklart mobilisera via Facebook och Twitter. Så aktivisters beroende av dessa medier kan även i fortsättningen stillas.
När vi på Expo de senaste åren studerat lyckade antirasistiska och antifascistiska rörelser runt om i världen så har vi kunnat konstatera att även om initiativen har sett väldigt olika ut så har den gemensamma nämnaren alltid varit den lokala förankringen. Därför är lokala antirasistiska grupper som nu ploppar upp som svampar ur jorden här i Sverige oerhört glädjande. Speciellt när initiativen är samhällsbyggande och syftar till att stärka gemenskapen. En gemenskap där människor, oavsett bakgrund, är med på lika villkor och där rasismen är oanständig. En social rörelse, helt enkelt.
Dagen innan valet publicerades ett upprop mot rasism i kvällstidningarna. Initiativtagare är mångsysslaren Navid Modiri som bland annat sitter i Miljöpartiets arbetsgrupp mot rasism. Bland undertecknarna återfanns flera kända svenskar. Det är inte första och förmodligen inte sista gången kändisar går ihop och vill visa sitt att de är emot rasism och det är givetvis jättebra. Men den som tror att kändisupprop förändrar samhället och de vindar som blåser tror fel. I denna tid då vi överöses av upprop och kortvariga sociala medier-kampanjer så känns det ibland som fokus ligger på att få med så många kändisar som möjligt istället för att lägga krutet på att möta människor i vardagen bortom Twitter och Facebook. I det vi kallar lokalsamhället. Och på flera håll mobiliserar just lokalsamhället.
I lördags gick malmöbor ut på gatorna för att protestera mot afrofobi efter ett uppmärksammat vedervärdigt överfall som drabbat en pappa och hans pojke några dagar tidigare. Lokala aktivister hade snabbt mobiliserat till en manifestation som blev kraftfull. Och tidigare i veckan samlades tusentals umeåbor på gatorna för att visa avsky mot att nazisterna i Svenska Motståndsrörelsen hade smutsat ner staden med sin hatfulla propaganda. Båda initiativen visar att antirasismen är en kraft som mobiliserar och får människor att snabbt ta ställning. Retoriken som användes i både tal vid manifestationerna och vid mobiliseringen till de båda manifestationerna har också handlat om en stolthet som man känner inför staden. Att Malmö och Umeå är fantastiska städer där man ställer upp för varandra och där alla är välkomna men inte rasismen.
Att lokalsamhället mobiliserar för öppenhet, det vi kallar tillsammanskap och mot rasism är det som kommer vara avgörande om vi ska få bukt med rasismen och dess främsta försvarare, det vill säga extremhögern. I det arbetet är ICA-handlaren, fotbollstränaren för division två-laget eller den lokala kulturpersonligheten som alla i lokalsamhället känner eller åtminstone känner till nyckelfigurerna. Det vill säga de lokala ledarna. Och mötesplatserna där vi möts på lika villkor och stärker sammanhållningen i lokalsamhället är de viktigaste arenorna. Till dem kan man självklart mobilisera via Facebook och Twitter. Så aktivisters beroende av dessa medier kan även i fortsättningen stillas.
När vi på Expo de senaste åren studerat lyckade antirasistiska och antifascistiska rörelser runt om i världen så har vi kunnat konstatera att även om initiativen har sett väldigt olika ut så har den gemensamma nämnaren alltid varit den lokala förankringen. Därför är lokala antirasistiska grupper som nu ploppar upp som svampar ur jorden här i Sverige oerhört glädjande. Speciellt när initiativen är samhällsbyggande och syftar till att stärka gemenskapen. En gemenskap där människor, oavsett bakgrund, är med på lika villkor och där rasismen är oanständig. En social rörelse, helt enkelt.
torsdag 12 september 2013
Antirasismens kanske största tankevurpa
Sedan några år tillbaka har en rad folkbildningsprojekt inom fackföreningsrörelse, studieförbund och andra folkrörelser startats för att motverka rasism. Mer än ofta har Expo Utbildning som undertecknad basade över mellan 2006 och förra året varit involverade. Det handlar om projekt om att stärka medlemmars och förtroendevalda kunskap om rasism, intolerans och de rörelser vars existensberättigande är att försvara och förstärka rasismen i samhället.
Intentionerna till dessa projekt är givetvis goda. En förutsättning för att du som person eller rörelse ska kunna motverka rasismen är att lära känna den. Det får du inte bara när eller om du utsätts för den. Det får du också när du förstår mekanismerna bakom den och får en uppfattning i hur den hotar den enskilde individen men också hela samhället. En del av projekt som startats upp bidrar också direkt eller indirekt till en självreflektion inom den berörda organisationen. Har du kunskap om rasismen förstår du snabbt att den inte bara bärs upp av högerextrema rörelser och partier. Det är också bra. Jättebra, till och med, och det är något som behöver göras oftare och mer strategiskt.
Men det finns en tankevurpa i många av dessa projekt. En defensiv och reaktiv hållning som dess värre kan urholka den grundläggande idén med dem. Budskapet som många gånger basuneras ut är att projekten är startade för att medlemmar och förtroendevalda ska få självförtroende att våga säga ifrån runt fikaborden när och om någon säger något rasistiskt. Som om utbildningarna går ut på att de som deltar i dem ska sitta och vänta in att någon kollega ska ge uttryck för en fördom eller säga något kränkande. Jag vet mycket väl att det inte är det alla dessa projekt handlar om. Men de återkommande beskrivningarna är ofta ”Vi måste ge våra medlemmar verktyg och självförtroende att säga ifrån”. Varför resonerar vi så? Jag skriver ”vi” för jag är medveten om att jag har varit högst delaktig att medverka till att beskrivningen av många antirasistiska projekt lyder ungefär så.
Det är givetvis viktigt att ge folk kunskap och mod till att säga ifrån och ifrågasätta. Att stå upp mot rasismen och allt vad det heter. Men varför sitta och vänta på att någon ska ge uttryck för rasism? Borde inte vartenda antirasistiskt projekt i grunden handla om att ge medlemmar och förtroendevalda modet och viljan att vara de som tar ton från första början, sätter agendan och skapar normen på arbetsplatsen och vid de där alltid nämnda fikaborden.
Låt mig ta ett exempel: Ska en antirasist sitta och vänta på att någon ska börja gnälla över Migrationsverkets besked om att ge alla syrier permanent uppehållstillstånd? Det borde ju vara antirasisten som med kanelbullen i högsta hugg säger: ”Fan, vad gött att man ändå bor i ett land där människor som flyr från Syrien får stanna. Nu hoppas jag att fler från flyr andra länder också får det. Det borde vi kämpa för”.
Självklart är det fantastiskt att allt fler ser rasismen som det samhällsproblem som den de facto är. Men ibland känns det som om vi som ägnar dagar och nätter åt att bekämpa den är alldeles för defensiva. Det handlar inte om att göra om och göra rätt. Det handlar om att förstå att antirasism inte bara handlar om att säga ifrån.
Intentionerna till dessa projekt är givetvis goda. En förutsättning för att du som person eller rörelse ska kunna motverka rasismen är att lära känna den. Det får du inte bara när eller om du utsätts för den. Det får du också när du förstår mekanismerna bakom den och får en uppfattning i hur den hotar den enskilde individen men också hela samhället. En del av projekt som startats upp bidrar också direkt eller indirekt till en självreflektion inom den berörda organisationen. Har du kunskap om rasismen förstår du snabbt att den inte bara bärs upp av högerextrema rörelser och partier. Det är också bra. Jättebra, till och med, och det är något som behöver göras oftare och mer strategiskt.
Men det finns en tankevurpa i många av dessa projekt. En defensiv och reaktiv hållning som dess värre kan urholka den grundläggande idén med dem. Budskapet som många gånger basuneras ut är att projekten är startade för att medlemmar och förtroendevalda ska få självförtroende att våga säga ifrån runt fikaborden när och om någon säger något rasistiskt. Som om utbildningarna går ut på att de som deltar i dem ska sitta och vänta in att någon kollega ska ge uttryck för en fördom eller säga något kränkande. Jag vet mycket väl att det inte är det alla dessa projekt handlar om. Men de återkommande beskrivningarna är ofta ”Vi måste ge våra medlemmar verktyg och självförtroende att säga ifrån”. Varför resonerar vi så? Jag skriver ”vi” för jag är medveten om att jag har varit högst delaktig att medverka till att beskrivningen av många antirasistiska projekt lyder ungefär så.
Det är givetvis viktigt att ge folk kunskap och mod till att säga ifrån och ifrågasätta. Att stå upp mot rasismen och allt vad det heter. Men varför sitta och vänta på att någon ska ge uttryck för rasism? Borde inte vartenda antirasistiskt projekt i grunden handla om att ge medlemmar och förtroendevalda modet och viljan att vara de som tar ton från första början, sätter agendan och skapar normen på arbetsplatsen och vid de där alltid nämnda fikaborden.
Låt mig ta ett exempel: Ska en antirasist sitta och vänta på att någon ska börja gnälla över Migrationsverkets besked om att ge alla syrier permanent uppehållstillstånd? Det borde ju vara antirasisten som med kanelbullen i högsta hugg säger: ”Fan, vad gött att man ändå bor i ett land där människor som flyr från Syrien får stanna. Nu hoppas jag att fler från flyr andra länder också får det. Det borde vi kämpa för”.
Självklart är det fantastiskt att allt fler ser rasismen som det samhällsproblem som den de facto är. Men ibland känns det som om vi som ägnar dagar och nätter åt att bekämpa den är alldeles för defensiva. Det handlar inte om att göra om och göra rätt. Det handlar om att förstå att antirasism inte bara handlar om att säga ifrån.
tisdag 10 september 2013
Populistens hämnd
Det blev som många förutspått. Ett norsk regeringsskifte. Siv Jensens Fremskrettsparti backade förvisso men i och med att de borgerliga partierna släppt in Frp i värmen kommer partiet väldigt sannolikt ingå i en regeringskonstellation. I Sverige fortsätter debatten om vad Frp egentligen är för ett parti.
Frp och Sverigedemokraterna är inga systerpartier. Ingen har på ett seriöst sätt kunnat belägga ett sådant påstående. Men det finns likheter. I retoriken där udden riktar sig mot flyktingar och muslimer i synnerhet men också i andra politikområden.
Timbro-medarbetaren Andreas Johansson Heinö som brukar kritisera sådana som jag, som talar om Sverigedemokraternas historia när jag förklarar partiets existens, hade invändningar mot min text från igår och menar att man måste förstå att Frp:s framväxt - som en reaktion på socialdemokratisk ekonomisk politik.
Helt rätt. Det är en aspekt som många glömmer när man klumpar ihop allsköns partier i Europa som är motståndare till human flyktingpolitik och minoriteters rättigheter. Men precis som man måste titta på ett partis historia måste man titta på vilka frågor partiet driver idag.
Sverigedemokraternas "chefsideolog" Mattias Karlsson ägnade gårdagen åt två saker. Att läxa upp ungdomsförbundets ordförande på Facebook om SDU:s idéprogram, där han mer eller mindre beskyllde SDU för att vara antidemokrater. Men Karlsson skrev också ett utförligt blogginlägg om likheterna och skillnaderna mellan Frp och sitt eget parti. Att han skulle ägna den historiska delen av inlägget åt klassisk sverigedemokratisk historierevisionism är lika väntat som att han är glad över Siv Jensens framgångar. Men Karlsson har listat tydliga likheter mellan sitt eget parti och Frp.
Beröringspunkterna är slående, tycker Karlsson, och skriver:
"Bägge partierna förkastar mångkulturalismen och förespråkar assimilering.
Bägge partierna vill aktivt motverka islamismen.
Bägge partierna vill kraftigt minska invandringen.
Bägge partierna vill ta krafttag mot brottsligheten och kraftigt skärpa straffen.
Bägge partierna vill stärka kärnfamiljen.
Bägge partierna vill effektivisera och minska U-landsbiståndet.
Bägge partierna förespråkar ett stärkt försvar.
Bägge partierna prioriterar de äldre och vill höja pensionerna.
Bägge partierna förespråkar goda relationer till staten Israel.
Bägge partierna vill göra upp med den del av den nationella minoritetspolitiken som innebär att medborgare, på basis av börd och etnicitet, har olika rätt till nyttjande av land och vatten.
Bägge partierna vill aktivt motverka kulturradikalismen och slå vakt om nationella traditioner.
Bägge partierna vill minska det statliga stödet till samtidskultur, men höja det statliga stödet till bevarandet av det nationella kulturarvet.
Bägge partierna förespråkar en mer sansad och mindre alarmistisk miljö- och energipolitik.
Bägge partierna vill ha ökade inslag av direktdemokrati i form av fler beslutande folkomröstningar".
I ordvalen en skönmålning av bägge partiernas politik, förvisso, men det är ändå talande. Men retoriken och retorikens konsekvenser i praktiken är också en slående mellan partierna. När Siv Jensen igår på valnatten hade glädjespasmer var också budskapet tydligt från partiledarens seger. Glädjen berodde i första hand på att norska socialdemokratin förlorat makten.
– Dette har jeg ventet lenge på å si. Og jeg har gledet meg lenge til å si det jeg skal si nå: Morn'a, Jens!, gastade Frp-ledaren från scen och syftade på den besegrade S-ledaren Jens Stoltenberg.
Antirasister i Norge som jag har varit med kontakt under morgonen hävdar att Frp:s fokus i regeringsförhandlingarna till stora delar kommer handla om hämnd. Nu ska medier som kritiskt granskat partier bli av med presstödet. Antirasistiska organisationer ska bli av med statligt stöd. Kulturinstitutioner som provocerat partiets folklighet ska marginaliseras genom indraget stöd. En slags populistisk hämnd.
Man behöver inte vara raketforskare eller slänga sig med en doktorshatt för att förstå att Sverigedemokraterna i första hand hade prioriterat att marginalisera sina motståndare. Det är en logisk effekt av det martyrskap som finns inom både Frp och Sverigedemokraterna.
Frp och Sverigedemokraterna är inga systerpartier. Ingen har på ett seriöst sätt kunnat belägga ett sådant påstående. Men det finns likheter. I retoriken där udden riktar sig mot flyktingar och muslimer i synnerhet men också i andra politikområden.
Timbro-medarbetaren Andreas Johansson Heinö som brukar kritisera sådana som jag, som talar om Sverigedemokraternas historia när jag förklarar partiets existens, hade invändningar mot min text från igår och menar att man måste förstå att Frp:s framväxt - som en reaktion på socialdemokratisk ekonomisk politik.
Helt rätt. Det är en aspekt som många glömmer när man klumpar ihop allsköns partier i Europa som är motståndare till human flyktingpolitik och minoriteters rättigheter. Men precis som man måste titta på ett partis historia måste man titta på vilka frågor partiet driver idag.
Sverigedemokraternas "chefsideolog" Mattias Karlsson ägnade gårdagen åt två saker. Att läxa upp ungdomsförbundets ordförande på Facebook om SDU:s idéprogram, där han mer eller mindre beskyllde SDU för att vara antidemokrater. Men Karlsson skrev också ett utförligt blogginlägg om likheterna och skillnaderna mellan Frp och sitt eget parti. Att han skulle ägna den historiska delen av inlägget åt klassisk sverigedemokratisk historierevisionism är lika väntat som att han är glad över Siv Jensens framgångar. Men Karlsson har listat tydliga likheter mellan sitt eget parti och Frp.
Beröringspunkterna är slående, tycker Karlsson, och skriver:
"Bägge partierna förkastar mångkulturalismen och förespråkar assimilering.
Bägge partierna vill aktivt motverka islamismen.
Bägge partierna vill kraftigt minska invandringen.
Bägge partierna vill ta krafttag mot brottsligheten och kraftigt skärpa straffen.
Bägge partierna vill stärka kärnfamiljen.
Bägge partierna vill effektivisera och minska U-landsbiståndet.
Bägge partierna förespråkar ett stärkt försvar.
Bägge partierna prioriterar de äldre och vill höja pensionerna.
Bägge partierna förespråkar goda relationer till staten Israel.
Bägge partierna vill göra upp med den del av den nationella minoritetspolitiken som innebär att medborgare, på basis av börd och etnicitet, har olika rätt till nyttjande av land och vatten.
Bägge partierna vill aktivt motverka kulturradikalismen och slå vakt om nationella traditioner.
Bägge partierna vill minska det statliga stödet till samtidskultur, men höja det statliga stödet till bevarandet av det nationella kulturarvet.
Bägge partierna förespråkar en mer sansad och mindre alarmistisk miljö- och energipolitik.
Bägge partierna vill ha ökade inslag av direktdemokrati i form av fler beslutande folkomröstningar".
I ordvalen en skönmålning av bägge partiernas politik, förvisso, men det är ändå talande. Men retoriken och retorikens konsekvenser i praktiken är också en slående mellan partierna. När Siv Jensen igår på valnatten hade glädjespasmer var också budskapet tydligt från partiledarens seger. Glädjen berodde i första hand på att norska socialdemokratin förlorat makten.
– Dette har jeg ventet lenge på å si. Og jeg har gledet meg lenge til å si det jeg skal si nå: Morn'a, Jens!, gastade Frp-ledaren från scen och syftade på den besegrade S-ledaren Jens Stoltenberg.
Antirasister i Norge som jag har varit med kontakt under morgonen hävdar att Frp:s fokus i regeringsförhandlingarna till stora delar kommer handla om hämnd. Nu ska medier som kritiskt granskat partier bli av med presstödet. Antirasistiska organisationer ska bli av med statligt stöd. Kulturinstitutioner som provocerat partiets folklighet ska marginaliseras genom indraget stöd. En slags populistisk hämnd.
Man behöver inte vara raketforskare eller slänga sig med en doktorshatt för att förstå att Sverigedemokraterna i första hand hade prioriterat att marginalisera sina motståndare. Det är en logisk effekt av det martyrskap som finns inom både Frp och Sverigedemokraterna.
måndag 9 september 2013
Fallet Fremskrittspartiet
Idag går Norge till val. Det mesta tyder på att det blir regeringsskifte. Vore så fallet talar allt för att Siv Jensens Fremskrittspart (Frp) snart sitter i regeringsställning.
Det börjar bli en vana nu. Som så mycket annat. När partier som till stor del bygger sin politik på att skilja på folk och folk når framgångar i valen uppstår debatter om själva epiteten som ska sättas på partierna i fråga. Frp som varit en etablerad aktör i norsk politik decennier nu har alltid varit en het potatis bland statsvetare, idéhistoriker och andra som tar på sig rollen att vara objektiva även om de råkar stå på en idéburen tankesmedjas lönelista.
Det är självklart att generalisera om man påstår att Frp tillhör samma familj som i grunden fascistiska partier som ungerska Jobbik och grekiska Gyllene Gryning. Det är också en genväg, som många gånger tas i debatten om de intoleranta partiernas framfart, att påstå att mekanismerna till varför dessa partier växer i olika delar av Europa samtidigt är dem samma.
Fallet Frp är emellertid inte så komplicerat. Partiet är det mest lyckade exemplet på ett parti som kombinerat ett lika folkligt som nyliberalt motstånd mot den skattefinansierade välfärdsstaten med vurmande för en mer eller mindre obefintlig flyktinginvandring till landet. Partiet var inte heller sena med att föra in antimuslismen i sin retorik. Den närstående tankesmedjan Human Right Service (ett något missvisande namn i sammanhanget) har det senaste decenniet pumpat in konspirationsteorier i partikadern om Eurabia, det vill säga den påstådda hemliga överenskommelsen mellan europeiska toppolitiker och den muslimska världen om ett muslimskt maktövertagande av väst.
Efter Anders Behring Breiviks terrordåd för två år sedan tonade ner Frp ner sin antimuslimska retorik men när valet närmat sig har partiets tonläge mot flyktingar återigen skruvats upp och inte sällan med en antimuslimsk klangbotten.
Men Frp är inte ensamma i Norge om att använda intolerans och rasism i sin retorik. Den politiska kartan i ett av våra västra grannländer är full av rasistiska krav och klavertramp. Det kan man givetvis fråga sig vad det beror på. Många svar finner man förmodligen i att landets integrationspolitik snarare stavas assimilering och att den i svenska ögon ibland så harmlösa norska nationalismen i slutändan inte var så harmlös.
Hur man än vrider och vänder på det så har Frp:s närvaro i den politiska debatten gjort avtryck i Norge. Och skulle norrmännen vakna imorgon med Frp i regeringsställning vore valresultatet historiskt. Ett parti som skyddes som pesten av de politiska motståndarna för något decennium sedan har till slut gjort sig regeringsdugligt. Åtminstone i teorin.
Och även om Sverigedemokraterna är ett annat parti, med en annan historia och till stora delar annan politik, kommer Frp:s valseger inbringa förhoppningar och självförtroende. Speciellt i en debatt när Frp och SD beskrivs som systerpartier.
Och skulle det finnas någon utanför SD-sfären som tycker att det vore en god idé med antimuslimska konspirationsteorier och misstro mot flyktingar, som rent utav skulle tänka sig ett scenario med ett Sverigedemokraterna i regeringsunderlag, är en framgång för Siv Jensen ett hopp om framtiden.
Och i slutändan är det ju som så att konsekvensen av det berörda partiets politik som är intressant än vilket epitet man sätter på det parti man diskuterar.
Det börjar bli en vana nu. Som så mycket annat. När partier som till stor del bygger sin politik på att skilja på folk och folk når framgångar i valen uppstår debatter om själva epiteten som ska sättas på partierna i fråga. Frp som varit en etablerad aktör i norsk politik decennier nu har alltid varit en het potatis bland statsvetare, idéhistoriker och andra som tar på sig rollen att vara objektiva även om de råkar stå på en idéburen tankesmedjas lönelista.
Det är självklart att generalisera om man påstår att Frp tillhör samma familj som i grunden fascistiska partier som ungerska Jobbik och grekiska Gyllene Gryning. Det är också en genväg, som många gånger tas i debatten om de intoleranta partiernas framfart, att påstå att mekanismerna till varför dessa partier växer i olika delar av Europa samtidigt är dem samma.
Fallet Frp är emellertid inte så komplicerat. Partiet är det mest lyckade exemplet på ett parti som kombinerat ett lika folkligt som nyliberalt motstånd mot den skattefinansierade välfärdsstaten med vurmande för en mer eller mindre obefintlig flyktinginvandring till landet. Partiet var inte heller sena med att föra in antimuslismen i sin retorik. Den närstående tankesmedjan Human Right Service (ett något missvisande namn i sammanhanget) har det senaste decenniet pumpat in konspirationsteorier i partikadern om Eurabia, det vill säga den påstådda hemliga överenskommelsen mellan europeiska toppolitiker och den muslimska världen om ett muslimskt maktövertagande av väst.
Efter Anders Behring Breiviks terrordåd för två år sedan tonade ner Frp ner sin antimuslimska retorik men när valet närmat sig har partiets tonläge mot flyktingar återigen skruvats upp och inte sällan med en antimuslimsk klangbotten.
Men Frp är inte ensamma i Norge om att använda intolerans och rasism i sin retorik. Den politiska kartan i ett av våra västra grannländer är full av rasistiska krav och klavertramp. Det kan man givetvis fråga sig vad det beror på. Många svar finner man förmodligen i att landets integrationspolitik snarare stavas assimilering och att den i svenska ögon ibland så harmlösa norska nationalismen i slutändan inte var så harmlös.
Hur man än vrider och vänder på det så har Frp:s närvaro i den politiska debatten gjort avtryck i Norge. Och skulle norrmännen vakna imorgon med Frp i regeringsställning vore valresultatet historiskt. Ett parti som skyddes som pesten av de politiska motståndarna för något decennium sedan har till slut gjort sig regeringsdugligt. Åtminstone i teorin.
Och även om Sverigedemokraterna är ett annat parti, med en annan historia och till stora delar annan politik, kommer Frp:s valseger inbringa förhoppningar och självförtroende. Speciellt i en debatt när Frp och SD beskrivs som systerpartier.
Och skulle det finnas någon utanför SD-sfären som tycker att det vore en god idé med antimuslimska konspirationsteorier och misstro mot flyktingar, som rent utav skulle tänka sig ett scenario med ett Sverigedemokraterna i regeringsunderlag, är en framgång för Siv Jensen ett hopp om framtiden.
Och i slutändan är det ju som så att konsekvensen av det berörda partiets politik som är intressant än vilket epitet man sätter på det parti man diskuterar.
tisdag 3 september 2013
En glädjens dag för alla utom Jimmies gäng
Migrationsverket meddelade idag att flyktingar från Syrien får permanenta uppehållstillstånd (PUT).
– Konflikten får man ju säga, milt uttryckt, har ju förvärrats avsevärt. Vi gör bedömningen att den inte kommer att upphöra inom överskådlig tid och då gör vi en ny praxisförändring. Då gäller enligt internationell rätt att de ska få permanenta uppehållstillstånd och det är det beslutet vi har fattat, säger Anders Danielsson, generaldirektör på Migrationsverket, i intervju med Sveriges Radio.
Migrationsverkets beslut sker i en tid då uppgifterna om att den syriska regimen använt kemiska vapen mot befolkningen börjar klarna och USA tycks förbereda ett anfall mot Assad-regimen.
Sverige blir första EU-land att utfärda PUT till syrier. Migrationsverket meddelar dessutom att anhöriga till flyktingar med PUT kan söka via anknytning och komma till Sverige. Konsekvensen blir således en efterlängtad bakväg ut ur Syrien när visumkravet fortfarande omöjliggör andra lagliga vägar till Sverige.
En glädjens dag för alla de människor som lämnat hus och hem och flytt till Sverige. Likaledes en glädjens dag för alla som värnar en human flyktingpolitik. Nu visar sig Sverige från sin bästa sida. Som inte, likt många andra EU-länder, faller för för en hänsynslös högerpopulism som ställer utsatta grupper emot varandra i spåren av Syrien och finanskrisen.
Sverigedemokraterna bemöter föga förvånande beskedet med primalskrik och konspirationsteorier. Den många gånger lågmälda partiledaren Jimmie Åkesson skriver på sin twitter:
"Nej, vi ska inte bevilja permanent uppehållstillstånd till miljontals syrier. Vi ska hjälpa maximalt antal, det görs via UNHCR i närområdet."
Åkesson som i Expressen för några veckor uttryckte att Greklands stängda gränser är ett föredöme vet helt säkert att det inte kommer att komma "miljontals syrier" till Sverige. Precis som han vet att många av de flyktingläger i Syriens närområden är mer eller mindre omöjliga att vistas i. Åkesson fortsätter att blunda för verkligheten och fortsätter i samma gamla hjulspår. I Sverigedemokraternas värld kan Sverige nämligen inte både hjälpa människor i närområdet och erbjuda dem PUT.
Sverigedemokraterna talar gärna om valfrihet inom bland annat äldrevården men i flyktingpolitiken ska det vara omöjligt.
En annan sverigedemokrat som är upprörd är SD-Botkyrkas Robert Stenkvist. Han passar dagen till ära på att lansera följande konspirationsteori i en bloggtext:
"Sverige sänder självklart ut signaler till Syrien att det just är Sverige som borde vara målet för flyktingar genom att först av alla gå ut med ett beslut av denna typ. Hur regeringen har tänkt torde vara höljt i dunkel. Vill man skaka (sic) kaos innan man ändå förlorar nästa års val? Vad uppnår man i så fall med det? Vill man skapa en omöjlig situation för den kommande socialdemokratiska regeringen medan man i lugn och ro kan ändra sin politik i opposition?".
SD-politikern spekulerar på fullt allvar om att den sittande regeringens flyktingpolitik är som den är för att jävlas med Socialdemokraterna. Stenkvist resonemang talar för hur Sverigedemokraterna ser på politiskt engagemang och den demokratiska processen.
Den så ofta frispråkiga riksdagsledamoten Kent Ekeroth rasar också mot Migrationsverket och kräver att det läggs ner. Ekeroth beskriver också den akuta situationen i Syrien som "oroligheter". Det är alltså samma person vars liv tycks gå ut på att övertyga svenskarna om att landet snart kommer lyda under Sharialagar.
Det höga tonläget från Sverigedemokraterna kommer i en tid då partiet snart ska börja motivera väljarna varför de ska rösta på partiet. Men efter partiets tre år i riksdagen har det inte påverkat de politiska besluten i flyktingpolitiken som partiet lovade väljarna. Detta trots den åtråvärda vågmästarrollen.
Och samtidigt som Sverigedemokraterna gnäller över att Sverige välkomnar människor som flyr krigets terror samlar vanligt folk in kläder till flyktingboenden, idrottsföreningar välkomnar gamla och unga till sina verksamheter, och frivilliga krafter skapar mötesplatser för nya och gamla invånare ute i landet.
Jag vet inte vad man ska kalla SD:s agerande.
Men svenskfientligt ligger nära till hands.
– Konflikten får man ju säga, milt uttryckt, har ju förvärrats avsevärt. Vi gör bedömningen att den inte kommer att upphöra inom överskådlig tid och då gör vi en ny praxisförändring. Då gäller enligt internationell rätt att de ska få permanenta uppehållstillstånd och det är det beslutet vi har fattat, säger Anders Danielsson, generaldirektör på Migrationsverket, i intervju med Sveriges Radio.
Migrationsverkets beslut sker i en tid då uppgifterna om att den syriska regimen använt kemiska vapen mot befolkningen börjar klarna och USA tycks förbereda ett anfall mot Assad-regimen.
Sverige blir första EU-land att utfärda PUT till syrier. Migrationsverket meddelar dessutom att anhöriga till flyktingar med PUT kan söka via anknytning och komma till Sverige. Konsekvensen blir således en efterlängtad bakväg ut ur Syrien när visumkravet fortfarande omöjliggör andra lagliga vägar till Sverige.
En glädjens dag för alla de människor som lämnat hus och hem och flytt till Sverige. Likaledes en glädjens dag för alla som värnar en human flyktingpolitik. Nu visar sig Sverige från sin bästa sida. Som inte, likt många andra EU-länder, faller för för en hänsynslös högerpopulism som ställer utsatta grupper emot varandra i spåren av Syrien och finanskrisen.
Sverigedemokraterna bemöter föga förvånande beskedet med primalskrik och konspirationsteorier. Den många gånger lågmälda partiledaren Jimmie Åkesson skriver på sin twitter:
"Nej, vi ska inte bevilja permanent uppehållstillstånd till miljontals syrier. Vi ska hjälpa maximalt antal, det görs via UNHCR i närområdet."
Åkesson som i Expressen för några veckor uttryckte att Greklands stängda gränser är ett föredöme vet helt säkert att det inte kommer att komma "miljontals syrier" till Sverige. Precis som han vet att många av de flyktingläger i Syriens närområden är mer eller mindre omöjliga att vistas i. Åkesson fortsätter att blunda för verkligheten och fortsätter i samma gamla hjulspår. I Sverigedemokraternas värld kan Sverige nämligen inte både hjälpa människor i närområdet och erbjuda dem PUT.
Sverigedemokraterna talar gärna om valfrihet inom bland annat äldrevården men i flyktingpolitiken ska det vara omöjligt.
En annan sverigedemokrat som är upprörd är SD-Botkyrkas Robert Stenkvist. Han passar dagen till ära på att lansera följande konspirationsteori i en bloggtext:
"Sverige sänder självklart ut signaler till Syrien att det just är Sverige som borde vara målet för flyktingar genom att först av alla gå ut med ett beslut av denna typ. Hur regeringen har tänkt torde vara höljt i dunkel. Vill man skaka (sic) kaos innan man ändå förlorar nästa års val? Vad uppnår man i så fall med det? Vill man skapa en omöjlig situation för den kommande socialdemokratiska regeringen medan man i lugn och ro kan ändra sin politik i opposition?".
SD-politikern spekulerar på fullt allvar om att den sittande regeringens flyktingpolitik är som den är för att jävlas med Socialdemokraterna. Stenkvist resonemang talar för hur Sverigedemokraterna ser på politiskt engagemang och den demokratiska processen.
Den så ofta frispråkiga riksdagsledamoten Kent Ekeroth rasar också mot Migrationsverket och kräver att det läggs ner. Ekeroth beskriver också den akuta situationen i Syrien som "oroligheter". Det är alltså samma person vars liv tycks gå ut på att övertyga svenskarna om att landet snart kommer lyda under Sharialagar.
Det höga tonläget från Sverigedemokraterna kommer i en tid då partiet snart ska börja motivera väljarna varför de ska rösta på partiet. Men efter partiets tre år i riksdagen har det inte påverkat de politiska besluten i flyktingpolitiken som partiet lovade väljarna. Detta trots den åtråvärda vågmästarrollen.
Och samtidigt som Sverigedemokraterna gnäller över att Sverige välkomnar människor som flyr krigets terror samlar vanligt folk in kläder till flyktingboenden, idrottsföreningar välkomnar gamla och unga till sina verksamheter, och frivilliga krafter skapar mötesplatser för nya och gamla invånare ute i landet.
Jag vet inte vad man ska kalla SD:s agerande.
Men svenskfientligt ligger nära till hands.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)