Idag går Norge till val. Det mesta tyder på att det blir regeringsskifte. Vore så fallet talar allt för att Siv Jensens Fremskrittspart (Frp) snart sitter i regeringsställning.
Det börjar bli en vana nu. Som så mycket annat. När partier som till stor del bygger sin politik på att skilja på folk och folk når framgångar i valen uppstår debatter om själva epiteten som ska sättas på partierna i fråga. Frp som varit en etablerad aktör i norsk politik decennier nu har alltid varit en het potatis bland statsvetare, idéhistoriker och andra som tar på sig rollen att vara objektiva även om de råkar stå på en idéburen tankesmedjas lönelista.
Det är självklart att generalisera om man påstår att Frp tillhör samma familj som i grunden fascistiska partier som ungerska Jobbik och grekiska Gyllene Gryning. Det är också en genväg, som många gånger tas i debatten om de intoleranta partiernas framfart, att påstå att mekanismerna till varför dessa partier växer i olika delar av Europa samtidigt är dem samma.
Fallet Frp är emellertid inte så komplicerat. Partiet är det mest lyckade exemplet på ett parti som kombinerat ett lika folkligt som nyliberalt motstånd mot den skattefinansierade välfärdsstaten med vurmande för en mer eller mindre obefintlig flyktinginvandring till landet. Partiet var inte heller sena med att föra in antimuslismen i sin retorik. Den närstående tankesmedjan Human Right Service (ett något missvisande namn i sammanhanget) har det senaste decenniet pumpat in konspirationsteorier i partikadern om Eurabia, det vill säga den påstådda hemliga överenskommelsen mellan europeiska toppolitiker och den muslimska världen om ett muslimskt maktövertagande av väst.
Efter Anders Behring Breiviks terrordåd för två år sedan tonade ner Frp ner sin antimuslimska retorik men när valet närmat sig har partiets tonläge mot flyktingar återigen skruvats upp och inte sällan med en antimuslimsk klangbotten.
Men Frp är inte ensamma i Norge om att använda intolerans och rasism i sin retorik. Den politiska kartan i ett av våra västra grannländer är full av rasistiska krav och klavertramp. Det kan man givetvis fråga sig vad det beror på. Många svar finner man förmodligen i att landets integrationspolitik snarare stavas assimilering och att den i svenska ögon ibland så harmlösa norska nationalismen i slutändan inte var så harmlös.
Hur man än vrider och vänder på det så har Frp:s närvaro i den politiska debatten gjort avtryck i Norge. Och skulle norrmännen vakna imorgon med Frp i regeringsställning vore valresultatet historiskt. Ett parti som skyddes som pesten av de politiska motståndarna för något decennium sedan har till slut gjort sig regeringsdugligt. Åtminstone i teorin.
Och även om Sverigedemokraterna är ett annat parti, med en annan historia och till stora delar annan politik, kommer Frp:s valseger inbringa förhoppningar och självförtroende. Speciellt i en debatt när Frp och SD beskrivs som systerpartier.
Och skulle det finnas någon utanför SD-sfären som tycker att det vore en god idé med antimuslimska konspirationsteorier och misstro mot flyktingar, som rent utav skulle tänka sig ett scenario med ett Sverigedemokraterna i regeringsunderlag, är en framgång för Siv Jensen ett hopp om framtiden.
Och i slutändan är det ju som så att konsekvensen av det berörda partiets politik som är intressant än vilket epitet man sätter på det parti man diskuterar.