Sedan några år tillbaka har en rad folkbildningsprojekt inom fackföreningsrörelse, studieförbund och andra folkrörelser startats för att motverka rasism. Mer än ofta har Expo Utbildning som undertecknad basade över mellan 2006 och förra året varit involverade. Det handlar om projekt om att stärka medlemmars och förtroendevalda kunskap om rasism, intolerans och de rörelser vars existensberättigande är att försvara och förstärka rasismen i samhället.
Intentionerna till dessa projekt är givetvis goda. En förutsättning för att du som person eller rörelse ska kunna motverka rasismen är att lära känna den. Det får du inte bara när eller om du utsätts för den. Det får du också när du förstår mekanismerna bakom den och får en uppfattning i hur den hotar den enskilde individen men också hela samhället. En del av projekt som startats upp bidrar också direkt eller indirekt till en självreflektion inom den berörda organisationen. Har du kunskap om rasismen förstår du snabbt att den inte bara bärs upp av högerextrema rörelser och partier. Det är också bra. Jättebra, till och med, och det är något som behöver göras oftare och mer strategiskt.
Men det finns en tankevurpa i många av dessa projekt. En defensiv och reaktiv hållning som dess värre kan urholka den grundläggande idén med dem. Budskapet som många gånger basuneras ut är att projekten är startade för att medlemmar och förtroendevalda ska få självförtroende att våga säga ifrån runt fikaborden när och om någon säger något rasistiskt. Som om utbildningarna går ut på att de som deltar i dem ska sitta och vänta in att någon kollega ska ge uttryck för en fördom eller säga något kränkande. Jag vet mycket väl att det inte är det alla dessa projekt handlar om. Men de återkommande beskrivningarna är ofta ”Vi måste ge våra medlemmar verktyg och självförtroende att säga ifrån”. Varför resonerar vi så? Jag skriver ”vi” för jag är medveten om att jag har varit högst delaktig att medverka till att beskrivningen av många antirasistiska projekt lyder ungefär så.
Det är givetvis viktigt att ge folk kunskap och mod till att säga ifrån och ifrågasätta. Att stå upp mot rasismen och allt vad det heter. Men varför sitta och vänta på att någon ska ge uttryck för rasism? Borde inte vartenda antirasistiskt projekt i grunden handla om att ge medlemmar och förtroendevalda modet och viljan att vara de som tar ton från första början, sätter agendan och skapar normen på arbetsplatsen och vid de där alltid nämnda fikaborden.
Låt mig ta ett exempel: Ska en antirasist sitta och vänta på att någon ska börja gnälla över Migrationsverkets besked om att ge alla syrier permanent uppehållstillstånd? Det borde ju vara antirasisten som med kanelbullen i högsta hugg säger: ”Fan, vad gött att man ändå bor i ett land där människor som flyr från Syrien får stanna. Nu hoppas jag att fler från flyr andra länder också får det. Det borde vi kämpa för”.
Självklart är det fantastiskt att allt fler ser rasismen som det samhällsproblem som den de facto är. Men ibland känns det som om vi som ägnar dagar och nätter åt att bekämpa den är alldeles för defensiva. Det handlar inte om att göra om och göra rätt. Det handlar om att förstå att antirasism inte bara handlar om att säga ifrån.
