Jag har en vän som gjorde en spontan grej för ett tag sedan som ju mer jag tänker på den desto mer inser jag hur briljant den var. Han satt hemma i sin lägenhet och hängde på Facebook. Och lite så där förstrött kikade han i sitt flöde vad hans vänner och bekanta hade för sig. Någon hade lagat en fin middag, en annan hade sett en bra film, en tredje delade en artikel från rasistisk ”nyhetsajt”.
Ja, det var lite som vilken dag som helst. I den tid vi lever i när våra bekantskapskretsar har expanderat via de sociala medierna är det många av oss som får ta del av propaganda som de flesta av oss tidigare endast såg i form av halvt nedrivna klistermärken på lyktstolpar i våra lokalsamhällen.
Min vän hade flera gånger gått in och ”tagit debatten” på bekantas Facebooksidor. Men reaktionen hade antingen varit att en hord av personer gått in spridit ännu mer rasistisk dynga i diskussion eller så hade han mötts av totalt tystnad. En slags sajbersocial apat. Så den här dagen bestämde sig min vän för att göra något lite annorlunda.
Han ringde upp sin Facebook-kompis och frågade hur läget var. Facebook-kompisen var på jobbet men blev glad över att min vän ringde. De var uppväxta i samma lokalsamhälle och det var ett tag sen de sågs sist. Så efter lite kallprat om förklarade min vän varför han ringde.
- Jag ringer dig för att jag såg att du delade en länk från en rasistisk sida, sa han.
- Har jag?, frågade Facebook-kompisen.
- Ja, du har ju gjort det flera gånger nu. Varför delar du en massa länkar från en sajt vars enda syfte är att sprida skit om invandrare?, fortsatte min vän
- Det var en kompis som delade den. Jag tycker att det är dåligt med kriminalitet, förklarade Facebook-kompisen.
- Ja, men har du inte tänkt på att den här sajten bara skriver om invandrare och människor med utländsk bakgrunds kriminalitet? Det är ju sajtens enda syfte. Att jävlas med människor som dem inte vill ska vara i Sverige, sa min vän.
- Som sagt… Det var en kompis som delade den, fortsatte Facebook-kompisen.
Min vän fortsatte ifrågasätta. Förklarade att det är så här fördomar sprids och samhället splittras.
- Vill du ha ett samhälle där människor är rädda bara för att de själva eller deras föräldrar kommer från ett annat land?, undrade min vän.
- Nej, det vill jag inte, försäkrade Facebook-kompisen.
- Men sluta dela en massa rasistiskt skitsnack då, uppmanade min vän sin Facebook-kompis.
Facebook-kompisen sa att han skulle sluta göra det och sedan bestämde dem sig för att ta en fika snart.
Det finns mycket i den här historien som man kan lära sig av. Det är en sak att sitta framför en datorskärm och helt okritiskt sprida fördomar och rasism. Lika lätt är det att skriva att man tycker att det är fel. Men att öga mot öga eller öra mot öra diskutera rasism och intolerans är trots de sociala mediernas förträfflighet bra mycket bättre. Det blir liksom mer på riktigt då. Vi blir tvungna att på ett helt annat sätt stå för våra handlingar.
Min väns spontana tilltag tror jag också faktiskt leder till att personen som spred rasism, oavsett om han har rasistiska värderingar eller inte, också insåg att man blir tvungen att stå till svars för den dynga man sprider.
Därför tänker jag nästa gång någon av mina Facebookvänner sprider rasism slå en signal och fråga vad som står på. Det är i alla fall värt ett försök. Hellre det att gå den enkla vägen och be personen ifråga att dra åt skogen.
