Det har varit en märklig vecka att ha semester på. Jag åkte hem till Frillesås i måndags efter att ha kommenterat händelserna i Kärrtorp i flera medier på morgonen. På tåget ner följde jag debatten i sociala medier. Redan på måndagsförmiddagen började folk planera solidaritetsmanifestationer i sina städer. Väl hemma i Halland pratade alla antirasism. Pizzabagarna, släktingarna, de gamla skolkamraterna. På lördagskvällen träffade jag några kompisar som jag bedrev lokalt antirasistiskt arbete med för typ femton år sedan. Vi talade om likheterna med slutet av 90-talet. När vi samlade 300 personer på en antirasistisk demonstration i Kungsbacka efter att nazister haft propagandadrive i området liknande den i Kärrtorp.
På tåget upp till Stockholm på söndagsmorgonen pratar passagerare med varandra om Kärrtorp. Att det är viktigt att folk visar vad de står. Medverkar sedan i SR Metropols extrainsatta sändning samtidigt som vänner och kollegor hör av sig om att lätt över 15 000 personer har tagit sig till idrottsplatsen i Kärrtorp. Får frågor i sändningen om hur man kan engagera sig nu. Antirasism och antifascism är ju inte bara manifestationer av den historiska karaktär som den i Kärrtorp och solidaritetsmanifestationerna runt om i landet.
I taxin från radiohuset säger chauffören att det är hopplöst att köra ut till Kärrtorp. "Det är folk överallt och det är så jäkla bra". På Twitter och Facebook läser jag om en historisk dag. Att det är nu det vänder. Jag kommer osökt att tänka på den Peter Lemarc-låten där vänersborgssonen sjunger "Det finns inget bättre än när det vänder". Då sms:ar Kevin mig. En av de lokala kämpar hemma i Frillesås som bedriver ett lokalt antirasistiskt arbete där fokuset ligger på det proaktiva. Att få människor att mötas och utbyta erfarenheter. Att förändra attityder, rucka på strukturer genom en antirasism som via sin praktik visar vilket samhälle vi vill ha.
- Det var runt 10 000 som samlades i Stockholm efter SD:s intåg i det politiska finrummet. En jättefin demonstration i Umeå i höstas där 6000 kom efter att Svenska Motståndsrörelsen varit där. Nu 16 000 personer i Kärrtorp. I Umeå fanns inget tal som kunde leda demonstranterna till vidare engagemang. Var det likadant i Kärrtorp idag? Är lite obekväm i tanken att 16 000 personers ställningstagande rinner ut i sanden i Kärrtorp och 6000 personer i Umeå klappade sig på bröstet och gick hem och twittrade om hur duktiga de var, skriver Kevin till mig.
Lite cyniskt en historisk dag som denna, kan man tycka, men samtidigt förstår jag Kevin. Alldeles för ofta har antirasismen reducerats till en kortsiktig reaktion på något. Men Kärrtorp känns annorlunda. Det lokala initiativet "Linje 17"som arrangerades dagens folkfest är en social rörelse, likt Kevins initiativ Frillesås Friendship. Med redan en befintlig verksamhet i form av idrott, kultur och socialt ansvarstagande. Ett arbete som är väl förankrade i lokalsamhällena Skärmarbrink, Hammarbyhöjden, Björkhagen, Skarpnäck, Bagarmossen och Kärrtorp. En verksamhet som förenar invånarna i lokalsamhällena och som skapar en sammanhållning som högerextremister helt enkelt inte klarar av.
Ska vi minnas den 22 december som en historisk dag för antirasismen i Sverige tror jag det är nödvändigt att vi ser den är dagen då den lokalt förankrade antirasismen visade sin fulla potential. Och förhoppningsvis kan "Linje 17", "Frillesås Friendship", "Ett Luleå för alla" och alla andra lokala initiativ som dag in och dag ut försöker att få sina lokalsamhällen att hålla samman istället för att splittras i rasism och misstro inspirera alla de människor som på olika sätt manifesterade mot rasism idag.
Jag så måste det bli, tänker jag, samtidigt som det slår mig att det har varit den bästa semesterveckan man kan tänka sig.
