På denna dag, den 27:e Januari 1945, befriades förintelselägret Auschwitz. Dödslägret som blivit en symbol för Nazitysklands folkmord på den judiska befolkningen i ockuperade länder under andra världskriget. Förintelsen, det största folkmordet i mänsklighetens historia, nationalismens och rasismens yttersta konsekvens, skördade sex miljoner offer. Överlevande vittnar om mänsklighetens värsta sidor och att ondska finns i vår värld.
Antisemitismen är trots de ohyggliga bevisen för nazisternas övergrepp mot den judiska befolkningen, fortfarande kvar i vårt land. Islamofobin dominerar den nationalistiska miljön och antiziganism växer sig allt starkare. Frågan de flesta ställer sig är- hur bekämpar vi detta?
I berättelserna från nazisternas koncentrations- och dödsläger, i det grymma öde som drabbade så många, av den enda anledningen att de tillhörde en viss grupp av människor. Uppenbarar sig en annan väg att gå. En väg som är svår. Där vi låter tilltro till människor stå över misstänksamhet. En väg där tolerans är tecken på styrka och där hämnd är ett tecken på svaghet. En väg där vi står upp för våra grannar oavsett deras hudfärg, etnicitet, eller sexuella läggning. En väg där gemenskap och sammanhållning inte har något alternativ.
Låt oss fokusera på de gemensamma nämnare som vi delar. Det som för oss samman, att vi alla behöver trygghet, värme att vi är mer än en identitet. Vi är inte enbart muslimer, judar, kristna, hinduer, vi är samtidigt makar, vänner, sportfånar, kollegor och så mycket mer. Gemensamma nämnare människor emellan är därför enkla att hitta, om man bara söker efter dem.
Förintelsens offer bjuder oss att gå denna väg, det är en väg som leder bort från nationalism, rasism och intolerans. En väg som försäkrar världen om att folkmord aldrig ska drabba människor igen. Många har redan sagt orden- aldrig igen! Ändå skedde folkmordet i Ruwanda och Srebrenica.
1992 i krigets Bosnien, fanns det en muslimsk pojke i staden Banja Luka, som gärna vill vara ute leka med sina jämnåriga serbiska vänner. Några av de äldre pojkarna brukade vara elaka och ta hans leksaker, förstöra dem framför ögonen på honom för att han var muslim. När den lille pojken kom hem och grät till sina föräldrar fanns det inget de kunde göra, de var muslimer, hade ingen att vända sig till.
På dagen då familjen skulle lämna sin hemstad, dök plötsligt en av de äldre serbiska pojkarna upp med sin mamma, - Han sa förlåt och han hade med sig en leksak till mig.
Även i krigets vansinne finns rätt och fel samt möjligheten att förändras. Vi har den möjligheten. När Sverigedemokraterna försöker splittra vårt samhälle, dra gränser mellan grannar och vänner, har vi möjligheten att göra det som är rätt och stå upp för sammanhållning. När ett öppet nationalsocialistiskt parti, Svenskarnas Parti söker avskaffa demokratin har vi möjlighet att säga- inte i vårt namn! När Svenska motståndsrörelsen uppmanar sina medlemmar att röra sig beväpnade bland människor, kan vi visa att i vårt samhälle behöver ingen vara rädd.
Förintelsens minnesdag är vår möjlighet till att förändras, att bli bättre grannar, bättre kollegor, att se till att alla barn oavsett etnicitet kan leka tillsammans. Vi kanske inte kan ta ansvar för hela världen, men vi kan ta ansvar för vårt grannskap, vårt kvarter, en väldigt liten del av världen, men som kan bli ett steg mot att förändra den stora världen.
