Sedan Israels bombningar av Gaza inleddes har antalet antijudiska attacker skjutit i höjden. Söndagen den 13 juli attackerades flera synagogor i Paris i samband med en pro-palestinsk demonstration. I Storbritannien har organisationen Community Security Trust noterat en fördubbling av antisemitiska incidenter under juli, jämfört med samma period förra året.
Exemplen är fler. Judars hem attackeras, antisemitiskt klotter och anitjudiska slagord under demonstrationer.
I Sverige ser vi samma utveckling. Den 12 juli orsakade S-ledaren Stefan Löfven en häftig kritikstorm med ett utspel på Facebook. I en postning menade Löfven bland annat att Israel har rätt att försvara sig, vilket snabbt fick kommentarsfältet att svämma över av hat. Många kommentarer var sakliga, både positiva men framför allt starkt kritiska. Men där fanns också ett ogenerat, grovt hat riktat mot judar. Idag är inlägget borttaget, men Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA, har dokumenterat de antisemitiska kommentarerna. Där finns kommentarer som ”utrota alla judar”, ”judarna måste bort från denna jord”, ”just nu vill jag ha tillbaka Hitler”.
Men det handlar inte bara om ord.
I dagens DN vittnar Judiska Centralrådets ordförande Lena Posner Körösi om en ökad utsatthet för svenska judar.
– Det är enskilda som beskriver hur de blivit identifierade som judar i kvarteren där de bor, av grannar eller andra som rör sig i området. Det har handlat om hakkors målade på fastigheten, och vi talar inte om villor utan om hyresfastigheter. En familj har utsatts för äggkastning mot sina fönster. En person har fått en bönekapsel, en liten judisk symbol man sätter på dörrposten, nedryckt. Flera unga har också fått motta hot på Facebook, säger hon.
Mönstret är skrämmande välbekant. Även i samband med Israels bombningar av Gaza 2009 ökade antisemitismen. Det är så tröttsamt, men aldrig så viktigt, att behöva säga det. Judar kan inte hållas ansvariga för vad den israeliska staten gör. Judar är en inte homogen grupp. De är folk. Några av dem vill säkert se Gaza brinna, andra ser inget alternativ till att deras militär försvarar dem från Hamas raketangrepp och vissa skäms för sina israeliska pass. Några vill ha kriget, andra vill ha fred. Och de som vill ha fred har olika idéer om hur man ska nå dit.
Antisemitismen utgörs inte bara av det vulgära hatet. Den byggs upp av en föreställning om judar som en homogen grupp med särskilda egenskaper. De är antingen blodtörstiga, konspirerande eller giriga. Eller allt på en gång.
Och när judar ställs till ansvar för vad Israel gör, så är det en anklagelseakt formulerad enligt denna antisemitismens logik. Att alla judar är ett och samma.
Det är samma mekanism som när muslimer tvingas ta avstånd från islamistisk terror.
Den är korkad, ologisk och fullständigt livsfarlig.
Konflikten mellan Israel och Palestina är den moderna antisemitismens motor. Israels agerande, som väcker legitima och begripliga protester, får vissa palestinavänner att falla in antisemitiska resonemang. Ibland för att de hatar judar. På riktigt. Men också för att de ibland, utan att begripa det själva, reproducerar invanda föreställningar som judars påstådda makt eller karaktär.
Det gör också medier. Som den norska public service-kanalen NRK:s USA-korrespondent Gro Holm. I en artikel på NRK:s hemsida från den 27 juli hävdar hon att överrepresentationen av judiskt kapital och personer med judisk bakgrund i amerikansk media gör att palestinska röster från kriget i Gaza är så få.
Så låter det när de antisemitiska stereotyperna prånglas ut.
Israels bombningar väcker ilska och frustration. Men det betyder inte att vi behöver blunda för antisemitismen som blottas i dess spår. Oavsett om det kommer från privatpersoner på Stefan Löfvens Facebook eller på bästa nyhetsplats.
