Sambanden mellan högerextremisters hatretorik och våldsbrott och många tidningar och sociala mediers flathet när det handlar om att stävja hatbrott på nätet, bland annat SÄPO:s bristande kunskap vad det gäller den antimuslimska miljö som Breivik hade hämtat stora delar av sin världsbild ifrån, var aspekter som inte bara diskuterades utan också, till viss del, förändrades.
Men med det sagt finns fortfarande grogrunden för att något liknande ska ske igen. Händelser, om i än mindre skala, som innehåller samma mekanismer som fick Breivik att begå sina brott sker hela tiden.
Breivik agerade ensam men han är inte ensam om sina idéer. Den som tror något annat är antingen dåligt påläst eller väljer att blunda för de faktum att han dagligen vadade i en politisk miljö som avhumaniserar människor med utomeuropeisk bakgrund genom att exempelvis beskriva nyfödda barn i muslimska familjer som demografiska bomber. Den norske massmördaren närdes också av konspirationsteorier om Eurabia och en domedagsretorik om civilisationernas krig. Samma ”tänkare” och ideologer som högerextrema och högerpopulister i Europa funnit stöd hos lade grunden för Breiviks ideologi.
Den norske terroristen hade den åsikten att parlamentarismen inte längre var nog för honom. Efter en karriär i norska Framstegspartiets ungdomsförbund drog han slutsatsen att väpnad kamp på sikt även skulle kunna få ett folkligt stöd. Den slutsatsen drog han bland annat av valresultat i många europeiska länder. Men också av ett samhällsklimat där de konspirationsteorier och den avhumanisering av minoriteter inte bara tog plats på obskyra internetforum utan också i så kallad mainstreamedia. Den så kallade diskursen hade förflyttats.
Och så här tre år efter massakern på Utöya kan man ställa sig frågan om så mycket har förändrats till det bättre. Ifrån Norge vittnar antirasister och människor som tillhör minoritetsgrupperna om en allt mer hårdför retorik och politik. Antimuslimska, antiromska och flyktingfientliga tongångar är inte bara ett enerverande bakgrundsbrus som möjliggör radikaliseringsprocesser som den hos Breivik – de är regeringspolitik.
Hemma i Sverige har Sverigedemokraterna lovat att skruva upp tonläget inför den stundande valrörelsen. Den tillsynes framgångsrika kampanjen i Europaparlamentsvalet som paketerades ”mot det organiserade tiggeriet” med udden riktad mot romer från Östeuropa ska återupprepas. Denna avhumanisering av en fattig och sedan hundratals år tillbaka förtryckt och förföljt minoritet får givetvis konsekvenser. Precis som när kommuner som en följd av bristande politiskt ledarskap empatilöst avhyser romer och resande från deras tillfälliga boenden och inte erbjuder något annat. Det om något påverkar diskursen.
Det gör det möjligt för en lokal pöbel i småländska Värnamo att sitta och trigga varandra på Facebook och sedan attackera och vandalisera tiggare från Rumäniens boende. Eller liknande attacker som skett i Stockholmsområdet. Avhumaniseringen av minoriteter och flyktingar möjliggör också de kränkningar mot kvinnor som bär sjal och män som bär kippa som sker dagligen i till exempel kollektivtrafiken. Eller de ständigt återkommande attackerna mot synagogor, moskéer och flyktingboenden.
När vi idag minns det fruktansvärda som hände på Utöya kan vi därför inte säga ”Vi visste inte bättre”. För faktum är att vi vet väldigt väl vad som händer när avhumaniseringen av människor så sakteliga uppfattas som normer. Någon eller några kommer alltid vilja ta på sig rollen att gå i fronten.
Precis som Anders Behring Breivik eller en rasistpöbel i en småländsk småstad.
